1 november

Min senaste krönika i ViD:

Det engelska uttrycket ”a red herring” betyder villospår och används när debattörer avviker från ämnet eller för vilseledande resonemang. Jag kommer att tänka på uttrycketnär jag läser vad biskop Antje Jackelén säger om jungfrufödelsen (KT 10/10, SvD 23/10).

Biskopen gör en poäng av att jungfrufödelsen bara nämns två gånger i Nya testamentet – hos Matteus och Lukas – medan övriga skrifter inte säger något i frågan. Men hur kan det vändas mot jungfrufödelsen; det är ju ett argument ur tystnaden?

För att ta ett personligt exempel. Jag har ofta talat om Jesu identitet utan att nämna jungfrufödelsen. Det beror varken på att jag saknar kunskap om den eller betvivlar den. Det beror istället på prioriteringar i en given situation. I andra sammanhang har jag utförligt talat om att Maria blev gravid utan mans medverkan.

Det är historiskt felaktigt att utgå från vad källor inte säger; utgångspunkten måste vara vad som står i de källor vi har tillgång till. I fallet med jungfrufödelsen har vi två tydliga källor att förhålla oss till. Båda källorna ger samma information; ingen historisk källa hävdar något annat.

Biskopen menar vidare att jungfrumotivet genom historien har missbrukats och används i förtryckande syfte. Så är det ju dessvärre med en mängd föreställningar. Men ska vi därmed dra slutsatsen att vi inte kan bekänna tron på Maria som jungfruI kyrkans historia har man formulerat den latinska satsen ”Abusus non tollit usum”, som betyder ”Missbruket upphäver inte (det rätta) bruket”. Om jungfrumotivet har missbrukats i kyrkans historia måste det påtalas, men det finns ingen anledning att utifrån senare missbruk ifrågasätta den ursprungliga händelsen.

Biskopen återkommer i båda artiklarna till jungfrufödelsens relation till myter i antiken och det antyds att evangelisterna låtit sig inspireras därifrån. Men förhållandet kan också vara ett annat. Både Tolkien och Lewis menar att evangeliet är ”sann myt”. De menar att föreställningar som människor formulerat i allehanda myter har Gud valt att uppfylla i ett verkligt handlande, som spränger allt myterna försökt formulera.

Samtidigt måste man också göra rättvisa åt de många skarpa skillnader som finns mellan myterna och evangelierna. I antikens myter är det faktiskt sällan en jungfrufödelse det är frågan om; det handlar istället om en gud som har sex med en kvinna och att barnet som föds är en halvgud. Myterna handlar alltså inte om en jungfru, som Maria, eller om en Son som är sann Gud och sann människan, som Jesus.

6 september

Har debattartikel i dagens Dagen med rubriken ”Ta statskyrkan ända ner i graven”:

I sin bok ”The Triumph of Christianity” (HarperOne, 2012) beskriver religionshistorikern och sociologen Rodney Stark kontrasten mellan Europa och USA. I Europa fanns ett religiöst statsmonopol som producerade en slapp och lat prästklass. Eftersom staten försåg kyrkan med dess medlemmar fanns det ingen anledning för prästerna att försöka vinna själarna.

I USA frigjordes i stället den religiösa marknaden och där kunde de religiösa ledarna inte förlita sig på skattebetalarna. Detta var ett incentiv som lade grunden till USA:s starka religiositet.

Även liberalismens fader Adam Smith skriver om detta i ett ofta bortglömt stycke ur ”Nationernas välstånd”. För honom stjälpte, snarare än hjälpte, statens politiska och ekonomiska stöd kyrkans missionsiver. Den franske 1800-talssociologen och politikern Alexis de Tocqueville noterade just detta i ”Demokratin i Amerika”. Där beskrev han hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan i stället en mängd konkurrerande fria samfund.

De kyrkor som tvingades tävla om sina medlemmar stärktes i sin överlåtelse och sin identitet, i stället för att bli en spegelbild av den politiska sfären i sin samtid.

När Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet den 14 juli skriver om Svenska kyrkans brytning med staten, tangerar hon detta. Skilsmässan från staten var ofullkomlig och den partipolitiska ordningen förblev – på bekostnad av det egna budskapet. Kvar ser Ludvigsson tydliga politiska åsikter men desto mindre teologisk övertygelse. Hon hänvisar till statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet, som har dömt ut de kyrkor som tonar ned både det egna budskapet och behovet av omvändelse. I Dagen 27 februari beskriver han hur internationella forskare på området ser på Sverige:

”Här har kyrkoledare litat på staten och den kristna trons monopol i samhället och genom det blivit lata. Ofta har man då musikgudstjänster och annat än det som tar upp huvudbudskapet i tron”. Hagevis observation rimmar väl med både Starks och Smiths analys.

Tittar man på alternativen bland nomineringsgrupper inför årets kyrkoval den 15 september blir det därför än mer tydligt att valet snarare handlar om vilka politiska ställningstaganden kyrkan ska ta, än målet att bli tydliga i det egna budskapet.

Får man tro den nya reklamfilm som SSU har producerat är Jesus sosse, då han lät ”minst gå först” och var ”grym på fördelningspolitik” när alla blev mätta under brödundret vid Tiberias sjö. Samtidigt nämns varken Jesus, Gud, den helige Ande eller evangeliet i Socialdemokraternas valmanifest. Däremot en hel del allmänmänskliga fraser om ”allas lika rätt och värde” och ”lyhördhet och omsorg”. Vilken förening stämmer inte in i det?

Inte heller i Centerns valprogram nämns tron på en treenig Gud: Fader, Son och helig Ande. Eller en sådan central del av kristen tro som missions­befallningen; att göra alla folk till Jesu lärjungar. Däremot finns det gott om resonemang kring solpaneler på kyrktaken och behov av fler välfärdsaktörer. Viktiga frågor i riksdagsvalet nästa år.

I Sverigedemokraternas kyrkomanifest reduceras den kristna identiteten till att vara statens ceremonimästare för högtidsfiranden och kyrkliga skolavslutningar. Men mindre politisk styrning lär det knappast bli om SD får inflytande. För när Jimmie Åkesson i somras talade om att kyrkan har blivit mindre svensk och att det är omöjligt ”att skilja det kristna från det svenska, eller det svenska från det kristna”, tycks han glömma bort Apostlagärningarnas beskrivning av församlingen i Antiochia – den plats där de Jesustroende först kallades kristna.

Ledarskapet där bestod av två judar – en från Cypern och en från Turkiet – två afrikaner, och en person med bakgrund i romarrikets politiska och kulturella elit. Mer mångkulturell kan en kristen församling knappast bli. Jesus då? Han nämns inte en enda gång hos SD.

Det är hög tid för Jesu egna berömda ord om åtskillnaden mellan kyrka och stat att få genomslag i Svenska kyrkan: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

6 september

Kritiserar en av mina favorit-debattörer i ViD idag:

Idéhistorikern Johan Norberg är ofta mycket läsvärd med knivskarp analys och välunderbyggda resonemang. Det gäller dock inte vad han, i en förövrigt intressant text i Metro, säger om Jesus (4/9).

Norberg skriver om ” radikal kritik av Kristdemokraternas familjepolitik” hos Jesus. Att han ”uppmanar sina lärjungar att överge sina familjer”.

För att veta vad en historisk person menade måste vi studera källmaterialet i dess helhet. I evangelierna ser vi följande:

  • Jesus bekräftade familjens viktiga roll. Han citerade det fjärde budet i lagen ”Visa aktning för din far och din mor” och kallade det för ”Guds bud” (Matt 15:4).
  • Jesus kritiserade samtiden för att ignorera just familjen. ”Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull.” (Matt 15:5-6).
  • Jesus bröt inte med sin familj. In i det sista engagerade han sig för sin mamma (Joh 19:26-27).

När Jesus ställde upp en kontrast mellan familjen och att följa honom kan det därför inte handla om avståndstagande från familjen. Det är istället ett uttryck för prioriteringen som finns redan i de tio buden. De börjar med Guds plats i våra liv: inget annat än Gud ska ha första platsen. Sedan talar buden om synen på familjen, äktenskapet, livet, ägodelarna …

Jesus gör anspråk på att representera Gud. Är anspråket sant har han rätt till första platsen. Men det betyder inte att man bryter med familjen. Den som följer första budet att inte ha andra gudar är förpliktigad att följa fjärde budet om familjen. Petrus följde Jesus och visade omsorg om sin svärmor (Mark 1:29 – 31) och reste senare på missionsresor med sin hustru (1 Kor 9:5). Han övergav inte sin familj.

Eller ta ett annat exempel. Norberg skriver: ”Det finns inget tydligare avståndstagande från alliansens arbetslinje än Jesu uppmaning att vara som fåglarna och liljorna: de varken sår eller skördar, de arbetar inte och spinner inte (Luk 12:22-27)”. Men det avsnittet handlar inte om synen på arbete; temat är oro och bekymmer. När det gäller arbete säger Jesus: ”Arbetaren är värd sin lön” (Luk 10:7). Han var en skrifttrogen jude som visste att lagen sa: ”Sex dagar ska du arbeta.” Själv kritiserades han för att arbeta också på den sjunde (Luk 13:14)!

Evangelierna är tacksamma att plocka lösryckta citat ifrån – vi som kristna har syndat mer på den punkten än andra. Men det är ingen ursäkt.

23 augusti

Min senaste kommentar i Världen idag:

Min fru och jag har gjort intressanta erfarenheter i sommar. Efter 25 år med barn i huset upplever vi vad amerikanarna kallar ”empty nest”. Det är med glädje man ser sina barn mogna nog att gå ut i livet och skapa sin framtid. Men visst är det också med vemod man inser att en så viktig del av ens eget liv har avslutats. Rent praktiskt kommer man på sig själv med att inte ha varit på ovanvåningen i huset på mer än en månad!

Den existentiella krisen ledde oss att börja titta på sommarhus. När nu ett projekt var avslutat kunde det kanske vara dags för ett annat? Vi letade rätt på hemsidor, började läsa annonser och ringa in favoritobjekt. Det fanns en hel del attraktiva hus. Bilderna visade underbara sommaridyller, med stillhet, charm och skönhet. Och en del hade till och med priser på vår nivå.

Ett besök på platsen förändrade ofta intrycket. Inte så att bilderna var manipulerade eller falska. Allt fint de visade fanns. Det är inte heller så att besvikelsen handlade om slitage och skavanker som behövde fixas. Nej, besvikelsen gällde allt bilderna inte visade: en hårt trafikerad väg tre meter från tomtgränsen eller att utsikten från köksverandan var en bilskrot. Faktorer som, hur fint huset än är i övrigt, påverkar helheten. Som det klassiska rådet till husköpare lyder: Det är tre saker du måste tänka på. Läget. Läget. Läget.

För mig är detta en bild av hur vi ofta presenterar människan och mänskligheten. Vi ger sanna bilder av godhet, kärlek och skaparkraft. Vi kan vara ärliga om en del skavanker och felsteg. Men det finns avgörande aspekter vi blundar för, som vi beskär med kameravinklar och döljer med perspektivförskjutningar. Så får vi bilden av en charmerande människa.

Kristen tro säger att det finns faktorer som förändrar hela bilden och som handlar om vår katastrofala relation till Gud. Profeten Jesaja säger: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg”. Konsekvensen av detta är att vårt läge, för att använda uttryck från Nya testamentet, bäst beskrivs med ord som ”utanför”, ”långt borta”, ”utan hopp och utan Gud”, ”döda genom synder och överträdelser”, ”Guds fiender”.

Mot den bakgrunden är evangeliet underbara nyheter. Vår position kan förändras. Vårt läge inför Gud kan bli helt rätt: ”Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus — av nåd är ni frälsta — och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.” Ef 2:4-6

9 augusti

Min senaste kommentar i Världen idag:

Det finns ett argument mot kristen tro som fått spridning som värsta influensan. I debatter om Gud kan man vara säker på att argumentet dyker upp. Precis som så många andra smarta formuleringar riktade mot Gud kommer det från Richard Dawkins. I boken ”A Devil’s Chaplain” (2003) skriver han:

”Moderna teister kan erkänna att när det kommer till Baal och guldkalven, Tor och Oden, Poseidon och Apollos, Mitras och Amon Ra är de faktiskt ateister. Vi är alla ateister när det gäller de flesta av de gudar som mänskligheten någonsin trott på. Några av oss går bara en gud längre.”

Formuleringen är träffsäker. Första känslan är att den fångar något väsentligt. Ateisterna utvecklar gärna resonemanget: ”Du är i praktiken lika ateistisk som jag är. De icke-kristna religionerna tror sammanlagt på miljoner gudar. I hinduismen påstås det finnas över 3o miljoner gudar. Du är ateistisk när det gäller dessa 30 miljoner gudar. Jag är ateistisk när det gäller 30 miljoner plus en gud. Vad är den stora skillnaden?”

Här behöver vi påminna oss om Paulus ord: ”Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en.” (Kol 4:6)

Hur smart formuleringen om allas ateism än låter är den byggd på två tankefel.

För det första är betydelsen av ateism att man avvisar alla gudar; det finns ingen gud. Därmed är jag som kristen inte ateist i relation till andra religioner eller gudar – jag är teist i relation till dem. Jag tror ju att det finns en Gud.

Det första tankefelet är att argumentet luras med språket och förvränger betydelsen av ordet ateist.

För det andra är konsekvensen av att avvisa många gudar inte att man därför måste avvisa alla gudar. Tänk på hur vetenskapen hanterar teorier. Att ett stort antal teorier – framlagda som förklaring till ett visst fenomen – har avvisats innebär inte att alla teorier därför måste avvisas. Det kan finnas en teori som stämmer.

Som kristen tror jag på en enda personlig Gud och jag menar att det finns förnuftsmässiga, historiska och existentiella skäl för den tron. Precis som en vetenskapsman förkastar alla andra teorier när han äntligen funnit en teori med verklig förklaringsförmåga, så förkastar jag som kristen alla andra gudar eftersom jag med Paulus blivit övertygad om ”att det inte finns någon avgud i världen och att det finns bara en Gud” (1 Kor 8:4).

Det andra tankefelet är att argumentet förutsätter att ateismen är sann och att vi därför aldrig kan ha skäl att tro att en viss Gud existerar.

Slutsats: Det såg ut som ett argument men visade sig vara ett villospår.

26 juli

Sommarkväll heter ett trevligt caféprogram i SVT. I programmet den 13 juli medverkade ena halvan av den skånska humorduon Anders & Måns. Den här gången var det Måns som gav sig ut på uppdrag för att besvara frågan:”Hur säkrar man en plats i himlen?” Då vaknade åtminstone jag till i TV-soffan!

Först ut i intervjurundan med företrädare för de stora världsreligionerna var en präst i Svenska Kyrkan. Måns fråga om hur man får en plats i himlen besvarades så här:

– Du är människa. Du är skapad utav Gud. Du är älskad utav Gud, för precis den du är. Då finns det en plats, det är min tro.

– Oavsett hur illa jag beter mig på jorden?

– Jag tycker ju inte att du ska bete dig illa, men det är klart att det finns förlåtelse för alla.

– Lysande; då behöver jag inte bli religiös för att komma till himlen!

Det låter som en genomtrevlig religion, men det är en religion med stora problem. Den har inget att säga om det onda och människans främlingskap inför Gud. Det är en religion med skapelsetro, men utan frälsningsdrama och utan Frälsare.

I verkligheten är det inte kristen tro, hur mycket präst uppgiftslämnaren än är. Det är en ny religion som numera ofta paraderar under falsk flagg och kallas kristendom.

Men vänta nu; visst säger väl kristen tro att det finns en Gud som skapat oss och som älskar oss? Visst säger väl kristen tro att det finns förlåtelse för alla? Jo, det är avgörande sanningar i all kristen tro. Men de är insatta i ett sammanhang som också talar om att vi människor har missat målet med vår existens, att vi har gjort uppror och gått vilse, men att Gud har iscensatt en underbar räddningsaktion för att vinna oss tillbaka. Vi är förlorade men erbjuds räddning genom Jesus.

När Jesus framträdde kom han inte med ett sövande: Allt är OK. Nej, han sa: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet!”

På Pingstdagen frågade åhörarna Petrus: ”Vad skall vi göra?” Han svarade inte: Allt är OK. Nej, han sa: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.”

När filosoferna i Aten frågade Paulus om hans lära svarade han inte: Allt är OK. Han sa: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”

Hur borde prästen ha svarat på Måns fråga om plats i himlen? Paulus fick frågan av fångvaktaren i Filippi: ”Vad ska jag göra för att räddas?”. Svaret kom utan tvekan: ”Tro på herren Jesus, så ska du bli räddad”

(Krönika i Världen Idag 26 juli)

12 juli

Min senaste krönika i Världen idag:

– Det finns krafter som vill begränsa kvinnans rätt till sin kropp.

Kommentaren återkommer alltid i samtal om abort. Det gjorde den också i debatten vi i SEA arrangerade med de politiska ungdomsförbunden ombord på båten Elida under årets Almedalsvecka. Rätten till sin kropp är det första och främsta argumentet för abort. Samtidigt lyser krafterna som vill inskränka den rätten med sin frånvaro. Det finns nämligen ingen i debatten som är kritisk till den rätten.

Argumentet om rätten till sin kropp utgör ett intressant exempel på hur debattörer pratar förbi varandra och inte adresserar den verkliga frågan. Debattens brytpunkt hamnar därför i skugga. Jag har blivit allt mer misstänksam när människor argumenterar mot en uppfattning som … ingen har! Det är ett retoriskt grepp som syftar till att vinna människors sympati (i det här fallet för den självklara uppfattningen att kvinnan har rätt till sin kropp), mer än att ge ett vägande argument i debatten.

Alla som tar människan och människovärdet på allvar måste bejaka varje individs rätt till den egna kroppen. Det gäller i högsta grad den gravida kvinnan. Problemet är bara att det vid en graviditet är ytterligare en kropp involverad; fostrets kropp. Vilken rätt till sin kropp har barnet som växer i sin moders liv? I hälften av alla graviditeter är det en kvinnans rätt till sin kropp som står mot en annan kvinnas rätt till sin kropp. Det är detta som samtalet borde handla om, mer än skenanklagelser om att några är emot rätten till den egna kroppen. I verkligheten argumenterar båda sidor utifrån rätten till den egna kroppen.

Rättigheter har alltid sina begränsningar. Rätten att göra vad jag vill med min kropp begränsas av vad som då sker med din kropp. För att ta min kollega Mats Selanders exempel: ”Jag har inte rätt att svinga min näve hur som helst (t ex där din haka befinner sig). Rätten till sin egen kropp begränsas alltså av andras rättigheter till sina kroppar.” Det är detta som gör att abortfrågan inte låter sig lösas genom att hävda den gravida kvinnans rätt till sin kropp.

Intressant nog är alla överens om detta – efter v 22. Då anser både lagstiftningen och den allmänna opinionen att det finns två kroppar som ska visas respekt och därför upphör rätten till abort. Så frågan som behöver debatteras är inte principen om rätten till sin kropp. Den verkliga frågan är varför fostret saknar den rätten fram till v 22 och sedan får den rätten efter v 22. Eller som 80-talsfavoriten Hansson de Wolfe United sjöng: ”Var kommer barnen in?”

28 juni

Min senaste krönika i ViD:

Människovärdet är ett särmärke för den västerländska kulturen. Varje människa är värdefull, inte i kraft av social eller ekonomisk ställning, inte utifrån estetiska eller pragmatiska grunder som skönhet eller vilken nytta man gör, inte utifrån kriterier av intelligens, hälsa, ålder … Nej, varje människa är värdefull i egenskap av att vara människa.

Var kommer denna syn på människan ifrån? James Kennedy skriver i boken What If Jesus Had Never Been Born?:

Plocka bort Jesus Kristus ur världshistorien och livets värde skulle vara precis som Jack Londons karaktär Wolf Larsen uttryckte det: ”Livet? Bah! Det har inget värde. Av alla billiga saker är det billigast.”

Det är när evangeliet sprids i Europa som människovärdet börjar stiga. Vad är det i den kristna berättelsen som ger grunden för människovärdet?

Kristen tro börjar med skapelsen av människan ”till Guds avbild”. När kung David mediterar över detta beskriver han människan som krönt ”med ära och härlighet” – av Gud! På ett annat ställe förundras David över Guds engagemang i hans liv: Gud har sett honom redan under fosterstadiet!

Jesus utgick från denna höga syn på människan. Han påminde ofta om människans värdighet och ställde människan i kontrast till djuren: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” I en diskussion om sabbaten och vad som är tillåtet att göra tar han ett annat exempel: ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd än ett får är inte en människa.”

Detta gäller också barnen, som ofta var ignorerade i antikens kulturer. Jesus sa: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”

Historikern Alvin J. Schmidt skriver i boken How Christianity Changed the World:

Den påtagliga bristen på medkänsla för sjuka och drabbade bland greker och romare har noterats av många medicin-historiker. Fielding Garrison, läkare och historiker, säger att innan Kristi födelse var ”inställningen till sjukdom och olycka inte medkänsla. Det är kristendomens förtjänst att lidande människor i växande omfattning har betjänats.”

Kristen tro har lagt grunden för människovärdet. Är det inte väl naivt att tro att vi kan rasera den grunden men samtidigt ska kunna behålla vad som är byggt på den? Det är som att hoppas på frukt från ett träd vars rötter man just klippt av.

17 maj

Här kommer min senaste kommentar i Världen idag:

– Tror kristna och muslimer på samma Gud?

Jag fick frågan på högskolan i Borås för en tid sedan; en högst relevant fråga!

Kristendomen är världen största religion. 2,1 miljarder människor är kristna, vilket är 32 % av världens befolkning. Islam är världens näst största religion. 1,6 miljarder är muslimer, vilket är 23 % av världens befolkning. Tillsammans utgör vi mer än hälften av jordens befolkning. Tänk om vi tillhör samma Gud? Tänk om Guds folk redan är majoritet på jorden?

Frågan är ställd som en ja- eller nej-fråga.

Många skulle svara ja. Vi tillber samma Gud. Vi är alla Abrahams barn. Likheterna och de gemensamma dragen är så många att de överskuggar skillnaderna. Det är i grunden olika versioner av samma tro.

Många andra skulle svara nej. Bibelns Gud har inget med Koranens Allah (det arabiska ordet för Gud) att göra. Det är två olika gudar och två olika sätt att närma sig Gud på.

Vad svarade jag?

Min första respons var att jag inte gillar hur frågan formulerats. Det finns ja- och nej-frågor som fördunklar istället för att klargöra, genom att de inte gör rättvisa åt verkligheten. Det klassiska exemplet är: Har du slutat att slå din fru? Den frågan vill jag inte svara ja eller nej på – jag har aldrig slagit Ingrid!

Min andra respons var att visa några av de frågor vi bör ställa.

En fråga gäller vår bild av Gud. Vi kan enkelt konstatera de grundläggande överensstämmelserna mellan Bibeln och Koranen: en evig, oändlig, personlig skapargud som håller oss ansvariga.

Denna likhet har en historisk förklaring. Muhammed växte upp i det polyteistiska Mecka men kom till tro på den Gud som judar och kristna talade om. Muhammed var analfabet och kunde inte läsa Gamla eller Nya testamentet, han missförstod en del av den bibliska tron han fick muntligt förmedlad och från år 610 sa han sig motta nya uppenbarelser. Slutresultatet blev att hans gudsbild också kom att skilja sig judarnas tro och – ännu mer – från kristnas tro på en tre-enig Gud.

En annan fråga gäller vår relation till Gud. Här är Jesus knivskarpt provocerande: ”ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för”. Vänskap med Gud – en god och hel relation till Gud – är möjlig endast genom Jesus. Enligt kristen tro måste alla människor därför nås av evangeliet, omvända sig och tro på budskapet. Det gäller judar, muslimer, sekulariserade västerlänningar och alla andra – dig och mig inkluderade. Som Paulus sa till det mångreligiösa Aten: ”nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”

Min senaste kommentar i Världen Idag:

Jeremy Bentham, engelsk filosofi, skissade i slutet av 1700-talet på det perfekta fängelset. Hans idé var en cirkelrund byggnad med fönster som låter ljus komma in i varje cell utifrån och vakter som sitter placerade vid byggnadens mittpunkt. Från den positionen kan de övervaka samtliga celler. Bentham kallade byggnaden för ett panoptikon, vilket betyder ”se allt”.

På Newsmill (29/4) skriver forskaren Ingela Bel Habib om Benthams fängelse som en bild av det samhälle – ett åsiktskontrollsamhälle – vi riskerar att utvecklas till:

”En ny övervakningskultur håller på att etablera sig i samhället, där partimedlemmars åsikter och handlingar granskas, märks och etiketteras med krav på konformitet med en fördefinierad åsiktsnorm.

En ur demokratisk synvinkel berättigad åsiktsgranskning håller på att utvecklas mot ett panoptikon i Sverige, där massmedia och politiska partier fungerar enligt samma disciplinära krav på åsiktslikriktning.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv! Tänk på äktenskapet.

Under 80- och 90-talet var det OK med flera uppfattningar om hur äktenskapet borde definieras. Det fanns en majoritet som utgick från att gällande lag räckte: äktenskapet är en man-kvinna-relation. Gradvis dök det upp personer, i olika partier, som menade att äktenskapet borde göras könsneutralt. Under det nya årtusendet vann den uppfattningen terräng och fick majoritet.

Notera: under den tid då förespråkarna för könsneutralt äktenskap var i minoritet blev ingen av dem portad från partipolitiken eller kölhalad i media. Det sågs som en fråga där det är möjligt att ha olika uppfattningar.

Eller ta Centerpartiet. Tunga partiföreträdare har under våren förespråkat polygami. Det visade sig vara en uppfattning som blev nedröstad. Men de som drev frågan är fortfarande kvar i Centern. Det betraktas som en möjlig uppfattning; vakterna i panoptikon har godkänt den.

Jag menar att det bästa för samhället är en äktenskapsdefinition som tar sikte på mamma-pappa-barn. I ett demokratiskt samhälle borde det vara möjligt att driva den uppfattningen och kunna arbeta för en förändrad äktenskapslag. Men det bygger på att partier och media inte enbart är åsiktskontrollanter i ett panoptikon, utan är öppna för en bredare och djupare debatt.

Finns den öppenheten? Ingela Bel Habib tvekar: ”Det svenska samhället utvecklas idag … mot ett övervakningssamhälle där massmedia och politiska partier alltmer tar rollen som åsiktsövervakare, för att tilldela etiketter och kategorier i ett disciplinärt, uppfostrande syfte.”

Sök