Abortdebatten fortsätter – svaren uteblir

19 februari
3 KOMMENTARER

Skriver idag om abort i tidningen Dagen (här) och får svar direkt från ledarredaktionen (här). De menar att jag missar den relevanta poängen och upprepar sedan bara vad de skrev i den första artikeln. Men problemet är inte att jag missat poängen, utan att artikeln saknar en väldefinierad poäng. Otydligheter blir inte klarare av att upprepas. Mina frågor i artikeln väljer Dagen att överhuvudtaget inte beröra.

Grundfrågan till Dagen är följande: Hur kan något vara en möjlighet om det inte först är en rättighet?

 

3 KOMMENTARER till “Abortdebatten fortsätter – svaren uteblir”

  1. Anders skriver:

    Jag får intrycket av att Dagen snarare är intresserad av att påverka opinionen än lagstiftningen. Det finns i och för sig ingen motsättning, men heller inget nödvändigt samband.

    När det gäller lagstiftningen verkar argumentationen vara konsekvensetisk (oklart också vilken statistisk som finns till underlag för vad som hävdas).

  2. […] Stefan Gustavsson kommenterar i gårdagens Dagen ledarartikeln från den 8/2 om aborter (som även jag kommenterat). Han önskar ett förtydligande från Dagen om vad de menar med en nollvision när de samtidigt skriver om abort som ”en möjlighet som ibland måste utnyttjas”. […]

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Jag tycker nog att Stefan och vi andra är skyldiga att diskutera och i görligaste mån redovisa de straffrättsliga konsekvenserna av ett tänkt abortförbud (om det är det vi vill ha). Och nog måste t.ex. Irlands abortlagstiftning fördomsfritt kunna diskuteras som ett alternativ; kvinnan som avled nyligen i graviditetsvecka 17 skulle ju kunnat få abort både enligt irländsk lag och romersk-katolsk etik, så hon är knappast något argument mot Irlands abortlagstiftning mer än en kvinna som avlider i graviditetsvecka 28 i Sverige p.g.a. personalens tveksamhet att utföra en abort – eller p.g.a. sviter efter en provocerad abort – i sej är ett argument mot vår abortlagstiftning.

    Vi har ju i vårt land gått från dödsstraff på spädbarnsdråp (som mest drabbade förtvivlade kvinnor) till sexliberalism och legaliserade fosterfördrivningar som i vår tid fått rashygieniska dimensioner. Men nog kan man i princip tänka sej ett nollvisionsarbete utan ändrad lagstiftning och hårdare straff? (Jfr arbetet med både kvinnor och män för att få bort prostitution; sexköpslagen är ju inte oomtvistad ens blannd dem som vill få bort p.). Även om både abortlagstiftningen från 1974 och det då utlovade förebyggande arbetet i vårt land har väldigt låg trovärdighet efter det som måste betraktas som ett kapitalt misslyckande. Killarna i gymnasieklassen jag hade 2007 tyckte ju inte ens att en abort i vecka 34 (!) var värre än snatteri. (Vad säger ni, tjejer?).

    Jag noterar dock att även Dagen vågar ifrågasätta abortlagen från 1974, och bara det att öppna för en revidering av lagstiftningen (PLUS mäns och kvinnors attityder) är ganska modigt gjort i våra dagar, när lagen betraktas närmast som sakrosankt (i motsats till den utdömda könsbyteslagen från 1972) och som ett av Sveriges främsta bidrag till världens kvinnor.

Skriv en kommentar











Sök