Det perfekta fängelset

3 maj
11 KOMMENTARER

Min senaste kommentar i Världen Idag:

Jeremy Bentham, engelsk filosofi, skissade i slutet av 1700-talet på det perfekta fängelset. Hans idé var en cirkelrund byggnad med fönster som låter ljus komma in i varje cell utifrån och vakter som sitter placerade vid byggnadens mittpunkt. Från den positionen kan de övervaka samtliga celler. Bentham kallade byggnaden för ett panoptikon, vilket betyder ”se allt”.

På Newsmill (29/4) skriver forskaren Ingela Bel Habib om Benthams fängelse som en bild av det samhälle – ett åsiktskontrollsamhälle – vi riskerar att utvecklas till:

”En ny övervakningskultur håller på att etablera sig i samhället, där partimedlemmars åsikter och handlingar granskas, märks och etiketteras med krav på konformitet med en fördefinierad åsiktsnorm.

En ur demokratisk synvinkel berättigad åsiktsgranskning håller på att utvecklas mot ett panoptikon i Sverige, där massmedia och politiska partier fungerar enligt samma disciplinära krav på åsiktslikriktning.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv! Tänk på äktenskapet.

Under 80- och 90-talet var det OK med flera uppfattningar om hur äktenskapet borde definieras. Det fanns en majoritet som utgick från att gällande lag räckte: äktenskapet är en man-kvinna-relation. Gradvis dök det upp personer, i olika partier, som menade att äktenskapet borde göras könsneutralt. Under det nya årtusendet vann den uppfattningen terräng och fick majoritet.

Notera: under den tid då förespråkarna för könsneutralt äktenskap var i minoritet blev ingen av dem portad från partipolitiken eller kölhalad i media. Det sågs som en fråga där det är möjligt att ha olika uppfattningar.

Eller ta Centerpartiet. Tunga partiföreträdare har under våren förespråkat polygami. Det visade sig vara en uppfattning som blev nedröstad. Men de som drev frågan är fortfarande kvar i Centern. Det betraktas som en möjlig uppfattning; vakterna i panoptikon har godkänt den.

Jag menar att det bästa för samhället är en äktenskapsdefinition som tar sikte på mamma-pappa-barn. I ett demokratiskt samhälle borde det vara möjligt att driva den uppfattningen och kunna arbeta för en förändrad äktenskapslag. Men det bygger på att partier och media inte enbart är åsiktskontrollanter i ett panoptikon, utan är öppna för en bredare och djupare debatt.

Finns den öppenheten? Ingela Bel Habib tvekar: ”Det svenska samhället utvecklas idag … mot ett övervakningssamhälle där massmedia och politiska partier alltmer tar rollen som åsiktsövervakare, för att tilldela etiketter och kategorier i ett disciplinärt, uppfostrande syfte.”

11 KOMMENTARER till “Det perfekta fängelset”

  1. Ulf Gustafsson skriver:

    Om man förvägrar andra rättigheter man själv vill ha (t.ex. det juridiska skydd som äktenskapet innebär ur statens synvinkel), då diskriminerar man andra människor.

    De som diskriminerar andra människor får finna sig att behandlas med viss tveksamt, kanske t.o.m. avståndstagande.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Ulf, du diskriminerar ju förmodligen själv syskon i äktenskapshänseende (och är alltså emot syskonkärlek enligt rådande retorik, ja, på nazisternas sida, trots att en av de vackraste kärleksnovellerna på svenska, ”Gård i utkanten” av Thorsten Jonsson, handlar om två vuxna syskon i en sexuell relation).

    De som är konsekventa i sin diskriminerings- och kärleksretorik, och inte heller vill förvägra t.ex. polyamorösa det juridiska skydd som äktenskapet innebär, har jag viss förståelse för. Men de som själva släppt EN gräns fri i den vuxna, kärleksfulla frivillighetens namn men fortsätter ”diskriminera” andra kombinationer och samtidigt utmåla alla dem som drar gränsen lite annorlunda som människofientliga, fobiska förtryckare (sådana finns naturligtvis även bland dem) – det finner jag knappt ord för. Vilken kategori tillhör du, Ulf?

    Innan vi pratar om diskriminering måste vi först göra klart om det finns något skäl för viss särbehandling av man+kvinna-förbundet. Jag menar liksom Stefan att det finns det: man+kvinna-äktenskapet är det sociala uttrycket för ett biologiskt faktum, att vi alla stammar från 1 man + 1 kvinna. ALLA andra tänkbara kombinationer (och de är många) är var för sej betydligt svårare att motivera som äktenskapsgrundande i motsats till de övriga (man måste också beträffande homoäktenskapet förneka att det finns någon som helst vits för t.ex. en tonåring att ha en pappa – eller för ett spädbarn med att ha en mamma); man måste, som sagt, för att vara någorlunda konsekvent medge ALLA vuxna, frivilliga och någorlunda kärleksfulla relationer samma juridiska skydd och samhälleliga sanktion. Så konsekventa är det ytterst få som är. ”Diskriminerar” gör vi (nästan) allihopa. (Och jag menar liksom Stefan att termen diskriminering missbrukats grovt i det här fallet – ett basalt juridiskt skydd för homosexuella var f.ö. tillgodosett redan före äktenskapsomgörningen).

  3. Stefan Gustavsson skriver:

    Hej Ulf,
    Det juridiska skyddet var identiskt för registrerat partnerskap. Den nya lagen gjorde alltså ingen skillnad när det gäller juridisk trygghet. Dessutom måste varje äktenskapslag definiera vem som får gifta sig med vem – det gör den nya lagen också. Diskrimineringsretoriken är retoriskt effektfull, men principiellt motsägelsefull. Redan med den tidigare lagen var det så att alla hade rätt att gifta sig, men man hade inte rätt att gifta sig med vem som helst. Samma sak gäller med den nuvarande äktenskapslagen – och med varje annan tänkbar äktenskapslag. Alltså är invändningen meningslös. Frågan om äktenskapets definition måste helt enkelt diskuteras utifrån andra utgångspunkter än diskriminering.

  4. Ulf Gustafsson skriver:

    Problemet ligger i att ”äktenskapet” blandar ihop flera behov:
    1. Människor som lever ihop behöver ha en juridik som underlättar de ekonomiska konsekvenserna av samlevnad. Här ser jag inga behov till begränsningar alls. Det har inte med kön, antal eller kärlek att göra.
    2. Barn behöver vuxna som bryr sig om dem (någon/några av dem kallas föräldrar). Det behöver regleras juridiskt vilka vuxna som kan fatta beslut å barnets vägnar, och har vissa skyldigheter. Det är annat än biologiskt kön som är viktigast här.
    3. Vissa lägger metafysiska värden i äktenskapet. De som gör detta får styra det själva, men har ingen rätt att begränsa rätten (med avseende på 1 och 2) för andra som inte delar deras tro.

    Statens äktenskapslagstiftning handlar bara (borde bara handla) om punkt 1. Om nu många tycker att punkt 1 är otillräckligt för att kallas ”äktenskap”, så har jag förståelse för detta. Då borde staten välja ett annat namn på det juridiska kontraktet.

  5. Stefan Gustavsson skriver:

    Din punkt 1 är inte äktenskap. Man kan reglera många olika relationer juridiskt; det är väl ingen som har synpunkter på det. Men alla relationer ska inte kallas äktenskap.

  6. Kerstin skriver:

    En sak är rätten att anse att ”det bästa för samhället är en äktenskapsdefinition som tar sikte på mamma-pappa-barn”, vi har åsikts- och yttrandefrihet. Men om man vill inskränka andra människors möjlighet till något som många upplever vara det mest fundamentala i livet; att leva i en nära relation och bilda familj, då bör man kunna redogöra för väldigt goda skäl om man vill bli tagen på allvar. Vilka är de?

  7. Andreas Holmberg skriver:

    Som sagt, den fråga du ställer gäller troligen även dej själv, Kerstin. Om du nämligen i likhet med nuvarande majoritet vill förmena syskon (dock kan man få dispens för halvsyskon) och polyamorösa att gifta sej (leva i en nära relation kan man förstås göra ändå, men nu var det ju äktenskap vi pratade om) och bilda familj inklusive önskat antal barn. Vuxen, kärleksfull frivillighet kan uppvisas i många olika konstellationer, och mycket få politiker har vad jag vet på allvar hävdat att alla vuxna, kärleksfulla och frivilliga relationer skulle tillåtas konstituera sej i äktenskapets form (vilket ju i alla fall vore konsekvent).

    Det märkliga som både Stefan och jag uppmärksammat, är att samma personer som själva, enligt sin egen typ av retorik, ”diskriminerar andra” och ”inskränker andra människors möjligheter”, drygar sej något alldeles fruktansvärt mot just dem som hävdar att samhället bör vara moderat heteronormativt (på samma sätt som det är t.ex. mononormativt och ”exonormativt”, och i grunden av samma skäl som vi t.ex., mirabile dictu, fortfarande har könsåtskilda omklädningsrum), utan förföljelser, ja, med ett gott rättsligt skydd även för övriga, men dock. Vadan denna orimliga dissning av just den åsikten?

    Tack för att du tillerkänner även oss yttrandefrihet, Kerstin; men du gör som sagt, liksom åsiktspolisen i stort, en väldig skillnad på ”diskrimineringar” och ”inskränkningar”. Förutsatt att du inte vill tillåta syskonäktenskap och polygami m.m. mellan samtyckande vuxna, förstås. Vill du det så är du i varje fall konsekvent.

  8. Kerstin skriver:

    Att äktenskap bör handla om två människor tror jag det finns goda sociala och juridiska skäl som talar för. Barn i ett syskonäktenskap löper en ökad risk för genetiska sjukdomar.

    Varför är det att dryga sig något fruktansvärt att fråga efter skäl?

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Visst, Kerstin, det är helt OK att fråga efter skäl. Stefan har i otaliga artiklar och blogginlägg – på denna blogg också, tror jag – givit skäl som man kan diskutera öppet, gilla eller avvisa. T.ex. att det heterogama äktenskapet är det sociala uttrycket för ett biologiskt faktum – att vi alla stammar från 1 man och 1 kvinna, och att vi ända fram t.o.m. 90-talet var överens om att det finns en specifik poäng för ett barn och en tonåring med att ha en pappa (liksom med att ha en mamma), vilket ju uttryckligen förnekas av dem håller på det könsneutrala äktenskapet: könet skulle ju enligt den queerteorin vara irrelevant t.o.m. i könsliv och föräldraskap; t.o.m. de könsåtskilda omklädningsrummen blir egentligen alltför heteronormativa!

    Men en saklig diskussion är ju en sak för sej även om det kan gå lite hett till ibland; där kan man resonera och väga för och emot. Vilka ÄR de goda sociala och juridiska skäl som talar för att man inte kan vara gift med fler än en (på en gång)? ÄR de så väldigt mycket mer vägande än skälen som talar för att äktenskapet bör handla om en från vardera könet? Och oviljan mot sexuella syskonrelationer (som jag också delar!) kan lätt ur ett annat perspektiv betraktas som fördomsfull och osaklig, ja, en rashygieniskt färgad moralpanik om man får tro en genetiker som uttalade sej i fallet med syskonen i Kalmar som hade sex med varandra. Riskerna i det enskilda fallet ansågs betydligt överdrivna. Syskonäktenskap blir signifikativt genetiskt farliga bara om många skulle bli ihop med sina syskon, och det finns ingen anledning att tro att så kommer att ske (jfr panikargumentet att nativiteten skulle drabbas svårt om alla äktenskap blir enkönade).

    Men Stefans poäng är: det underliga med den allmänna debatten på det här området är att det anses helt OK och socialt acceptabelt att motsätta sej syskonäktenskap – även med ungefär samma argument som nazisterna har! – eller polygami, inte bara inom centerpartiet (trots gripande personliga livsöden och svårigheter för polyamorösa eller invandrade personer med två fruar), medan just den som motsatte sej och fortfarande motsätter sej omdefinitionen av äktenskapet (och borttagandet av det särskilda begreppet för förbundet mellan just man och kvinna!) inte bara befinner sej i minoritet utan närmast betraktas som en paria, vars argument sällan ens lyssnas på eller bemöts sakligt. Fobier och människofientliga åsikter är vad man då påstås hysa, t.o.m. om man som jag stödde partnerskapslagstiftningen och trivdes bra på Rosa caféer under 90-talet.

    Detta är fullständigt orimligt. Det har f.ö. berett marken för den pågående könsneutraliseringen av själva könsbegreppen, där präster och lärare, politiker och journalister alldeles uppenbart skrämts till tystnad av åsiktsväktarna. Nu är det tydligen bara patientföreningen Benjamin och gynekologöverläkaren Bygdeman som vågar göra gemensam sak med KD:s konservativa ”spöken” Skånberg och Enochson. Vem hade trott det?

  10. Andreas Holmberg skriver:

    Och så vill jag be både Kerstin och bloggaren om ursäkt för att förra kommentaren blev så hiskligt lång. Sorry – jag ger er i gengäld gärna sista ordet ;o)

  11. Kerstin skriver:

    Vad beträffar den vardagsspråkliga användningen av ordet äktenskap: Vilka språkliga distinktioner vi gör speglar våra tankekategorier, i det här fallet vad vi urskiljer om mänskliga relationer. Vilka är de viktigaste kännetecknen för en kärleksrelation? Ytterst handlar det väl om också acceptans av människors personligheter och därmed beteenden som är förknippade med dessa.

    I juridiskt språk behövs inte distinktionen om man inte vill kunna särskilja i juridisk mening, t.ex om vem som ska kunna adoptera barn.

    Jag håller med om att barn och tonåringar nog behöver både en mamma och en pappa. Frågan är om det kan kompenseras av andra närstående, och om inte det allra viktigaste är närvarande vuxna som visar omsorg och själva lever i en bra relation.

    Vad beträffar acceptans av olika uppfattningar: Vi kan ju dra det en vända till, Andreas (och Stefan): Varför är uppfattningen att man bör ta avstånd från uppfattningen att vi bör särskilja äktenskap mellan makar av samma kön inte acceptabel? Vem anser det utom en åsiktspolis ?:)

Skriv en kommentar











Sök