19 april

Har kommentar i Världen idag om gudskritik som ligger två tusen år efter sin tid:

Jag var nyligen med i två stora debatter i Norge om gudstro kontra ateism. I båda debatterna kom jämförelsen mellan Zeus, häxor, troll … och Gud upp. Argumentet är enkelt: Vi vet, tack vare vetenskapen, mycket mer om tillvaron än tidigare. Vi vet att det inte finns några troll i skogen. Vi vet hur åska uppstår: den orsakas inte av guden Tors vrede. Åska är elektiska urladdningar i jordens atmosfär.

Enligt grekisk mytologi höll gudarna, med Zeus i spetsen, till på toppen av berget Olympos. Idag kan vi bestiga berget, sätta upp bevakningskameror som sänder dygnet runt, kontrollera hela berget från satelliter. Saken är klar: det finns inga gudar där.

Men ingen behövde invänta den moderna vetenskapen för att inse det. Redan bland grekiska filosofer på 500-talet f kr fanns en kritik mot polyteistisk gudstro. Filosofen Xenofanes hävdade det orimliga i att tro på gudar som är moraliskt underlägsna människor – de grekiska gudarna ljög ju och bedrog med en frenesi som få. Likaså avvisade han tron på många, men begränsade gudar. Det gudomliga kan inte vara ett antal varelser som är som människor, men i storlek XL. Själva gudsbegreppet leder tanken mot en enda, evig och fullkomlig Gud.

Långt tidigare möter vi i Gamla testamentet samma religionskritik. När Salomo på 900-talet f kr invigde templet utropade han: ”Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt”. Profeten Jesaja ironiserade på 700-talet f kr över sin samtid, som satte konstfärdigt uthuggna avgudabilder i den evige skapargudens ställe.

När Paulus på 50-talet e kr kom till Athen upprördes han över alla avgudabilder som uppfyllde staden:

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.”

Paulus förkunnade en Gud som finns före allting annat, som skapat vårt universum, som kan agera in i vår historia och som har gjort det i Jesus. Gud står utanför skapelsen, samtidigt som skapelsen vilar i honom. Han är därför också närvarande i världen. Som Paulus säger: ”i honom är det vi lever, rör oss och är till”.

Ateisternas gudskritik är densamma som både Jesaja och Paulus framförde; en kritik som drabbar all polyteistisk gudstro, men inte judisk-kristen gudstro.

Det är verkligen läge förateisterna att datera upp sin religionskritik; de ligger mer än två tusen år efter.

 

 

 

2 mars

Borta på Humanistbloggen diskuteras min text om Gud. Här kommer mitt svar till Patrik Lindenfors:

Hej Patrik,

Trevligt att få en hel artikel publicerad på Humanisttbloggen; det är inte varje dag 🙂 Men gick inte din läsning av texten lite väl snabbt?

1. Jag försöker i artikeln inte visa att Gud existerar; jag har bara besvarat en fråga om Gud genom viss begreppsmässig diskussion. Vill du ha mina argument för Guds existens skickar jag gärna en artikel som faktiskt handlar om det!

2. Det är inget kategorimisstag – ingen förväxling mellan filosof och teologi som du påstår – eftersom de två ämnen i många frågor ligger nära och överlappar varandra. Som när det gäller begreppet Gud. Det analyseras förstås av både filosofer och teologer. Hört talas om religionsfilosofi?

3. Själva poängen i artikeln är diskussionen om Gud som ett nödvändigt väsen. Själva tanken på något som nödvändigt existerande är inte främmande för ateister och humanister. Före Big Bang räknade de flesta ateister och humanister med att universum är evigt. Med Bertrand Russells ord i den berömda debatten med Frederick Copleston: Universum är ”a brute fact.” Den stora förkärleken till teorier om multiversa idag bygger ju på samma förhoppning.

4. Michael Ruse är en framstående ateistisk filosof, vars arbete knappast går att avfärda med att han är pinsam – filosofiska resonemang kräver något mer för att vederläggas. Jag citerar honom, inte för att jag håller med honom i hans ateism, men för att visa att frågan om Gud inte kan avvisas med ett enkelt: ”Vem skapade Gud?”. Det är en punkt som ateistiska och teistiska filosofer faktiskt är överens om.

1 mars

Här är min kommentar i Världen idag:

Så kom frågan igen: ”Om Gud har skapat världen, vem har då skapat Gud?”

Jag var på en gymnasieskola och hade förmånen att presentera kristen tro för två avgångsklasser. Det fanns stort intresse, det blev bra samtal; eleverna hängde kvar över rasten och fortsatte diskussionen tills det kom en lärare och föste iväg dem till nästa lektion!

De nya ateisterna, med Dawkins i spetsen, har ofta med triumferande tonfall återkommit till frågan om vem som skapat Gud. Gradvis har frågan satt sig i det allmänna medvetandet – den kom upp i båda klasserna jag besökte.

Är det en bra fråga? Filosoferna svarar nej. Själva frågan är nämligen ett exempel på ett tankefel, ett så kallat kategorimisstag. Filosofen J P Moreland förklarar:

”Vi begår ett kategorimisstag när vi tillskriver något en felaktig funktion eller egenskap. Till exempel om vi frågar: Hur många meter lång är lukten av en ros? eller Hur smakar noten C? Frågorna tycks anta att dofter har längd och att ljud har smak, vilket är ett kategorimisstag.”

Vad är då kategorimisstaget i frågan om Gud?

Vi kan per definition bara fråga orsakade ting om vad som är deras orsak. Frågor om vad som orsakade min existens, dinosauriernas existens eller jordklotets existens är bra frågor. Vi är orsakade ting som inte funnits av evighet. Vi har gått från icke-existens till existens. Detsamma gäller hela universum; det har inte alltid funnits utan har blivit till. Därmed kan man fråga: Vad orsakade universum?

Men om något existerar av evighet – ett nödvändigt ting – har det ingen orsak. Det har ju aldrig blivit till. Det judiskt-kristna gudsbegreppet hävdar just detta: Gud existerar av evighet. Han har inte blivit till. Han ÄR.

Tanken på ett nödvändigt väsen ligger i själva det monoteistiska gudsbegreppet och kommer tydligt till uttryck i både Gamla och Nya testamentet. När Gud uppenbarar sig för Mose vid den brinnande busken uttyder han sitt namn och säger: ”Jag är den jag är. Säg dem [israeliterna] att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” I Uppenbarelseboken beskrivs Gud som Alfa och Omega: ”han som är och som var och som kommer”.

Det är därför ett kategorimisstag att fråga vem som orsakade Gud. Det är liktydigt med att fråga: ”Vem orsakade det orsakslösa?”. Det är en lika meningslöst som att fråga efter smaken på tonen C. Den ateistiske filosofen Michael Ruse säger därför spydigt om Dawkins att han ”som en förstaårsstudent glatt går runt och frågar högt Vad orsakade Gud? som om han hade gjort en betydelsefull filosofisk upptäckt.”

19 februari

Skriver idag om abort i tidningen Dagen (här) och får svar direkt från ledarredaktionen (här). De menar att jag missar den relevanta poängen och upprepar sedan bara vad de skrev i den första artikeln. Men problemet är inte att jag missat poängen, utan att artikeln saknar en väldefinierad poäng. Otydligheter blir inte klarare av att upprepas. Mina frågor i artikeln väljer Dagen att överhuvudtaget inte beröra.

Grundfrågan till Dagen är följande: Hur kan något vara en möjlighet om det inte först är en rättighet?

 

15 februari

I Dagen fortsätter debatten om polygami. Min artikel som startade debatten finns här. Daniel Lucas och Oskar Areskog kritiska artikel finns här. Jag svarar dem här.

Texten finns också nedan:

Lucas och Areskog sätter fingret på den springande punkten i all diskussion om äktenskapet: vad är dess definition? Deras svar är att staten ”varken kan eller bör definiera det kärleksband som äktenskapet symboliserar” och därför ”bör lagen ge en bred och öppen plattform för människan … att bygga sin egen lycka på.” Men deras resonemang är problematiskt på flera punkter.

För det första tycks de inte skilja mellan äktenskapet och andra relationer. Vi har full frihet att leva i alla möjliga slags kärleksrelationer och förhållanden – inklusive i polyamori – och vi kan skriva alla möjliga sorters avtal med människor för att reglera och skydda våra relationer. Men om alla relationer ska kallas äktenskap har vi spätt ut äktenskapet till oigenkännlighet och det finns inte längre anledning att kalla någon relation för äktenskap.

För det andra har äktenskapet från statens sida alltid setts som en unik institution ”instiftat till samhällets fortbestånd”. DN-journalisten Henrik Berggren skriver i en personlig kolumn om hur han gradvis insåg att staten faktiskt har med vårt kärleksliv att göra: ”I min ännu ej avmattade radikalindividualism lyckades jag visserligen få en lätt road rådman att stryka alla referenser till att äktenskapet var ’instiftat till samhällets fortbestånd’. Jag ansåg inte att samhället hade med mitt kärleksliv att göra. Det var kanske något inkonsekvent, eftersom jag trots allt ville lova trohet till min hustru inför vittnen i Göteborgs rådhus. Men det kändes bra att kunna stå utanför kyrkan utan att behöva bli en färglös sambo. Mitt förhållande till kyrkan blev något mer besvärligt när barnen kom. Jag började inse att frasen om att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd inte var religiöst normativ utan sociologiskt deskriptiv: som förälder blir man oundvikligen en samhällsbärare.” (DN 20080826)

För oss som drev kampanjen ”Bevara äktenskapet” var barnen huvudargumentet mot den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Det ligger i statens intresse att säkerställa barnens intresse och det ligger i barnens intresse att bli relaterade till de två personer som är upphovet till deras liv. Äktenskapet är traditionellt den unika institution som samhället erbjudit som ram för man-kvinna-barn-relationen. Med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen plockade man bort barnen ur äktenskapets definition och det har i sin tur öppnat för den nuvarande diskussionen om polygami. I båda fallen står barnen som förlorare genom att de på olika sätt distanseras från sitt biologiska upphov. Detta var också ett av argumenten i artikeln mot polygami. Forskningen visar att barn ”som växer upp i polygama äktenskap upplever mer av äktenskapliga konflikter och familjevåld, löper större risk för beteendeproblem och de presterar sämre i skolan.” Varför ska staten öppna dörren för det?

 

15 februari

Senaste krönikan i Världen idag finns här. Texten finns också nedan:

Ska kristna engagera sig i samhället? Låt mig besvara den frågan genom att följa några trådar i Nya testamentet (NT).

NT uppmanar den kristne att ta överheten på allvar. Paulus i Romarbrevet 13 och Petrus i 1 Petrusbrevet 2 menar att staten har ett uppdrag från Gud: att sätta gränser för det onda och främja det goda. Staten ska hålla öppet ett så stort område som möjligt för rättfärdigheten. Kristna ska vara konstruktiva i sin relation till samhället och ”lyda makthavare och myndigheter och alltid vara beredda att göra det som är gott” för att citera Titusbrevet 3.

Att staten har ett uppdrag från Gud innebär självklart inget frikort för staten att agera hur som helst. Tvärtom; just eftersom det är ett så viktigt uppdrag måste staten kritiseras när den bejakar det onda eller begränsar det goda. Den kristne lyder makthavare och myndigheter när det stämmer med att göra gott; inte när det innebär att göra ont. När Stora Rådet i Jerusalem vill belägga Petrus och Johannes med munkavle och kräva av dem ”att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn” svarar de enligt Apostlagärningarna 4 så här: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

NT uppmanar den kristne att be för all överhet, för ”kungar och alla som har makt” säger Paulus i 1 Timotheosbrevet 2. Att vi ska engagera oss i bön för dem med makt i samhället innebär att vi själva måste vara beredda att göra något. När vi ber utsätter vi ju alltid oss själva för risken att bli en del av bönesvaret, eller hur? Jag kan inte be för en vän som behöver hjälp, utan att ställa frågan hur jag själv kan bli en del av svaret. Lika lite kan jag be för samhälle och makthavare utan att hålla dörren öppen för att Gud vill att jag agerar.

NT visar att bland de första kristna var det självklart att fortsätta arbeta i samhället också efter det att man kommit till tro på Jesus. Några exempel:

I Filipperbrevet 4 framför Paulus hälsningar och nämner då särskilt de kristna som ”arbetar vid kejsarens hov”. I Romarbrevet 16 framför Paulus hälsningar från en mängd personer i staden Korint, bland annat ”Erastos stadskassören”. Apostlagärningarna 17 beskriver hur en av dem som kommit till tro på budskapet om Jesus är ”Dionysios medlem av Areopagen”, ett domstolsliknande råd i Aten.

Allt det här har sin bakgrund i skapelsetron. Världen är skapad av Gud och han har gett människan i uppdrag att råda över skapelsen. Det är ett uppdrag och ett ansvar som är långt ifrån avslutat.

7 februari

Min artikel om månggifte är publicerad i Dagen.

Texten följer här:

I kampanjen ”Bevara äktenskapet”, som vi i SEA drev mellan 2006-2009 för att bevara den dåvarande svenska äktenskapslagstiftningen, var ett av argumenten frågan om konsekvens. Om vi utifrån rättighetstänkande ändrar en aspekt av äktenskapet, nämligen könsaspekten, öppnar det dörren för att utifrån samma rättighetstänkande också ändra de övriga aspekterna: antalet, åldern och släktskapet.

Nu är vi redan där. I tidningar och TV diskuteras år 2013 polygami: att vi i Sverige måste få rätten att vara gifta med fler än en person i taget.

Historiskt har polygamins avskaffande setts som ett framsteg, en reform som inte minst varit till kvinnans fördel. Det har setts som en jämställdhetsreform. Nu sitter unga och framgångsrika kvinnor i SVT:s Debatt och kräver rätten till månggifte!

Så vad är problemet med månggifte? Det finns åtminstone två principiella problemområden.

Det första är kärleken. Tänk på litteraturen, poesin, filmen … allt från ”Romeo och Julia” till ”Borta med vinden”. Stor kärlek är monogam. De starkaste kärlekssångerna besjunger inte samtidigt Anna, Bodil, Cecilia och Desiree. När det gäller kärlek på riktigt är temat snarare ”Du är den ende”. Exklusiviteten finns spontant i den djupa förälskelsen. Varje tanke på en annan upplevs hotfull och sårande.

Självklart kan en annan person vara mer stimulerande och intressant på ett visst område än den man först är gift med. Men är det ett uttryck för kärlek att inkludera en till person – eller är det ett uttryck för själviskhet; att sätta mina behov i centrum? Kärlek, bortom förälskelsens stormande känslor, handlar ju om överlåtelse, om tillhörighet. Genom att bryta den exklusiva dimensionen av äktenskapet förändras också synen på kärlek.

Det andra är jämlikheten. Det finns en hel del modern sociologisk forskning kring polygami, eftersom den inte är avskaffad på alla platser på jorden. Och sociologerna är ganska överens: polygamin har negativa konsekvenser för kvinnan och för barnen.

Kvinnor i polygama äktenskap

·         är underordnade sina män & har mindre kontroll över familjens utveckling

·         löper ökad risk för låg självkänsla och depression

·         upplever mindre äktenskaplig tillfredställelse

·         har oftare problem i mor-dotter relationen

·         är utsatta för större risk att smittas av könssjukdomar

Barn som växer upp i polygama äktenskap upplever mer av äktenskapliga konflikter och familjevåld, löper större risk för beteendeproblem och de presterar sämre i skolan.

Polygami har också kopplats till flera negativa effekter när det gäller män. Till exempel har vissa studier visat att män i polygama äktenskap är mer benägna att drabbas av alkoholism och psykiska problem.

För forskningshänvisning, se The Problem of Polygamy avThom Brooks.

Svenska debattörer invänder med all rätt att forskning kring polygamin utgår från att det handlar om att en man har flera hustrur, vilket med några få undantag präglat polygamins historia. I Sverige skulle det förstås handla om allas rätt att gifta sig med hur många som helst – självklart skulle en kvinna kunna ha flera män – och därför skulle polygamin inte uttrycka någon ojämlikhet här.

Men här skjuter feministiska debattörer, som Gudrun Schyman på SVT:s debattsida 11/1, sig själva i foten. De påminner oss ständigt om att de patriarkala strukturerna sitter djupt i vår kultur och är långt ifrån eliminerade. Vad är det då som talar för att just polygama relationer skulle vara ett befriat område från de strukturer som förpestar så många andra områden? Varför skulle en öppnad dörr för polygami inte återspegla det – enligt dem själva – ojämlika samhället?

Vi lever i ett fritt samhälle där människor har frihet att själva välja hur de vill leva. Det är förstås fritt fram för var och en som vill leva i polygama relationer att göra det. Men det finns lika lite anledning att idag göra äktenskapet antalsneutralt som det 2009 fanns anledning att göra det könsneutralt.

Nyligen berättade Kyrkans tidning om en motion till Svenska Kyrkans Ungas årsmöte, som pläderar för det som man nu kallar polyamori, dvs. flera samtidiga kärleksrelationer. Men här måste kristna gå emot tidsandan snarare än att flyta medströms. Söndagen den 10 februari firar kyrkor över hela landet ”Äktenskapets Dag”, för att lyfta fram Skaparens tanke, odödligt formulerad redan i skapelseberättelsen: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.”

1 februari

Har en krönika i Världen idag (20130201) som kan läsas online härTexten finns också nedan:

Jag läste nyligen en krönika om våldtäkter (Aftonbladet 2013-01-25) av Sanna Lundell.

”Det sexuella våldet ökar och blir grövre för varje år … Gruppvåldtäkter var förr ovanliga i Sverige. Nu tillhör de vår vardag. Det är något så … snedvridet och sjukt”.

Den som vill bli deprimerad kan gå in på Brottsförebyggande rådets hemsida och läsa statistik: ”Under 2011 anmäldes 17 100 sexualbrott. Hälften av brotten klassas som sexuellt ofredande eller blottning. De anmälda våldtäkterna ökade med 10 procent jämfört med året innan.”

Vad ligger bakom denna fruktansvärda utveckling? Lundell ser det som ”ett strukturellt problem”, en ”backlasheffekt av vår ökade jämställdhet. Att vissa män under en period försöker straffa oss för att vi inte håller oss på vår underordnade plats i den sociala hierarkin.”

Jag håller med Lundell. Men är det hela förklaringen? Jag tycker det är en fråga som många borde engagera sig i och försöka förstå. Vad är det som sker – och varför? Finns det mer att säga än backlash för jämställdheten?

Jag vill lyfta fram tre andra perspektiv.

För det första normkritik. Det senaste decenniet har präglats av kritik av vedertagen etik, inte minst kring sexualitet. Normer har kritiserats, övertygelser har dekonstruerats och traditioner har övergivits. Ifrågasättandet av moraliska övertygelser har dominerat utbildning och media. Individualism och subjektivism – vad som känns rätt för mig – har blivit enda rättesnöret. Frågan om vad som är rätt och gott har satts på undantag.

För det andra förytligandet av sex. Traditionellt har sexualiteten setts som ett tecken på överlåtelse och gemenskap. Människor har väntat med sex till äktenskapet för att låta sexualiteten bli ett unikt tecken på samhörighet. Idag ligger fokus på den egna njutningen. One-night stands, knullkompis, sex efter första eller andra dejten … Den tidning som Lundell skriver i har återkommande kittlande reportage från Swingers-klubbar och låter tidningens sexrådgivare diskutera för- och nackdelar med otrohet och gruppsex. Vartannat skämt i populära sitcombs som 2 ½ Men eller How I met Your Mother har just det som tema. Sex har trivialiserats och skiljts från kärlek i djupare mening.

För det tredje stillösheten i det offentliga. Språkbruk och attityd som tidigare begränsades till lumparluckan har nu flyttat ut i det offentliga. En timme framför MTV ger en överdos av åtrå och begär filtrerat genom den manliga blicken. I Så ska det låta, stort familjeprogram på söndagskvällar, sjunger man radiohits som Får jag ligga med dig då.

Det här är inte ett uttryck för moralpanik, än mindre ett rop på lagar och förbud. Min fråga är en annan. Hur kommer det sig att vi menar det vara av stor vikt att plocka bort ordet neger ur Ture Sventon, klippa rasistiska scener ur Disney och försöka stoppa bilder av Lilla Hjärtat, medan det inte ska spela någon roll hur vi pratar om sex eller vilka bildar vi etsar fast i varandras sinne? Hur kommer det sig att vissa ord och bilder antas ha en negativ inverkan på attityder och handlingsmönster, medan andra ord och bilder aldrig diskuteras utifrån de värderingar och mönster som de förmedlar?

31 januari

Har en debattartikel på SvD Brännpunkt:

Staten ska inte lägga sig i bibeltolkning

18 januari

Ny artikel på SVT Debatt

Svenska Evangeliska Alliansen svarar RFSU om sex- och samlevnad:

RFSU är lika ideologiska som den katolska kyrkan