22 juli

Skriver replik i Dagen till mina tre kritiker:

Svärdsmyr, Wagner och Varg (se Dagen 20/7) längtar efter ”en kristendom som i korsets tecken … finns mitt i sekulariseringen och gör skillnad underifrån i stället för överifrån”. Den längtan delar jag till fullo. I verkligheten är jag överens med författarna på ett antal punkter.

Problemet är istället att författarna ställer upp ett antal onödiga motsatser mellan tro och förnuft, tro och vetande, tro och argument, tro och liv … I Nya testamentet hålls detta samman i ett konstruktivt både och. Du kan vara kristen som hel människa, inklusive med din tankeförmåga.

Ironin är svår att undgå: det är en artikel som argumenterar för att argument inte är viktigt.

Församlingen är kallad att vara en del av sin tid och sin kultur: vi ska vara i världen men inte av världen. Vår kallelse är därför inte att bygga en subkultur, utan att bli delaktiga i världen omkring oss. Men i världen ska vi vara salt och ljus och inte en spegelbild av det som redan finns där. Den kristne behöver därför med integritet kunna tala om sin tro i relation till de många andra övertygelser som möter oss i ett pluralistiskt samhälle.

Det handlar inte om att ”gå i klinch med hela samhället utanför”, utan om att bygga meningsfulla relationer med omgivningen. Allt gott som förenar oss som människor kan bejakas, samtidigt som den kristne är kallad att bära vittnesbörd om Jesus Kristus, världens ende frälsare och Herre. Kärleken tvingar oss att också – helt i Jesu efterföljd – utmana vår samtid. Det är just detta, att hjälpa kristna att på ett konstruktivt sätt leva i kulturen och peka på Kristus, som vi i SEA kontinuerligt arbetar med.

Definitionen av tro som artikelförfattarna presenterar synes mig mycket bristfällig: ”att acceptera att man inte vet”. Ödmjukhet och ett villigt erkännande av vår kunskaps begräsningar är viktigt, men tro handlar inte om att fira okunskapen. Nej, tro i Nya testamentet innebär att ta konsekvenserna av det vi faktiskt kan veta.

Tänk på Petrus tal på pingstdagen. Han hänvisar tre gånger till vad åhörarna känner till: ”Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet” (Apg 2:22). Han fortsätter att tala om Jesu uppståndelse med hänvisning både till vittnena som sett Jesus och till Skrifternas löften och hävdar att ”Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst” (v 36). Det utgör bakgrunden till utmaningen att omvända sig, tro på budskapet och låta döpa sig.

Tro handlar om att låta det bli sant för mig, som redan är sant i sig, och träda in i en personlig relation av tillit och överlåtelse till en person man kan veta något om.

 

Stefan Gustavsson

Generalsekreterare SEA

19 juni

Min kommentar i Världen idag 17 juni 2016: ”Vi behöver mer värderingsdebatt  i det här landet”

Den senaste tiden har landets ledande politiker lyft in en ny fråga i debatten. På nationaldagen den 6 juni skrev Anna Kinberg Batra en debattartikel i SvD: ”Svenska värderingar behöver försvaras”. Detta följdes upp av statsminister Stefan Löfven som inför partiledardebatten den 15 juni skrev en debattartikel i Aftonbladet med rubriken: ”Vi backar aldrig från svenska värderingar”. Inte en dag för tidigt; vi behöver mer värderingsdebatt i det här landet!

Värderingarna som nämndes är bland annat människovärde, frihet, rättvisa, jämlikhet, ansvarstagande … Vackra och viktiga ord. Det väcker frågan om var rötterna till de värderingarna finns? Varför har de kommit att prägla svensk – och västerländsk – kultur? Uppenbarligen är de inte allmängods eller självklarheter som går igen i alla samhällen världen över. Varför finns de då här?

Det är typiskt för samtalet om dessa frågor att det inte sägs något, varken från höger eller vänster, om vilken världsbild eller livssyn som dessa värden är rotade i. De framställs enbart som självklara och oberoende värden, som vi av någon outgrundlig anledning råkat omfamna här. Det enda som sägs är att det är svenska värderingar. Ska vi verkligen förstå det nationalistiskt; att det har med vår lilla nation och vårt avlånga land att göra?

Debattören Patrik Engellau, som beskriver sig själv som agnostiker, tar bladet från munnen. Det handlar om något annat än det svenska; det handlar om vad som utgjort grunden för vårt land. På sajten Det Goda Samhället skriver han: ”Västvärldens värden kommer från Bibeln”. I artikeln identifierar han två områden som är en direkt följd av den kristna tron som under mer än tusen år präglat Sverige. Det första området är jämlikheten. Den har sin grund i tron att alla människor är skapade av Gud. Vi är alla Guds avbilder, skapade av samma Gud, som älskar oss alla. Därför kan man inte värdera människors värde olika. Det andra området är friheten; rätten att gestalta sitt eget liv. Det är en kallelse och ett ansvar som Gud gav människan i skapelsen. De bibliska texterna markerar redan från början människans frihet, ansvar och valmöjlighet.

Engellau konstaterar att den franska revolutionens motto om frihet, jämlikhet och broderskap, som ofta tolkats som en protest mot kristen tro, i verkligheten har sin grund i Bibeln. Treklangen frihet, jämlikhet och broderskap går inte att tänka utan Europas kristna historia.

Den kristna tron har bidragit på många fler områden än synen på människan och synen på frihet. I verkligheten är det en hel väv av värderingar och perspektiv, hämtade från Bibeln, som utgör bakgrunden till den västerländska kulturen och från vars mylla vår kultur hämtat sin näring. Det handlar om synen på skuld, försoning och förlåtelse, synen på framtiden och ett hopp bortom döden, synen kunskap och bildning, synen på individ, familj, stat och balansen dem emellan, synen på lag och rätt, synen på skapande och skönhet … och framför allting annat; synen på Gud.

Det gläder mig att Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven öppnat dörren för ett förnyat samtal om grundläggande värderingar. Det behövs. Men låt oss då också tala om vad som är de mytomspunna ”svenska” värderingarnas historiska bakgrund.

10 juni

CKA-logo-wider

Nu växer det nya arbete CKA – Centrum för Kristen Apologetik fram! Det är det direkta fortsättningen av CredoAkademin; teamet med Ray Baker, Mats Selander och undertecknad fortsätter arbetet för apologetikens återkomst.

Du kan följa CKA på www.apologetik.se Team CKA

20 maj

Här är min senaste kommentar i Världen Idag:

För en tid sedan var jag i Leuven – belgisk stad känd för sitt universitet – och medverkade på en stor missionssatsning. Belgien är ett katolskt land med många nominella kristna och många kritiska röster riktade mot kyrkan. Inställningen är: ”Jag har ingenting emot Gud … det är hans fanclub jag inte kan med”.

En utmaning jag ställdes inför var påståendet: ”Kristna är hycklare”. Vad svarar man på det?

En hycklare är en person som utåt hävdar en viss uppfattning, men sedan själv lever efter en annan. Som flickan som kritiserar lillebror och säger: ”Du måste blunda när vi ber bordsbön!” Och lillebror svarar: ”Och hur vet du att jag inte blundar?!”

Abraham Lincolns definition av en hycklare är: ”mannen som mördat båda sina föräldrar – och sedan vädjar om nåd eftersom han är föräldralös”. Hyckleri är att inte ta de egna handlingarna på allvar.

Vi tycker illa om hyckleri. Det slår igenom i uttryck som: Praktisera vad du predikar. Ord och handling måste vara ett.

Den som tycker illa om hyckleri har Bibeln på sin sida; tänk på profeten Amos vrede över det religiösa hyckleriet. Paulus skriver om dem som ”bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft”. Mest kritisk av alla är Jesus. Inte mindre än 15 gånger i evangelierna kritiserar han ”hycklarna”.

Det är enkelt att avvisa hycklarna – men kan man göra det utan att i samma ögonblick själv bli en? När jag tänker på principer jag hävdar – älska din nästa, göra mot andra som du vill att de ska göra mot dig, visa respekt och ödmjukhet – inser jag att jag själv inte lever upp till dem. Det finns en spricka mellan idealen och verkligheten. När jag dömer hycklarna blir det därför en dom över mig själv.

Jag gillar skylten som säger: ”Den här kyrkan är inte full av hycklare – det finns plats för fler!” Den kristna kyrkan är en gemenskap av människor som har insett det egna hyckleriet – sprickan i vårt väsen – och valt att erkänna det. Det är ju därför man är en kristen; man behöver förlåtelse och förnyelse i sitt liv.

Den kristna vägen handlar om att motarbeta hyckleriet i det egna livet genom att leva i ljuset, med Gud som publik. Det innebär att leva i daglig omvändelse: att utvärdera sitt liv, att omvända sig från synd och ta emot förlåtelse och kraft till ett nytt och sannare liv.

Så svaret är JA: en kristen är en hycklare. Men svaret är också NEJ. En kristen erkänner ju den faktiska situationen – att vi inte alltid lever upp till våra egna ord, att vi sörjer över det och längtar efter förändring – och därmed finns det inte en yttre fasad och en annan inre verklighet.

Ingen är tuffare mot hycklarna än Jesus. Slår det då inte tillbaka mot honom själv och gör honom till ärkehycklare?

En av de saker som kontinuerligt drar mig till Jesus är att han inte har sprickan i sitt liv mellan vad han säger och vad han är. Han är den fullkomliga människan, där ord och handling är i harmoni. Därmed slår hans dom över hycklarna inte tillbaka mot honom själv. Han är en hel människa – och ändå stöter han inte bort den som är trasig. Tvärtom! Han är fylld av medlidande och omsorg, inte avståndstagande och fördömande, om man ödmjukar sig och erkänner sitt läge. Till dem kommer han med liv och börjar läka sprickorna i vårt väsen.

9 mars

Idag svarar jag Morten Sager i tidningen Dagen. Texten – i en lätt redigerad version – följer här:

I artikeln Undvik snäva trosstängsel (2/3) väcker Morten Sager ett flertal väsentliga frågeställningar utifrån min artikel Dags att försvara evangeliet (19/2). Men hans resonemang präglas – uttalat eller outtalat – av ensidighet, där viktiga aspekter i onödan ställs mot varandra.

Sager ställer ”trosinnehåll” mot ”trons grundhållning”. Eller med ett annat språkbruk; försanthållande ställs mot förtröstan. Men all kristen tro måste med nödvändighet innehålla båda sidorna. Vi kan inte förtrösta på något vi inte håller för sant, samtidigt som försanthållande utan personlig överlåtelse inte gör någon till kristen.

Poängen i min artikel var att det kristna trosinnehållet – den kristna läran – under lång tid varit under attack och att vi därför måste försvara det som vi håller för sant och som vi överlåtit våra liv till.

Sager kritiserar ”snäva stängsel kring vad som är nödvändigt för en kristen tro”, men nämner inget om det självklara att all kristen tro har gränser. När vi hänvisar till Nya testamentet – som Sager gör – eller till olika sammanfattningar av dess innehåll som i den apostoliska eller nicenska trosbekännelsen sätter vi upp stängsel som visar vad kristen tro är.

Vi är överens om att det finns många avskräckande exempel på felaktiga gränser, märkliga stängsel och hårda attityder, men ingen av oss kommer undan frågan om var de riktiga gränserna bör dras. Sager själv blir här ganska flytande i sina formuleringar. Han dröjer vid kärleken, den dunkla spegelbilden, vikten av dissonanser, mystikernas erfarenheter och omsorg oavsett religionstillhörighet. Kontrasten mot fokus i apostlarnas förkunnelse är slående.

I kristen tro finns det en självklar medvetenhet om hur begränsad vår kunskap är; vi har inte hela sanningen. Men det är inte liktydigt med att den kristna tron saknar sanningsanspråk och därför slutar i ogripbar mystik. När det gäller kunskap om Gud finns det ett tredje alternativ mellan att hävda att vi har uttömmande kunskap och att hävda att vi saknar kunskap: kristen tro har alltid hävdat att vi har tillräcklig kunskap. Det finns anledning att fortsatt lita på Gud trots allt det som för tillfället ser ut att motsäga hans godhet och hans makt.

I vår tid behöver vi kommunicera evangeliet på tusen olika sätt, med tusen olika röster. Men i en kultur som gjort allt som står i dess makt för att undergräva fundamenten för den kristna tron – att Gud finns, att universum är skapat och inte självexisterande, att Jesus är Guds Son som uppväcktes från de döda, att korset räddar oss från synd och dom, att de bibliska skrifterna är tillförlitliga historiska dokument – måste vi åter engagera oss i frågan om sanning.

Som Sager understryker möter vi i Jesus den ”absoluta kärleken”, som Paulus underbart lovsjunger i 1 Korinthierbrevet 13. Men kärleken kan inte sättas i kontrast till sanningen, eftersom den enligt samma text ”gläds med sanningen”.

Om Paulus står det att han gjorde sina åhörare i Damaskus ”svarslösa när han bevisade att Jesus är Messias” och att han i Efesos ”argumenterade övertygande för Guds rike” (NIV). Vi har samma kallelse. Det finns ingen väg förbi det apologetiska uppdraget. Vi måste lära oss att förklara och försvara den kristna tron.

7 mars

Här är min senaste krönika i ViD: ”Att ha en moralisk diskussion och samtidigt förbjuda tanken på skuld är meningslöst”.

 

I vår tid har vi ett komplicerat förhållande till den moraliska frågan; till frågan om gott och ont. Det syns både i hur vi förstår grunden för moral och i hur vi diskuterar konkreta moraliska frågor.

Enligt det sekulära tänkandet har livet uppstått av en tillfällighet och har sin grund enbart i energi och materia. Därmed saknar moralen en yttersta förankring. Den är en sen företeelse på jorden som vuxit fram utifrån överlevnadsvärde. Den ateistiske filosofen Michael Ruse säger:

”Moral är en biologisk anpassning precis som händer och fötter och tänder … Betraktad som en rationellt motiverad uppsättning påståenden om något objektivt är etik illusoriskt … Moral är bara ett hjälpmedel för överlevnad och fortplantning, och varje djupare mening är en illusion”.

I en intervju med ateisten Richard Dawkins pressas han på frågan om moralens grund. Hur ska vi moraliskt betrakta våldtäkt, undrar journalisten provocerande, om moralen enbart är en följd av vår biologiska utveckling. Han ställer Dawkins inför följande påstående:

– Så i slutänden är din tro att våldtäkt är fel lika godtyckligt som det faktum att vi har utvecklat fem fingrar snarare än sex.

Och Dawkins svarar:

– Det kan man säga, ja.

Detta perspektiv är i det faktiska livet verklighetsfrämmande; vi vet att våldtäkt är fel. Det erkänner också Dawkins. I boken A Devil’s Chaplain fångar han sitt eget dilemma på kornet. Som akademisk vetenskapsman är han “en passionerad Darwinist” som tror på det naturliga urvalet – utan att räkna med en gudomlig plan eller tanke där bakom. Samtidigt beskriver han sig som ”en passionerad anti-Darwinist” när det gäller politik och hur vi människor ska relatera till varandra. Han är alltså samtidigt både Darwinist och anti–Darwinist! Det är att vilja äta kakan och samtidigt ha den kvar!

När det gäller hur vi diskuterar moraliska frågor rör vi oss allt oftare bort från sakfrågan om vad som är rätt eller fel, till frågan om hur ett moraliskt ställningstagande uppfattas känslomässigt. Om jag menar att det är moraliskt fel att utsläcka mänskligt liv, inte bara efter födelsen utan också under graviditeten, bemöts det med invändningen ”skuldbeläggning”: Nu skuldbelägger du kvinnor som gjort abort.

Invändningen är märkligt motsägelsefull. När den hävdar att det är fel att skuldbelägga, innebär ju det ett direkt skuldbeläggande av mig som hävdar att aborter är fel. Så hur ska vi ha det; är det rätt eller fel att skuldbelägga?

I moraliska frågor måste vi förhålla oss till skuld. Om det finns handlingar som är felaktiga innebär det att vi står med skuld när vi utför dem. Att ha en moralisk diskussion och samtidigt förbjuda tanken på skuld är meningslöst. I många frågor vet vi att det är så; när hörde du sist någon hävda att vi inte får säga att sexköp är fel eftersom det skuldbelägger män som går till prostituerade?

Frågan om skuld ska inte lösas genom förnekande, utan genom försoning och förlåtelse.

Vi står idag handfallna både vad gäller moralens grund och frågan om moralisk skuld. Båda frågorna får svar i den kristna tron. Den Gud som är moralens grund är den Gud som i Jesus Kristus försonat världen med sig själv och som nu erbjuder oss full förlåtelse och verklig befrielse från skuld.

23 februari

Hur ska vi tänka kring sexualitet och sexuella relationer? Under lång tid har det inpräntats i oss att det bara finns två moraliska kriterier att navigera utifrån.

Det första är samtycke. Det måste vara frivilligt. Ingen får tvingas till något mot sin vilja. Det andra är ålder. Barn måste lämnas utanför. That’s it. Budskapet förövirgt är: Kör! Så länge det känns bra för dig, samtycke föreligger och åldersgränsen är passerad finns inget mer att ta hänsyn till.

Den som försöker problematisera denna långt drivna förenkling möts av ord som moralism, underlivsfrågor, inskränkande normer, sexualfientlig, pryd … 

Samtycke och ålder är två alldeles utmärkta kriterier, men är de tillräckliga? Debatten kring LUF bevisar att så inte är fallet. Här kommer en ung generation och tillämpat exakt det som skola och kultur har inpräntat i dem hela deras liv: Det som gäller är samtycke och ålder. Inget tvång och inga barn, men sedan är det okej. Så vad gör ungdomarna i LUF. De tänker konsekvent. De darra de logiska slutsatserna. Du måste vara över 15 år, men när du väl passerat den gränsen finns det inga regler längre. Därför måste incest godkännas. Det måste finnas samtycke, men om det finnas en vilja tydligt uttryckt i ett testamente så är det kriteriet uppfyllt. Därför måste vi tillåta nekrofili.

Det går inte att enbart säga att det är något fel på ungdomarna i LUF. Vi måste också inse att det är något fel kring hur vi som kultur tänker kring sexualitet när konsekvenserna blir incest och nekrofili.

Kriterierna samtycke och ålder är bra, men långt ifrån tillräckliga. Visst finns det mer som måste sägas om vad sexualitet är och vad sexualiteten är ämnad för?!

22 februari

Hur ska jag förklara för mina internationella vänner – människor på kontinenten, i England och USA – vad som pågår i Sverige? Varför föreslår unga politiker att incest och testamenterad nekrofili ska bli tillåtet? Har ren galenskap brutit ut i mönsterlandet Sverige?

För några år sedan hade tidningen Fokus (nr 11/2008) ett nummer om sexualitet. Rubriken var: ”Sexuell revolution: fyrtiotalisterna pratade om den – åttiotalisterna genomför den”. De kunde då konstatera att personer i slutet av tonåren eller omkring åldern 20 i genomsnitt har fler sexpartners per år än vad motsvarande grupp under 60-talet hade under ett helt liv. Trots att det var på 60-talet som den sexuella revolutionen verkligen var på tapeten.

Exemplet visar en väsentlig sanning om utvecklingen i en kultur. Det finns ingen omedelbar koppling mellan idéer och praktik; det finns istället ofta en fördröjning. Det gör att man kan inbilla sig att bytet av idéer kanske ändå inte är så dramatiskt. Men då bedrar man sig. Om idéer ges tid kommer de så småningom att börja tillämpas fullt ut. Precis som skedde med idéerna från 1960–talet om fri kärlek – den sexuella revolutionen – som nu får fullt genomslag i ungdomsgenerationen.

På samma sätt är det med en hel uppsättning av idéer som vi odlat under lång tid. Vi använder olika teoretiska begrepp som värdenihilism (att det inte finns några objektiva värden), rättspositivism (att de faktiska lagarna är de rätta lagarna), relativism (att det här är okej för mig samtidigt som motsatsen är okej för dig), normkritik (att vi måste dekonstruera de rådande normerna, speciellt heteronormen och tvåsamhetsnormen), individualism (att fokus ska ligga på individens upplevelse och uppfattning), postmodernism (att det inte finns någon objektiv sanning) …

Den ateistiska filosofin, som finns som bakomliggande förutsättning för så mycket av vårt tänkande, har länge hävdat att vi lever i en tillvaro helt utan moralisk grund. Tänk på Nietzsches ord: ”Du har ditt sätt. Jag har mitt sätt. När det gäller rätt sätt, korrekt sätt, det enda sättet, så existerar det inte.” Eller en nutida filosof, Axel Rosenberg vid det prestigefyllda Yale University i USA som i boken The Ateist’s Guide to Reality skriver: ”Vad är skillnaden mellan rätt och fel, gott och ont? Det finns ingen moralisk skillnad mellan dem. Varför ska jag vara moralisk? Eftersom det känns bättre än att vara omoralisk. Är abort, dödshjälp, självmord, att betala skatt, bistånd, eller något annat du inte gillar, förbjudet, tillåtet eller ibland obligatoriskt? Det kvittar vilket.” Det är detta ateistiska och nihilistiska tänkande som ersatt den kristna tron och som nu börjar praktiseras på ett konsekvent sätt.

Den västerländska kulturen har en nästan tvåtusenårig historia av kristet inflytande. I Sverige har kristen tro funnits i mer än tusen. Det har satt oerhört djupa spår, som inte går att enkelt sudda ut. Men de går att sudda ut. Det vi nu ser när det gäller sexualetik är att område efter område dekonstrueras och tidigare helt otänkbara stigar beträds. Nu suddas verkligen det kristna arvet ut. Och det sker genom att sedan lång tid allmänt omhuldade idéer nu får sin konsekventa tillämpning.

Kulturelitens reaktion inför incest och nekrofili är stark – folkpartisten Carl B Hamilton kallar ungdomarna för pucko – men han presterar inga principiella argument för varför detta är fel.

I verkligheten är det bara den logiska – och tragiska – fortsättningen på den sexuella revolutionen och kritiken av heteronormen. Med samma argument som lett oss hit och som kultureliten omfamnar för nu bara nästa generation argumentet ett steg vidare. Om det är normkritik som gäller, låt oss då vara normkritiska. Om det är individualism som gäller, låt då individen bestämma. Om allt är relativt måste vi sluta dra absoluta moraliska gränser. Det handlar om de logiska konsekvenserna av oerhört dåliga idéer.

Lyssna till LUF:s egen motivering: ”lagen inte ska moralisera över vem man har sex med”. Är det inte precis det som etablissemanget inom politik och media har hävdat under lång tid – att vi inte kan hålla på att moralisera kring sex, varken juridisk eller på något annat sätt utan det är frågor som helt är upp till individen. Därigenom har vi steg för steg underminerat varje moralisk reflektion kring frågan om rätt och fel när det gäller sexuallivet.

Då är det så dags att komma och skrika pucko.

Situationen visar att vi som kultur står vid ett avgörande vägskäl. Fortsätter vi i tangentens riktning, då följer LUF:s förslag helt naturligt. Och ytterligare steg väntar. I diskussionen på LUF:s hemsida frågar någon om liberalerna tycker att man också ska kunna testamentera sin kropp för kannibalism. Svaret är ja.

Alternativet är ett återvändande till vår kulturs kristna rötter, med dess höga syn på människan och på vår sexualitet.

19 februari

Är med på två ställen i Dagen idag:

– debattartikel om behöver av apologetik: ”Dags att försvara evangeliet”

 video–samtal med Ulf Jonsson om evangeliskt och katolskt med anledning av påvens besök i i Lund till hösten: Dagen TV

8 februari

Min krönika i Världen idag (8/2 2016):

Luc Ferry är en av Frankrikes ledande intellektuella, professor i filosofi vid prestigefyllda Sorbonne i Paris. Han är också välkänd för den breda allmänheten som utbildningsminister i början av 2000-talet. På senare år har han uppmärksammats för boken ”A Brief History of Thought – A Philosophical Guide to Living”.

Luc Ferry ser vår dödlighet som det centrala filosofiska problemet; vi existerar som ändliga, i tiden och rummet begränsade varelser. Vi dör, våra nära och kära dör, och vi kan inte undvika att ”tänka på detta sakernas tillstånd, som är störande och absurt, nästan otänkbart.” Därför strukturerar Ferry sin bok inte bara utifrån frågorna om vad som är verkligt – ”deep reflection on reality” – och utifrån vad som är gott – ”what ought to be” – utan också utifrån frågan om frälsning. Han undersöker filosofiernas och tankeströmningarnas svar på frågan: Finns det räddning undan vår dödlighet?

Ferry är själv ateist. Men till skillnad från aggressiva och oförsonliga ateister som Dawkins, Hitchens och Krauss, ser Ferry styrkan och skönheten i den kristna tron. Inte minst när det gäller frågan om döden. Här erbjuds ju en räddning undan döden:

”Det kristna svaret på människans dödlighet, åtminstone för troende, är utan tvekan det mest ”effektiva” av alla svar: det verkar vara den enda versionen av frälsning som gör det möjligt för oss att inte bara övervinna rädslan för döden, utan också att besegra själva döden. Och genom att besegra döden när det gäller individuell identitet … verkar det vara den enda version som erbjuder en verkligt slutgiltig seger över vårt tillstånd som dödliga, genom att ge personlig odödlighet.”

Ferry ser att den kristna tron tar bort rädslan för döden, eftersom den erbjuder hopp om evigt liv för den enskilde människan. Det finns en personlig, mänsklig och kroppslig fortsättning.

Budskapet om hopp inför döden var från början en avgörande faktor bakom den kristna rörelsens framväxt. I början av 1900-talet formulerade historikern T R Glover vid universitetet i Cambridge det så här: ”Christianity was victorious because the early Christians out–lived, out–thought, and out–died the world around them.” Det handlade om hur de levde (kärleken), hur de tänkte (sanningen) och hur de dog (hoppet).

Om vi ska få se den kristna trons återkomst i Sverige är detta centralt: diakoni, apologetik och eskatologi.

Den romerska myndigheten försökte i omgångar stoppa de kristna med våld. I vågor kom förföljelse, men förföljelsen kunde aldrig stoppa de kristna. Förföljelsen bevisade alltid att kristna såg på döden på ett annat sätt än omgivningen. Kristna hade hopp om personlig och slutgiltig räddning. De visste att det som väntade bortom martyriet inte var utslocknande och förruttnelse, inte var reinkarnation, dvs. återfödelse tillbaka till detta dödliga liv, inte var en hemsk skuggtillvaro i Hades, dödsriket – utan det som väntade var kroppens uppståndelse och evigt, oförstörbart liv i i den nya skapelsen, i Guds närhet.

Därför var Uppenbarelseboken så älskad: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Jesus i Upp 1:17-18

Sök