Vi har en fast navigeringspunkt i kaoset

23 juli
1 KOMMENTAR

Här kommer min gästkrönika i Världen idag (22/7, ej online ännu):

Världen har inte upplevts så här oförutsägbar på länge. Villrådighet präglar den politiska utvecklingen i Europa och USA, med misstro och populism i dess spår. Våld och terror slår skoningslöst mot oskyldiga civila. Krig och förtryck tvingar fram migration i en omfattning vi inte sett tidigare. Som en följd sätter rädsla och hopplöshet klorna i många.

Den ogrundade optimismen om människan avslöjas obarmhärtigt. Någon dag efter det fruktansvärda terrordådet i Nice intervjuades en ung kvinna. Hon hade återvänt till strandpromenaden för att sörja och för att hedra offren som så brutalt dödats. Hon arbetade på en förskola och sa att hon inte visste hur hon skulle tala med barnen om det som hänt: vi lär dem ju att ”everybody loves everybody”.

Ljusblå ideologier om ”den goda människan” krossas i mötet med verkligheten. Människans natur, i all sin höghet och storhet, är också förvriden och korrupt och kapabel till gränslös ondska. Vi är ju både skapade av Gud till hans avbild och syndare som har förlorat härligheten från Gud.

Men hur kan vi realistiskt ta detta verklighetens mörker på allvar utan att bli cyniska eller förlamade av rädsla?

Det finns en bild jag ofta återvänt till. Föreställ dig en liten båt ute på den till synes oändliga oceanen. Inga horisonter är synliga så långt ögat når. Endast hav och himmel går att se. Det finns inga fasta punkter och inget att navigera utifrån – och båten saknar instrumentering.

Ändå är seglaren inte förlorad. Så länge himlen är klar går det fortfarande att ta ut en kurs. Stjärnorna blir riktmärken. De utgör fasta punkter bortom båten och anger färdriktning.

Men om stjärnorna slocknar – kanske täcks av tunga skyar – och mörkret sänker sig över båten blir seglarens läge förtvivlat. Det hjälper inte att han tänder aldrig så många lanternor i båten och själv badar i ljus. Eftersom han saknar en fästpunkt utanför båten blir de omöjligt att ta ut en färdriktning.

För mig är detta en bild människans belägenhet, sedan hon klippt banden med Gud och gett sig ut på ensamseglats. Vad ska hon nu navigera utifrån? Med människan som sin egen utgångspunkt blir varje kursangivelse godtycklig.

För den kristne är läget annorlunda. Vi har en förankring utanför oss själva och bortom nuets plågsamheter som hjälper oss att navigera. Vi vet att världens ondska inte ska få sista ordet och att världen i dess nuvarande tillstånd inte är det slutgiltiga.

Paulus skriver i Fil 3: ”Vårt hemland är himlen …”. Vårt fäste ligger utanför oss själva och bortom nuet och det ger oss en fast orienteringspunkt. Och han fortsätter: ”och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.”

Cynism och rädsla är inga alternativ för den kristne. Vi vet att det finns räddning genom Jesus Kristus och att det kommer en dag då allt ska läggas under honom och den mänskliga naturen förhärligas. Därför får vi aldrig ge upp.

I tider som dessa är det församlingens kallelse att engagera sig i nöden i världen och att mer än någonsin förkunna evangeliet om Jesus. Han är det yttersta hoppet i all världens nöd.

1 KOMMENTAR till “Vi har en fast navigeringspunkt i kaoset”

  1. Tony Malmqvist skriver:

    Amen broder!

Skriv en kommentar











Sök