Varför mångkulturellt samhälle?

21 september
10 KOMMENTARER

För oss som kristna är det absolut självklart att bejaka det mångkulturella samhället. Varför? Utifrån Bibeln finns det ett antal tunga argument; här väljer jag att lyfta fram två av dem: 

1. Gud arbetade mångkulturellt vid församlingens födelse. Apg. 2 berättar om hur Gud utgöt sin Ande över de första kristna, vilket var startskottet för deras offentliga verksamhet. Detta skedde vid en stor högtid i Jerusalem, med pilgrimer från många olika delar av världen. Och Gud lät dem höra budskapet på mängder med språk; 17 olika folkgrupper och landområden nämns. Var och en av de närvarande fick höra sitt eget modersmål talas! Gud kunde valt att kommunicera enbart på hebreiska och därigenom tvinga fram en kulturell likriktning för dem som vill höra hans röst, men han gjorde precis tvärtom. Gud bejakar det mångkulturella – och har också utmaningar och knivskarp kritik riktad mot varje individ och varje kultur! 

2. De första kristna skapade direkt mångkulturella gemenskaper. Apg. 11 berättar om en mycket intressant utveckling i Antiochia, den plats där ”lärjungarna för första gången fick heta kristna”. 

De första förkunnarna som kom till Antiochia predikade ”ordet endast för judar”. Men snart kom det andra förkunnare som predikade ”också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.” Ryktet om detta nådde moderförsamlingen i Jerusalem och de skickade dit Barnabas. När han fick ”se bevisen på Guds nåd blev han glad”. Barnabas reste till Tarsos och hämtade Paulus, så att han också fick se vad Gud gjorde i Antiochia. Och Paulus stannade där ett helt år, i den nystartade mångkulturella kristna gemenskapen.

I Apg. 13 finns det sedan en notis om ledarskapet i församlingen: ”I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.” Eftersom församlingen var mångkulturell var dess ledarskap mångkulturellt! 

Fem olika ledare nämns: 

1. Barnabas; han var levit, alltså jude, från Cypern (se Apg. 4:36)

2. Symeon som kallades Niger; han var svart, alltså med ursprung i Afrika

3. Lucius från Kyrene; en stad i Libyen (Nordafrika)

4. Manaen, uppfostrad med Herodes Antipas; uppväxt i den högsta kulturella eliten

5. Saul (Paulus); jude från Tarsos i Kilikien, en stad i Turkiet (Apg. 21:39) 

Ett spännande team: två judar, en från Cypern och en från Turkiet, två afrikaner, där en av dem uttryckligen sägs vara svart och en person med bakgrund i en ekonomisk och politisk elit i romarriket … Ledarskapet i Antiochia representerade stor etnisk och kulturell mångfald! 

Slutsats: Den kristna församlingen växte fram i ett mångkulturellt samhälle och var själv en mångkulturell gemenskap. Därför bejakar vi som kristna idag med självklarhet det mångkulturella samhället. Problemet för oss människor är inte olikheter i kultur, utan det gemensamma draget av synd och själviskhet som finns i alla kulturer.

Paulus världsberömda ord i Galaterbrevet 3, när han talar om den kristna gemenskapen och innebörden av att tro på och bli döpt in i Jesus Kristus, är rykande aktuella: ”Alla är ni nämligen genom tron Guds barn, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Om vi tror på församlingen som en mångkulturell gemenskap, bejakar vi det mångkulturella samhället.

10 KOMMENTARER till “Varför mångkulturellt samhälle?”

  1. LeoH skriver:

    En mycket bra kristen sammanfattning! Den gör mig glad.

  2. Josef Raskinen skriver:

    Gillar verkligen din blogg, Stefan!
    Tack för att du delar med dig av dina insikter.

  3. Johannes Christenson skriver:

    Härligt att Bibeln återigen talar tydligt i dagsaktuella frågor!

  4. Kanske att urKyrkan var katolksk (Rom var och är det), men judarna var nationella och den förfinade kristendomen (efter Luther och Vasa) var nationell. Så kan man också resonera, även om jag inte gör det. 🙂

  5. Sefast Tronde skriver:

    Begreppet ”mångkulturellt” är ett ord som främst politiker på vänsterflygeln fått muta in och sätta definitionen på. Därav har ordet främst fått en synkretistisk innebörd, som inte främst pekar på det positiva med utbyten mellan folk och människor, utan snarast på en sammanblandning till enhet där all nationell kulturell identitet suddas ut.

    Påvens kyssande av koranen tillsammans med ledare för andra religioner kan väl ses som ‘mångkulturellt’, liksom den enhetssträvan till gemensam europeisk identitet, att det finns många vägar till Gud. I denna begreppsvärld tolkas all nationell glädje som någonting fult som rätteligen bör träda tillbaka för en mer globaliserad identitet. Hävdandet av en absolut Sanning, en enda väg till Gud – Jesus Kristus – tolkas då även som uttryck för en inskränkt exklusivitet.

    Väl finns det en positiv, välkomnande väg till öppenhet för erfarenheter från andra länder och folk – där ett positivt bejakande bara berikar. Men jag menar att ett sådant positivt bejakande av det som sträcker sig utanför det egna förutsätter en trygg och stark egen identitet för att ge den positiva tolerans som behövs mot det ‘främmande’. Jag skulle inte kalla det ”mångkulturellt”, för mig är detta ord alltför belastat av synkretistiska definitioner och nationalfientlighet, och då blir begreppet bara ytterligare en plattform för onödiga spänningar som inte främjar dess syfte i dess bästa bemärkelse.

    MVH / Sefast Tronde

  6. Andreas Holmberg skriver:

    Gillar din bloggtext, Stefan, men Sefast har också en poäng. När t.ex. socialdemokraterna i Svenska kyrkan anger det mångkulturella samhället som ett av kyrkans främsta mål, är jag inte säker på att det är Stefan Gustavssons definition som gäller – snarare en nedtoning av missionsbefallningen och en idé om att ”en muslim ska vara en (bra) muslim och en kristen ska vara en (bra) kristen” och mötas i sin gemensamma fromhet, typ.

    Själv menar jag att det mångkulturella samhället i sej är en rikedom som också berikar kyrkan. Men kyrkans mål måste förbli att alla människor, även muslimer och judar, ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen, även om EN DEL kulturyttringar ev. skulle gå förlorade. Dessa behöver inte bli så många; det mesta i gammal folklig tradition kan göras i Jesu namn och helgas åt Herren. Allt förkristet är inte antikristligt. ”Allt Gud skapat är gott och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse; det blir nämligen helgat genom Guds ord och bön.”

  7. […] anledning att inte hålla med Svenska Evangeliska Alliansens ordförande Stefan Gustavsson. I ett inlägg från den 21 september skriver han om varför vi kristna självklart måste bejaka det mångkulturella samhället. Mitt […]

  8. jesse fransson skriver:

    ser att du vurmar för mångkultur, i Sverige finns ingen mångkultur, där islam får rot tillåts inte oliktänkande vettu

  9. Mavex skriver:

    Vi ska heller inte glömma att mångkulturen kommer att leda till världsregeringen som uppenbarelseboken beskriver därför så håller jag med Sefast men jag håller också med Andreas att alla ska vara välkomna i kristendomens gemenskap men det behöver inte betyda att vi offrar vår kulturella eller nationella identitet som Sefast nämner.

  10. Henning Eriksson skriver:

    Känns mer som att bibelcitaten riktar sig till alla personer oavsett bakgrund eller hudfärg med syfte att de skall ingå i den kristna kulturen.
    Sålunda tycker jag nog inte att bibelcitaten övertygar i tron på modern mångkultur syftandes på parallella trosidéer eller parallella värderingsgrunder.
    Inte alls faktiskt.

Skriv en kommentar











Sök