Vi är mer än vår sexualitet – Sex del IV

27 juni
8 KOMMENTARER

Del IV i artikelserien om kristen tro och synen på sex publiceras idag i Världen idag (texten ej online men följer här).

Synen på samkönade sexuella relationer har på kort tid förändrats drastiskt. Bara under min livstid – från 60-talet och framåt – har den offentliga uppfattningen i Sverige revolutionerats. Homosexualitet har gått från att betraktas som

  • en psykologisk störning, till att betraktas som
  • en nödlösning för några få, till att betraktas som
  • en likvärdig variation, till att betraktas som
  • en överlägsen livsstil (som i kampanjen ”Bli homo” som visar ”argument varför det är underbart att inte vara straight”).

Formellt har vårt samhälle gått från att se samkönade sexuella relationer som kriminellt (fram till 1944), som en psykologisk sjukdom (fram till 1979), för att nu ge homosexuella par rätt att prövas som adoptivföräldrar (från 2003) och att gifta sig (från 2009).

Ett av skälen till denna förändring har varit den växande övertygelsen att homosexualitet är biologiskt förankrat; att det finns ett direkt genetiskt orsakssamband, på samma sätt som det finns kring till exempel hudfärg. Detta har lett fram till synsättet att mänskligheten ska delas in i olika bokstavsgrupper; att vi som människor finns i ett antal olika utgåvor, inte bara som män och kvinnor, utan också som hetero, homo, bi och trans.

Jag är av flera skäl skeptisk till denna tankegång.

För det första vetenskapen. Det finns ingen vetenskaplig grund för tanken att den sexuella läggningen skulle vara direkt genetiskt orsakad, såsom hudfärg är det. En svensk studie från 2010 visade att av 71 manliga enäggstvillingar, där den ena tvillingen är homosexuell, gällde det endast i 7 fall (9,8 %) också för den andra tvillingen.[1] Det genetiska sambandet är alltså svagt.

För det andra människosynen. En människa är mycket mer än sin sexualitet. Det är förminskande att få sin identitet bestämt utifrån specifika sexuella begär, oavsett vilka de är.

Historiskt är homosexuella handlingar kända från de flesta kulturer, men de har inte förståtts som specifika identiteter som definierar individen. Som historieprofessorn Dick Harrison skrev i SvD (20100223), när han nekande svarade på frågan om Rickard Lejonhjärta var homosexuell:

Det är bara i det moderna 1900-talssamhället som vi har definierat folk som antingen-eller och/eller ansträngt oss för att sätta etiketter på sexuella identiteter. I historisk tid var människor fokuserade på de homosexuella handlingarna i sig (”sodomi”), och man antog att vem som helst kunde frestas utföra dem. Handlingarna var alltså inte kopplade till uppfattningen om en homosexuell identitet.

Jag tror det är ett misstag att se sexuella begär som övergripande identitetsmarkörer för oss människor.

För det tredje teologin. Som kristen ser jag människan genom ett dubbelt raster. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26) Vår identitet ligger i relationen till Gud och i det faktum att vi är antingen män eller kvinnor. Men alla människor är också trasiga och har ”gått miste om härligheten från Gud”, som Paulus uttrycker det. Det gäller också vår sexualitet och våra begär – och de är legio.

Vi sitter alla i samma båt: skapade av Gud, skadade av synd.

Allt detta innebär att den kristna församlingen inte kan göra skillnad på människor utifrån deras sexuella begär eller identifiera människor utifrån sexuell inriktning. Det finns ingen gräddhylla för hetero, lika lite som det finns en garderob för homo. Vi möts som människor, som alla behöver nåd från Gud. Församlingen är ju, som bekant, inte ett museum för helgon; den är ett sjukhus för syndare.

I undervisning och vägledning måste den kristna församlingen vara trogen sin egen tro och följa skapelsens vittnesbörd och Skriftens ord.

Utifrån skapelsen kan vi notera tre saker: Fysiologiskt hör mannens och kvinnans kroppar och könsorgan samman. Biologiskt hör sexualitet och fortplantning samman; samkönade relationer är biologiskt sterila. Psykologiskt saknar samkönade relationer den i alla andra sammanhang högt eftersträvade komplementariteten mellan manligt och kvinnligt.

Skriftens ord understryker detta. Skapelsetexterna i 1 Mos 1-2 visar att Guds tanke med sexualiteten är den livslånga relationen mellan en man och en kvinna. Nya testamentet avvisar helt entydigt samkönade sexuella relationer, se Rom 1:18-32, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10. Försöken att nytolka dessa textställen i gayvänlig riktning är inte övertygande. Vi vet att författaren Paulus kom från en strikt judisk bakgrund, som utan undantag avvisade homosexuella handlingar. Vi vet att hans omvändelse till kristen tro inte påverkade hans sexualetik i liberal riktning.

Den kristna vägledningen hänvisar till äktenskapet mellan en man och en kvinna eller till avhållsamhet. Det görs ingen skillnad på personer. Samma villkor gäller alla: äktenskap eller avhållsamhet. Den som vill följa Jesus – oavsett sexuell inriktning och sexuella begär – kallas att leva avhållsamt, under kortare eller längre tid eller under hela livet.

John Piper, välkänd pastor, återgav nyligen ett panelsamtal om homosexualitet, där en av deltagarna sagt följande:

Jag känner många lyckliga kristna par med barn, där en i paret förr var homosexuell. Det betyder inte att alla homosexuella önskningar eller fantasier har försvunnit från dem.

Anledningen till att dessa äktenskap fungerar så väl är att kärlek, äktenskap och liv nu ses i ett mycket större sammanhang. Relationen ses som mycket mer än möjligheten till erotiska uttryck.

Det är denna större bild av liv och kärlek och relationer Kristus ger.

Han fäster själen vid de yttersta realiteterna. Allt ses i relation till Gud och hans stora syften. Han påminner oss om att inte någon kommer att gifta sig i den kommande tidsåldern. Så samlag och sex kan inte vara i centrum av mänsklig identitet. Sex är temporärt. Människan är det inte.

En nyckel till ett glädjefullt äktenskap, samtidigt som man fortfarande har sexuella begär till människor av samma kön, är att låta Kristus förstora din vision av vad en relation kan vara och vad ett liv tillsammans i tjänst för Kristus kan vara.


[1] N. Långström, Q. Rahman, E. Carlström & P. Lichtenstein (2010), “Genetic and environmental effects on same-sex sexual behavior: A population study of twins in Sweden,” Archives of Sexual Behavior, 39, 75-80.

8 KOMMENTARER till “Vi är mer än vår sexualitet – Sex del IV”

  1. Kerstin skriver:

    Om gener påverkar homosexualitet så sker det i så fall i ett växelspel med den miljö man lever i där det är svårt att urskilja vad som påverkar vad. Detta gäller knappast gäller för en egenskap som hudfärg där gener avgör väldigt mycket men uttrycket kan modifieras t. ex. genom solstrålning eller vad man äter. Sannolikhet för ett visst beteende är en betydligt mer komplex fråga. Förutom vilka gener man ärver kan även andra biologiska orsaker spela in t.ex. hur dessa gener stängs av och på (som i sin tur kan påverkas t.ex. av vilka virussjukdomar man haft) eller vilka hormonduschar man utsatts för under fostertiden då hjärnan utvecklades. Undersökningen du hänvisar till visar på att miljömässiga orsaker spelar en större roll än genetiska. Så skulle t. ex. omgivningens inställning till homosexuella förbindelser kunna vara viktigare än vilka gener man ärvt, vilket väl knappast förvånar någon. Men det utesluter ju inte att genetiska och andra biologiska orsaker bidrar.

    Däremot vore det förvånande om homosexualitet skulle vara enbart ett kulturellt fenomen med tanke på den förföljelse som många icke heterosexuella utsätts för – enligt Amnestys rapporter har fem länder dödsstraff för homosexualitet och i många fler länder döms till fängelsestraff, social utstötning och trakasserier förekommer överallt, ändå finns det människor som lever som homosexuella under dessa omständigheter. Inte är det något vi bör sträva efter också i vårt land?

    Det är lite svårt att förstå hur du menar att människor som lever som homosexuella bör behandlas – som alla andra eftersom vi alla är syndare, eller bör de uppmanas att leva utan den närhet till en annan människa som ett äktenskap som inkluderar en sexuell förbindelse innebär? I andra texter bejakar du människors lust till varandra inom äktenskapet, vill du verkligen förvägra vissa den glädjen? Hur ska vi andra förhålla oss till dem som lever som homosexuella – ska vi se dem som brottslingar som fortsätter begå brott eller som att de bär på karaktärsfel som bör rättas till, ungefär som man antyder för någon som är alltför egocentrerad att den kanske bör tagga ner?

    Jag har kommit att uppskatta ditt sätt att tydligt och grundligt förklara vad du menar trots att du inte väjer för svåra frågor, men här förstår jag verkligen inte. Vad menar du är skapelsens vittnesbörd?

  2. Stefan Gustavsson skriver:

    Hej Kerstin,

    Tack för din kommentar!

    Vi verkar vara ganska överens när det gäller frågorna om de komplexa förhållandena om orsak-verkan och arv-miljö.

    Som framgår av andra artiklar i serien om sex är jag liberal i politisk mening när det gäller samhällssynen; jag är för ett öppet och fritt samhälle, där individen inom mycket vida gränser (så länge man inte skadar någon annan) själv får bestämma hur man ska leva. Jag vill alltså inte ha juridisk reglering av hur man ska leva sexuellt; det jag skriver om är endast de moraliska avvägningarna.

    Detta innebär att jag inte är ute efter att ”förvägra” någon något på det sexuella området; var och en har ansvar för sitt eget liv och måste själv välja sin livsväg. Det jag skriver om är den kristna vägledningen i sexualetiska frågor. Den som väljer att följa den avstår frivilligt och självvalt från sexuella relationer utanför det område som Gud, enligt kristen tro, ringat in för den sexuella gemenskapen; det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.

    Jag förklarar vad jag menar med uttrycket ”skapelsens vittnesbörd” i det efterföljande stycket i bloggtexten, men jag kan gärna upprepa det här:

    ”Utifrån skapelsen kan vi notera tre saker: Fysiologiskt hör mannens och kvinnans kroppar och könsorgan samman. Biologiskt hör sexualitet och fortplantning samman; samkönade relationer är biologiskt sterila. Psykologiskt saknar samkönade relationer den i alla andra sammanhang högt eftersträvade komplementariteten mellan manligt och kvinnligt.”

    Alltså; poängen är att vi utifrån skapelsen/naturen kan dra slutsatser om vad som är det naturliga, vad vi är designade för.

  3. Kerstin skriver:

    Hej Stefan ?

    Men då måste man ju också fundera över konsekvenserna av den vägledningen. Etiska ställningstaganden hos det omgivande samhället legitimerar det som de gör som hatar och föraktar. Jag har sett hur tanken på någon som är homosexuell fungerar som en nyckelretning och tänder en gnista i ögonen på vissa människor, efter det är alla försök till en sansad diskussion meningslös.

    Visst är vi fysiologiskt anpassade för att en effektiv fortplantning ska kunna ske, men sex har ju också andra funktioner. Som du själv skriver i en tidigare bloggpost fungerar det som en starkt sammanbindande kraft i en relation. Biologiskt leder inte samkönade relationer till fortplantning, men det finns fullt trovärdiga vetenskapliga hypoteser om varför det ändå skulle kunna vara evolutionärt stabila beteenden. Psykologiskt finns det väl en betydligt större variation människor emellan, än bara två modeller? Annars behöver vi ju inte anstränga oss så, det är bara att para i hop, en av varje.

    Kan man verkligen dra slutsatser om hur vi bör handla efter hur man anser att det fungerar i naturen? Sätter man inte i så fall den egna viljan ur spel? Borde vi inte i stället fundera över vad vi ska göra med vår fria vilja och vår makt att sätta oss över det som är naturligt, vad som gagnar människan och skapelsen idag och i framtiden?

  4. […] [Vi är mer än vår sexualitet – Sex del IV] […]

  5. […] på utlevd homosexualitet. Stefan Gustavsson ger en god sammanfattning av läget när han på sin blogg skriver […]

  6. 14 år skriver:

    Tycker du att jag, en 14-årig tjej, inte borde få ha mina känslor.
    Och du vet att det finns något som heter bisexualitet, eller? ”Jag känner många lyckliga kristna par med barn, där en i paret förr var homosexuell. Det betyder inte att alla homosexuella önskningar eller fantasier har försvunnit från dem.”
    ???
    Jev vet många kristna som tycker att racism är en synd men att de har rätten att vara homofobiska. Du verkar som en av dem.
    Jag fattar verkligen inte det

  7. Anders skriver:

    Jag brukar, som jag nämnt i någon tidigare kommentar, inte lägga mig i hur andra kristna väljer att leva sina liv. Upprinnelsen till detta är en händelse som utspelade sig i Nya Zeeland för ett antal år sedan. Jag hade varit på en gudstjänst i en liten stad och efteråt stod församlingsmedlemmarna och småpratade, som brukligt är. En konversation avvek dock kraftigt från flertalet. Det var en två meter lång och stor maorier, täckt av tatueringar, som stod och pratade med två 80-åriga damer. Han sa: ”That was a fucking great sermon today…” De två senila tanterna bara tittade på honom, log och svarade ”Yes, yes, it really was, wasn´t it…?” Jag bestämde mig för att styra upp situationen, så jag väntade tills samtalet var över och gick sedan bort för att försöka åtgärda de senila tanternas slapphänta attityd till högljutt svärande i kyrkan…

    Det samtalet gick inte helt som jag hade tänkt mig. De två tanterna informerade mig om att den store maoriern varit ledare för ett av stadens kriminella gäng och precis hade kommit till tro, samt att den helige ande höll på med ett genomgripande arbete i hela mannens liv och att de, definitivt, inte hade för avsikt att lägga sig i det arbetet genom att kritisera honom för någon detalj som DOM inte var ansåg vara passande. Mannen var redan i högsta grad passande – precis som han var…

    Det här lärde mig ett antal saker. För det första, att äldre damer kan ha ett större mått av vishet än jag någonsin kommer att få. För det andra, rollfördelningen. Mitt uppdrag är att evangelisera och den helige Andens är att arbeta med helgandet. Och för det tredje, tågordningen. Först evangeliserar vi. Sedan blir folk frälsta. Sedan låter de döpa sig. Sedan blir de medlem i en församling. Sedan arbetar den helige ande med helgelse i allas våra liv fram till den dag vi flyttar hem. Det finns dock undantag från ordningen. Jag beger mig, frimodigt, in på den helige andes område när människor riskerar att dö, eller lida allvarlig skada. Detta är, utan tvekan, ett sådant tillfälle.

    I frikyrkosverige idag håller nog alla med om tågordningen, men med ett undantag; de homosexuella. De skall, av någon outgrundlig anledning, FÖRST helgas riktigt ordentligt, för att sedan bli frälsta. Och när det inte fungerar att bota dem med övertalning, tar många av våra kristna bröder till 4H. Hat, hets och hot om helvete.

    Som jag ser det finns det, i realiteten, ett bibelställe som man skulle kunna gripa efter i argumentation om att homosexuella inte skulle kunna vara medlemmar i våra församlingar. Och det är när Paulus i 1 Kor 5:1 kräver att en man som lever ihop med sin styvmor skall uteslutas ur församlingen… Men då skall man komma ihåg att Israel vid den här tiden var ockuperat av romarna. De var kända för, i stort sett, två saker; sin sexuella omoral och sin avgudadyrkan. Församlingen i Korint var nystartad och redan nära att splittras. Det fanns ingen bibel att tillgå och Paulus gör i sitt brev klart att Korints kristna skara behöver skyddas från romarrikets omoral, så att den inte anammas av – och sprids i – församlingen.

    Är det här överförbart, tycker Ni? Finns det en överhängande risk att heterosexuella människor i frikyrkan plötsligt skulle överfallas av en oemotståndlig lust att ha sexuellt umgänge med människor av samma kön om de skulle råka få syn på en Pride flagga innanför kyrkans väggar? Något som självklart aldrig skulle drabba dem om de såg flaggan utomhus… Är det därför de inte är välkomna? Den stora spridningsrisken?
    Självklart inte. Argumentet måste istället vara att Gud hatar synden, mer än han älskar syndaren? Jag hoppas, innerligt, att det inte är sant. Inte bara för de homosexuellas skull – utan för din och min.

    Tänk vilket fatalt misstag frikyrkans ledare har gjort i Sverige. Det fanns en tid, som du nämner, när hela samhället hatade och förföljde de homosexuella. Tänk om vi hade öppnat våra hjärtan och kyrkor för dom då. Vilket glädjejubel det hade blivit i himmelen. Istället är vi kristna de som beter sig så ohyggligt illa, att samhället till slut tvingas öppna sina armar och skydda de från övergreppen av oss. Oss frikyrkokristna! Vilket katastrofalt misslyckande. Vilken oändlig sorg. Hur många människor har inte gått förlorade för att vår självräddfärdighets skull? Och vi kommer att få stå till svars för det här enorma misslyckandet en dag – var så säker…

    Kristendomen måste vara världens enklaste religion. Vi har sammanlagt två bud och ett uppdrag:

    * Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.

    * Du skall älska din nästa som dig själv.

    Samt

    * Gå för den skull ut och gör alla folk till mina lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla de bud jag har befallt.

    Jag anser att det finns ett riktigt stort hot mot den kristna församlingen även idag, precis som det gjorde på Paulus tid, och det utgörs, som jag ser det, knappast av de homosexuella. Det är istället människor som bryter mot de två buden och motarbetar och försvårar för oss som försöker leva efter uppdraget. Det är dessa människor som borde uteslutas ur våra församlingar. Det är dom som, vitt och brett, uttalar sig negativt om homosexuella, eller om homosexualitet. Ut med dom!

    Om du talar apologetik på både änglars och människors språk, Stefan, men saknar kärlek, är du bara en ekande brons, en skrällande cymbal…

    Till den 14-åriga tjejen som kommenterat före mig vill jag bara säga att du och precis alla dina känslor är varmt välkommen till Saronkyrkan i Göteborg. Vi kommer att ta emot dig med öppna armar.

  8. anders skriver:

    Stefan. Jag har läst igenom din text flera gånger nu och jag har nog läst in betydligt mer än vad du i själva verket skriver, första gången jag läste den. Detta är en känslig fråga för mig och även om min förra text förmedlar mina åsikter, så drunknar de i affekt. Jag skulle därför önska att du tog bort mitt inlägg och jag skulle också vilja be dig om förlåtelse för att jag anklagade dig för kärlekslöshet. Det finns ingen grund, utifrån vad du egentligen skriver, för ett sådant påstående.

Skriv en kommentar