Adventsupproret – och tänkandet bakom

19 december
11 KOMMENTARER

Adventsuppropet blev en formidabel succé; 81 130 namn överlämnades i veckan till utbildningsministern! Det folkliga stödet har med andra ord varit mycket stort.

Alla är dock inte nöjda med uppropet. Bloggen Vem är min nästa? sparar inte på krutet:

Uppropet är ogenomtänkt. Det saknar teologisk motivering, spelar delvis på nationalistiska känslor, utgår från tanken på en nations- och folkkyrka. Uppropet är mer uttryck för nostalgi än framåtblickande. Hur gynnas Guds rike genom att frikyrkofolk runt om i landet stöder en kampanj som förespråkar att en överhetskyrka med milt tvång pytsar ut lite religion och kulturarv över folket?

Som jag ser det har Per Hammarström, som driver bloggen, missförstått uppropet och motivet bakom.

Adventsuppropet handlar inte om att vilja återinföra statskyrka och kristen enhetskultur. Inte heller handlar det om favorisera Svenska Kyrkan. Inte alls. Idén om statskyrka var fel från början och har inte blivit bättre med tiden. Numera är vi en pluralistisk kultur, med olika religioner och livsåskådningar sida vid sida, och det är livsviktigt för den kristna kyrkan att kunna omfamna och bejaka denna nya situation.

Adventsuppropet handlar inte heller om evangelisation; vem har hört talas om någon som blivit kristen vid en skolavslutning? Nej, den kristna kyrkan måste stå på egna ben och ska inte förlita sig på traditioner, samhällsstrukturer eller lagstiftning. Evangeliet vinner mark – eller snarare hjärtan – genom sin egen inneboende sanning och kraft och genom den nya gemenskap av kärlek och nåd som församlingen är kallad att utgöra.

Motivet bakom adventsuppropet är något annat.

För det första handlar det om att visa den religiösa beröringsskräcken på dörren. Just i ett pluralistiskt samhälle måste alla kunna förhålla sig till olika religioner och livsåskådningar och deras olika uttryck, inklusive den kristna kyrkan.

I läroplanen för religionskunskap står:

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna breddar, fördjupar och utvecklar kunskaper om religioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt och olika tolkningar när det gäller dessa. Kunskaper om samt förståelse för kristendomen och dess traditioner har särskild betydelse då denna tradition förvaltat den värdegrund som ligger till grund för det svenska samhället. [Min kursivering.] Undervisningen ska ta sin utgångspunkt i en samhällssyn som präglas av öppenhet i fråga om livsstilar, livshållningar och människors olikheter samt ge eleverna möjlighet att utveckla en beredskap att förstå och leva i ett samhälle präglat av mångfald.

I ljuset av sådan skrivningar finns det ingen anledning att förbjuda den skola som vill besöka en kyrka för adventssamlingar eller julavslutningar att göra det eller att försöka reglera vilka psalmer som  får sjungas eller vad som får lov att sägas. Skolverkets omdebatterade tolkning av skollagen uttrycker en rädsla för religion som det utifrån läroplanen inte finns någon anledning att hysa.

Om vi inte längre kan förhålla oss till den religion som präglat vår historia, hur ska vi kunna förhålla oss till de nya religionerna som efterhand omfattas av allt fler människor i vårt land?

I den övergripande läroplanen för skolan (samma formulering gäller förskola, grundskola och gymnasieskola) anges skolans värdegrund och det talas om människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet. Det är värden som ytterst vilar på filosofisk och religiös grund:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Att då rädas de högtider som bidragit till att forma den värdegrund som skolan vilar på är inkonsekvent.

För det andra handlar det om att bejaka den egna kulturens historia och tradition. Även om Sverige idag är ett djupt sekulariserat land lever vi fortfarande i svallvågorna av mer än tusen år av kristendom. I december har skolan ledigt, almanackan har röda dagar, kollektivavtalen reglerar arbetstid och ledighet, handeln går på högvarv, vi spelar speciell musik, sjunger speciella sånger, äter speciell mat, ger varandra gåvor  …. Varför? Därför att vi firar jul och det är en högtid som under många sekler haft en kristen innebörd, något som för övrigt framgår bättre på engelska: Christmas.

Nu förändras kulturen. I Sverige kan vi iaktta flera olika trender. Sekulariseringen fortgår och många människor betraktar tillvaron enbart ur ett inomvärldsligt perspektiv. En viss form av sakralisering pågår samtid, där andra människor söker spiritualitet och andlighet, i kristen eller österländsk eller i en alldeles egen personlig version. Nysvenskar, med rötter i andra länder och kulturer, för med sig både nya former av kristen tro – så växer både den katolska och de ortodoxa kyrkorna – och religioner, främst olika uttryck för islam, vilka tidigare inte har haft någon större förankring i vår del av världen. Sverige 1950 och 2012 går knappt att jämföra. Nu är vi (1) ett pluralistiskt land med (2)ett sekulärt statsskick och (3) en konfessionslös allmän skola. Jag bejakar alla tre punkterna.

Men innebär det att vi genom statliga dekret ska klippa banden till historia och tradition – och att vi ska göra det med makt, mot befolkningens önskan? Kravet på förbud mot skolavslutningar i kyrkan har inte kommit från företrädare från andra religioner, det har inte kommit från folkflertalet, det har inte kommit från skolan … Det är istället en liten men högljud grupp ideologer – läs humanister – som velat klippa banden till historien.

Nostalgi är ingen dygd. Det finns ingen anledning att titta bakåt; den som är kristen måste vara framtidsinriktad. Men i resan mot framtiden, mår vi som människor väl i att ha en förståelse för varifrån vi kommer. Tusen år av kristen tro i Sverige utgör en väsentlig del av vårt lands historia. Det är en bärande anledning bakom adventsuppropet.

Det går helt enkelt inte att förstås nutiden eller att navigera mot framtiden, utan att ha kunskap om gårdagen.

Med önskan om en riktigt GOD JUL till alla läsare av bloggen!

 

11 KOMMENTARER till “Adventsupproret – och tänkandet bakom”

  1. Per Hammarström skriver:

    Hej Stefan och kul att du läst min bloggtext om adventsuppropet.

    När det gäller din första punkt har du en poäng. Jag tycker också att det finns en religiös beröringsskräck som inte är bra. Men denna skräck gäller väl rimligen all religion, inte bara kristendom? Ska skolan även fira gudstjänst i moskén för att motverka denna beröringsskräck? En annan av uppropets tillskyndare Helle Klein är inne på den linjen: ”Fira advent i kyrkan, ta del av Yom Kippur i Synagogan och fira Eid al Fittr i moskén och gör skolavslutningen i juni till en icke-religiös men mångkulturell fest.” http://dagensseglora.se/2012/12/04/dags-for-ett-adventsupprop/
    I dessa ord tycker jag att det finns en respekt för det mångkulturella samhället. Hon menar uppenbarligen allvar med tanken på att kyrkan inte ska ha en privilegierad ställning. Men jag ser flera fallgropar i modellen. Och jag tror knappast att adventsuppropet som helhet stöder Helle Kleins idé.

    Din andra punkt tar fasta på det kristna kulturarvet. Bortsett från att begreppet ”kulturarv” är hart när omöjligt att definiera ställer jag mig tveksam till att det skulle vara kyrkans uppgift att förmedla detta gemensamma svenska kulturarv.

    Och därtill, finns det inte en i sammanhanget viktig skillnad mellan kulturarv/tradition å ena sidan och historia å den andra? I avslutningen skriver du: ”Det går helt enkelt inte att förstå nutiden eller att navigera mot framtiden, utan att ha kunskap om gårdagen”. Som historielärare instämmer jag till 100% men tror att kunskapen om historia (och religion) med fördel förmedlas av professionella lärare, gärna genom studiebesök i kyrkor, synagogor etc., men inte genom obligatoriska skolgudstjänster.

    Man kan tycka att både historia och kulturarv är viktiga att levandegöra och förmedla, men jag har svårt att se att detta skulle vara kyrkans kallelse i förhållande till hela svenska folket. Och inte heller(för att anknyta till Joel Halldorfs krönika i Dagen 14/12) att agera offentlig ceremonimästare./Per

  2. Stefan Gustavsson skriver:

    Vem har talat om obligatoriska gudstjänster? Ingen, så vitt jag vet. Du läser texten med glasögon från 1900-talet. Det är absolut självklart att en skola inte behöver gå till kyrkan. Hela frågan gäller ju om en skola som önskar gå till en kyrka också har den friheten. Det är inte en fråga om vilket tvång som ska gälla, utan en fråga om hur mycket frihet som får råda.

    Självklart kan en skola besöka andra religioners högtider och festligheter – och det kommer säkert gradvis att bli alltmer relevant att göra så. Det har jag inga invändningar mot. Friheten måste gälla åt alla håll.

    Samtidigt blir det förstås lite fånigt att i dagsläget jämföra Yom Kippur eller Eid al Fittr med jul och advent – sett ur ett kulturellt perspektiv. De senare är företeelser som av historiska skäl har ett nästan totalt genomslag i kulturen, de förra är fester som firas i, ännu så länge, mycket klart avgränsade grupperingar.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Jag gillar det mesta du skriver, Stefan, men här tror jag att Per Hammarström och Joel Halldorf har en riktigare inställning. Dina inskott ”i dagsläget” och ”ännu så länge” visar ju att ditt och adventsuppropets resonemang mest handlar om att inte retirera från gamla positioner i onödan eller i förtid, inte så mycket om att hitta långsiktiga och principiellt hållbara lösningar.

    Obligatoriskt och obligatoriskt förresten: för den enskilde eleven som ser alla sina kompisar dra till kyrkan på ett gudstjänstliknande arrangemang kanske det inte är någon större tröst att hen kunnat bli ”befriad”. Dessutom är ju vi ”gammaltroende” kristna ofta precis lika religiöst känsliga som vissa ateister och, faktiskt, muslimer – t.ex. när vi inte vill ha yoga och ”aum-aum”-mande i våra barns skolor. Vi borde faktiskt förstå de som inte vill att deras barn ska lockas att instämma i ”amen-halleluja” heller. Kristen av en skolavslutning eller inte (exempel torde finnas, Guds ord är levande och kraftigt), så vill vi väl ändå inte hävda att psalmerna är hur oförargliga som helst?

    Kierkegaardåret 2013 hoppas jag vi kan få se en reell boskillnad mellan kyrka och stat (inte mellan kyrka och samhälle, dock!). DET – att få bort de politiska partiernas inblandning i Sveriges största trossamfund – borde vi VERKLIGEN diskutera och skriva upprop om, om än då knappast tillsammans med Helle Klein utan tillsammans med Christer Sturmark och Camilla Grepe!

  4. Stefan Gustavsson skriver:

    Exakt, det handlar om situationen i Sverige idag, inte om en generell princip om kyrkan och skolan.

  5. Per Hammarström skriver:

    Stefan, vi tycks på det stora hela vara överens. Jag blir lite osäker när det gäller obligatoriet. Om skolan utnyttjar sin frihet att fira adventsgudstjänst så är väl närvaron obligatorisk? Omfattas inte alla aktiviteter under skoldagen av skolplikten? Men det här kanske du känner till bättre än jag.

  6. Stefan Gustavsson skriver:

    Trevligt att vi är överens 🙂

    Det är frivilligt för en skola hur man arrangerar adventssamlingar eller julavslutningar, men för den enskilda eleven kommer skolans beslut att innebära obligatorisk närvaro. Precis som det blir när RFSL inbjuds till en samlevnadslektion eller vi i Credo inbjuds till en religionslektion eller när skolan går på en politiskt kontroversiell teaterföreställning.

    För mig löser man den här frågan genom att
    – ge skolan frihet att lokalt bestämma hur man ska göra
    – i de fall skolan önskar att besöka en kyrka gör man tydligt upp rollspelet mellan skolan och kyrkan, mellan rektor/lärare/elever och de som medverkar från kyrkan, så att det framgår vad som är skolans hållning (alltså att den är konfessionslös) respektive kyrkans tro, vilken utgör bakgrunden till julfirandet.

  7. Johan Grahn skriver:

    På min dotters lågstadieskola har de firat adventsgudstjänst i områdets Svenska kyrka i flera år. I den information som vi som föräldrar får hem står det klart att den elev som av olika anledningar inte kan gå med till den gudstjänsten måste komma till skolan istället och får där andra uppgifter att göra. En bra lösning tycker jag.

  8. […] Jag har skrivit på Adventsuppropet, inte för kyrkans skull, utan för samhällets och kulturens skull, se tidigare blogg Adventsuppropet – och tänkandet bakom. […]

  9. Andreas Holmberg skriver:

    OK Stefan, tack för det intressanta medgivandet! Men om det inte blir en allmän folkväckelse kommer vi alltså i varje bygd i vårt land med jämna mellanrum att få den här diskussionen om huruvida proportionerna och traditionerna i vårt ”folk” fortfarande är tillräckligt kristna för att motivera dylika kultliknande skolsamlingar i kyrkorna?

    Vore inte brobymodellen (vid sommaravslutningarna) bra att proaktivt/konstruktivt börja tillämpa även vid jul: Kyrkorna inbjuder till advents- och julfirande utanför skoldagen en fredageftermiddag eller, vilket ju är det normala, på de särskilda firningsdagarna, d.v.s. helgdagarna! (Tillspetsat kan man ju säga att eleverna och de vuxna som jobbar historiskt sett är lediga då just för att kunna gå i kyrkan!).

    Alternativt inbjuda till vardagsgudstjänster med jul- och adventstema för ALLA på orten, möjliga även för skolor att ”studiebesöka” på skoltid.

    Alternativt lägger man upp hela kyrkbesöket som ett studiebesök extremt tydligt UTANFÖR folkreligiositets- och gudstjänstsammanhanget, där präst och anställda informerar om det stundande julfirandet och spelar sketcher, sjunger julpsalmer för dem och – för all del – inbjuder dem som har lust att sjunga med. Så gjorde vi i Iggesund igår, och så skulle jag kunna tänka mej att mina barn skulle få provböja knä på en bönematta i en moské också.

    De som gillade adventsuppropet har all rätt i världen att uttrycka det, och jag tycker t.o.m. att det är bra att de gjort det, även om jag önskat att krutet lagts på att få bort de politiska partierna från allt engagemang i något trossamfund. Men jag kan inte själv stödja uppropet och hoppas på förståelse för det. Situationen är lite grann som beträffande helgsmålsbönerna i radio – jag var länge en ivrig försvarare av dem tills jag insåg att de blivit forum för en väldigt liberal teologi och att t.ex. du Stefan aldrig ens skulle bli påtänkt att (som P-O Nisser, Anders Wejryd, Per Harling och Lars Collmar) få göra små textutredningar inför helgen, fast du skulle ha gjort det bättre än dem alla.

  10. Tommy Dahlman skriver:

    Jag läste insändaren i tidningen Dagen (igår) först idag. Där 18 pastor öppet går ut och problematiserar runt avdentsuppropet. Nu handlar er debatt här mycket centralt om just skolavslutningar i kyrkan. Insändaren i Dagen har dock flera bottnar och antydningar.Jag blev illa berörd och uppfattar den direkt anstötlig. Det är – i min värld -absolut inte sådana signaler svensk kristenhet behöver. Jag uppfattar den både kyrkohistoriskt och bibliskt så tam att jag nästan rodnar.

  11. […] Läs även vad Stefan Gustavsson skriver i ämnet. […]

Skriv en kommentar











Sök