Ett hål i bröstet

8 november
0 KOMMENTARER

Min kommentar i dagens ViD:

I helgen besökte jag ett höstvackert Prag. En av stadens berömda män, författaren Franz Kafka, står staty i de judiska kvarteren. Konstnären Jaroslav Rona låter Kafka sitta på axlarna på en huvudlös man – som har ett stort hål i bröstet.

Statyn fångar livskänslan hos Kafka. Född jude blev han i vuxen ålder ateist. Världen såg han som en labyrint utan utväg, en tillvaro absurd och ogripbar för människan. Om tomheten – hålet i sitt bröst – säger han: ”Jag är en bur på jakt efter en fågel.”

I vår rastlösa värld försöker vi distrahera oss bort från Kafkas frågor om livet. Intellektuellt bekänner vi oss till ett sekulärt perspektiv och delar Kafkas ateism. Med deprimerande konsekvenser. Francis Bacon, filosofen och vetenskapsmannen, skrev redan 1640 om ateismen: ”De som förnekar Gud, ödelägger människans höghet. Förvisso liknar människan till sin kropp djuren. Och om människan inte är besläktad med Gud genom sin ande, då är hon en låg och föraktlig varelse.”

Vi ökar tempot, som om vi skulle kunna springa ifrån frågorna om livets mening. Ändå gör de sig ständigt påminda.

Årets nobelpris i litteratur presenterades med följande motivering: Priset går till Kazuo Ishiguro ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”. Det finns ett ofrånkomligt främlingskap för människan; vår hemhörighet i världen är skenbar. Under ytan lurar en avgrund.

Stig Dagerman, en av 1940-talets mest uppmärksammade författare, är aktuell genom nyutgivning av hans ”Dagsedlar”. Dagermans sista bok kom ut 1952 och heter ”Vårt behov av tröst är omättligt …” Boken inleds med drabbande ord: ”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli en lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.” Två år senare tog Dagerman sitt liv.

1900-talets mest kände ateist var utan tvekan den engelske filosofen Bertrand Russell. Han återkommer på många ställen till de förödande konsekvenserna av Guds frånvaro. I ett brev till Colette O’Niel använder han ett uttryck från kristen teologi och talar om det saliga skådandet, den saliga åsynen – som handlar om att få se Gud, källan till liv. Men för Russel finns inte den källan; men behovet av den finns där. Russell skriver: ”I mitt inre finns alltid och för evigt en fruktansvärd smärta … Ett sökande efter något utöver vad världen rymmer, något förvandlande och oändligt. Den saliga åsynen – vid Gud, jag finner den inte, jag tror inte den går att finna – men kärleken till den är mitt liv … Den är själva livets källa inom mig.”

I Expressen (18/10) skriver Göran Rosenberg om existentialisterna, Sartre och Camus, och hur de sätter sökarljuset på de stora livsfrågorna:

”Existentialisterna må ha gjort sitt (den ´autentiska` individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?”

Det finns en smärtsam ironi här. Kafka, med sin judiska bakgrund, levde så nära svaret. Så lever också vår kultur, med sina kristna rötter, nära svaret. Det är upp till oss som efterföljare till Jesus från Nasaret att kommunicera det svaret. Är vi beredda att göra det?

Skriv en kommentar











Sök