19 april

Min senaste ledartext i ViD:

Nyligen kom nyheten att Sverige är EU:s trafiksäkraste land. Antalet dödsoffer i trafiken fortsätter att sjunka och 2017 låg siffran för Sverige på 25 döda per miljoner invånare. Det ska jämföras med nästan fyra gånger så höga siffror för de trafikfarligaste länderna Bulgarien och Rumänien.

Vi har genom åren blivit bortskämda med att Sverige är bland de bästa länderna i världen, inte bara i trafiksäkerhet, utan på många områden. Vi är stolta som föregångsland och har blivit ett föredöme för många. Dessvärre krackelerar nu imagen, vilket diskussionen om Sverigebilden visar. Vi har på några områden blivit ett varnande exempel, inte bara bland länder på avstånd, utan också bland våra grannar i Norden.

Orsaken är brist på ledarskap hos våra politiker, både till höger och vänster. Migrationskrisen utgör det stora exemplet, men det gäller också ett antal mindre frågor. Tiggeriet är en sådan.

Sedan flera år tillbaka sitter mellan fyra och sex tusen romer och tigger på våra gator. Det är inte ett resultat av att Sverige bestämt sig för att prioritera just den gruppen av nödlidande. Det är ett oförutsett resultat av beslut om fri rörlighet som fattats av EU.

Låt oss föreställa oss en politiker som hävdar följande:

”I Bulgarien och Rumänien finns det stora grupper romer som blivit förföljda och förtryckta i århundraden och som därför lider svårt. Ett sätt att hjälpa dem är att vi i Sverige öppnar upp våra gator och torg och bjuder in dem att tigga här. Det skulle kunna lindra deras elände.”

Tanken är parodisk. Ingen skulle komma på idén att tiggeri är ett bra sätt hjälpa människor. När tiggeriet ändå breder ut sig står politikerna handfallna – också när det efterhand visar sig att det finns kopplingar mellan tiggeriet och slavarbete och trafficking. Det saknas helt enkelt politiskt ledarskap.

Trots att människor världen över har fått det bättre under de senaste decennierna räknas världens fattigaste fortfarande i hundratals miljoner människor. Det innebär att Sverige inte kan hjälpa alla. Därför måste vi tänka igenom vilka vi ska hjälpa och på vilket sätt vi bäst kan hjälpa dem.

Om vi vill hjälpa romerna i Östeuropa – och de tillhör verkligen en särskilt utsatt grupp – så behöver vi tänka igenom vad som långsiktigt kan lyfta dem ur fattigdom. Tiggeri hamnar inte på den listan.

Det handlar om ledarskap, inte om en stark ledare. Utvecklingen i en del andra länder – som Polen och Ungern där rättssystemen riskerar att kringskäras och pressen begränsas – skrämmer. Men det är just brist på ledarskap, med oro och osäkerhet som följd, som skapar efterfrågan på starka ledare.

Historiskt är det vänstern, med hjärta för fattiga, som har avvisat tiggeriet. I Sverige stoppades tiggeriet av Socialdemokraterna. Människor i nöd ska inte behöva stå med mössan i hand, varken inför medmänniskor eller myndigheter. Vi måste finna andra sätt att hjälpa varandra, menade man.

Frågan om ledarskap är viktig inför höstens val. Sverige står inför stora samhällsutmaningar – tiggeriet hör inte till den kategorin – som integration, utanförskapsområden, arbetslöshet bland utrikesfödda, kriminalitet, våld, sexualbrott … Tiggeriet är i det sammanhanget en liten fråga, men påtaglig för alla och därför en fråga som synliggör den politiska ledarskapsförmågan.

 

9 april

Här är min ledare från 5 april 2018 i Världen idag:

TRO BYGGD PÅ EVIDENS

Ingen av lärjungarna förutsåg eller förväntade uppståndelsen. Trots att Jesus hade förutsagt den, fanns den inte i deras tankevärld. Gud hade ju inte gripit in till förmån för Jesus under de tidigare dygnen. I stället hade han tillåtit Jesus förnedras, torteras och hängas upp på ett kors, något som enligt Mose lag innebar att han var under ”Guds förbannelse”, 5 Mos 21:23.

Lukas ger oss en intressant bild av händelseutvecklingen. När kvinnorna söndag morgon hittade graven tom innebar det därför enbart förvirring: ”De visste inte vad de skulle tro”, 24:4. När de rapporterade att graven var öppen och att Jesu kropp var borta, möttes de av förnekelse av de andra lärjungarna: ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, 24:11.

När Petrus själv besökte graven och konstaterade att kvinnorna talat sanning – kroppen var borta men liksvepningen kvar – gick han”därifrån full av undran över det som hade hänt”, 24:12. Senare samma dag sade Emmausvandrarna att de blivit ”uppskakade” genom några kvinnors ord om en syn med änglar som sagt att Jesus lever, 24:22–23.

Lärjungarna går från förvirring, till förnekelse, till förundran, till förskräckelse … men de tror inte på uppståndelsen.

Det som bryter dödläget handlar om evidens. Att graven är tom, kroppen borta och att människor ser syner och hör änglar tala utgör inte grunden för den kristna bekännelsen att Jesus lever. Nej, det handlar om något mer. Lukas igen:

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ’Frid över er!’ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ’Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.’ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ’Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” 24:36–43

Uppståndelsetron bygger på empiri; de ser, hör, känner på Jesus. Och Jesus själv tar emot stekt fisk från dem och äter i deras åsyn. Det handlar om evidens, inte enbart för enskilda individer, inte enbart vid enstaka tillfällen, utan vid upprepade tillfällen inför stora grupper av vuxna människor.

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i påsktid angående uppståndelsen: ”Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.” (DN 1/4)

Det är inte historiskt hållbart. Uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag. Nytolkningen av uppståndelsen bygger på vad Jackelén benämner ”modern naturvetenskaplig världsbild”, men hellre borde benämnas naturalism. Det är uppfattningen att naturen är det enda som existerar, vilket gör uppståndelsen till en omöjlighet.

De första kristna såg inte uppståndelsen som en anomali i naturen; den var ett Guds verk.  Som Petrus sade på pingstdagen:”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det”, Apg 2:32

Facebook publicerade jag också följande kommentar till debatten i DN mellan Schottenius och Jackelén:

Skriver idag en ledare i ViD om Jesu uppståndelse. Bakgrunden är den pågående debatten i DN. Jag vill här på Fb ge en mer utförlig kommenterar till den debatten, obehindrad av de teckenbegräsningar en ledartext alltid har. Jag menar nämligen att ärkebiskopens artikel är snudd på historieförfalskning. Hur når jag den slutsatsen? Jo, så här:

Strax före påsk skrev Maria Schottenius i DN en artikel med rubriken ”Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler”. Utmaningen var riktad mot Svenska kyrkan: ”Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas. – – Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren … handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet.”

I en akademisk och lärd artikel artikel svarade ärkebiskop Antje Jackelén. Rubriken är: ”Kyrkans symboliska tolkning av mirakel är inget nytt”.

I artikeln blandar ärkebiskopen samman två olika frågor, nämligen frågan om objektivt – subjektivt och frågan om bokstavligt – symboliskt (det är enbart denna senare fråga som Schottenius önskar svar på).

Frågan om relationen objektivt och subjektivt är inte kontroversiell. Kristna i alla traditioner instämmer i att det som objektivt har skett i historien – att Gud uppväckte Jesus – behöver subjektivt tillägnas av oss var och en. Den Jesus som objektivt sett lever behöver genom tron ta sin boning i våra hjärtan. Det objektiva har personliga – det vill säga subjektiva – konsekvenser. Så är det förövrigt med varje del av den kristna läran.

Men det Schottenius frågar om är det faktiska, det historiska; har det hänt? Är det historiskt ett faktum – är det bokstavligt talat sant – att Gud uppväckte Jesus? Är det sant att en tidigare död person, vars kropp var ohyggligt svårt sargad av tortyr – uppväcktes och förhärligades och lever idag? Hennes fråga i artikeln handlar inte om vilka eventuella personliga konsekvenser ett sådant faktum skulle få eller hur medeltidens mystiker upplevde mötet med den levande.

Genom att nu blanda samman dessa två frågeställningar kommer ärkebiskopen fram till slutsatsen att det ”är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.”

Men det gäller bara frågan om om objektivt och subjektivt, alltså att Jesu uppståndelse får personliga konsekvenser. Det gäller inte frågan om bokstavligt och metaforiskt. Vilka kristna teologer före upplysningen har förnekat den bokstavliga förståelsen av uppståndelsen och istället hävdat en metaforisk förståelse?

Men det är ju just detta som idag sker i Svenska kyrkan, senast illustrerat genom nätverket ”Kristen bortom Gud” som hävdar en kristen tro utan övernaturliga inslag. Den hållningen är ny i kyrkans historia och har växt fram efter upplysningen, utifrån dess naturalistiska världsbild. Och det är den frågan som Schottenius vill samtala om.

Min slutsats är att ärkebiskopens artikel gränsar till historieförfalskning. Genom att blanda samman en uppfattning som alltid varit självklar i den kristna kyrkan med en uppfattning som är ny och helt beroende av en kristendomsfrämmande filosofi, ges läsaren uppfattningen att en metaforisk tolkning av uppståndelsen hela tiden varit en del av den kristna tron. Men det är sakligt sett inte sant.

 

26 mars

Min ledare i ViD den 26 mars 2018: ”Tro på stadig grund”

Påsken närmar sig. Kristna över hela världen kommer att följa Jesu sista dagar i Jerusalem, från det jublande intåget i staden till den brutala avrättningen på Golgata – till den tomma graven och de livsförvandlande mötena med den uppståndne.

I Kyrkans Tidning (15/3) skriver företrädare för nätverket ”Kristen bortom Gud” om en tro som avvisar alla övernaturliga inslag, inklusive Guds existens. Men de vill ändå inte avvisa kristen tro. Istället vill de ”söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser”. De vill finna en sanning i berättelsen om Jesu uppståndelse från de döda, utan att bejaka att det är en händelse i historien. De vill kunna tala om att Jesus lever, trots att han rent faktiskt är död.

Tankegången är inte ny. Ända sedan Upplysningens kritik av det övernaturliga har det funnits kristna som försökt ”rädda” den kristna tron genom att förneka det övernaturliga och hävda en djupare sanning som är oberoende av historiska händelser. Den tyske teologen Friedrich Schleiermacher arbetade fram ett program för att försvara kristendomen – genom att förneka den! För Schleiermacher är det viktiga, inte vad som hänt i historien, utan vad som sker i människans hjärta. Det försöket har återupprepats många gånger, men har misslyckats varje gång.

För de första kristna byggde bekännelse av Jesus som Herre på historiska fakta; på vad som hänt i tid och rum. Mest avgörande var Jesu uppståndelse från de döda. Om det inte är en verklig händelse faller den kristna tron, säger Paulus i 1 Kor 15. Då ska man inte vara en kristen. Att tro på uppståndelsen om den inte ägt rum vore att bli ”ömkansvärda människor”, menar han.

Enligt Lukas återberättar evangelierna ”stora händelser som ägt rum”, med information från ”ögonvittnen”. Petrus hävdade att hans budskap inte var ”skickligt hopdiktade sagor”, utan byggde på att han ”med egna ögon sett” vad som hänt med Jesus.

Detta är ett särdrag i kristen tro. Den bygger på historiska händelser, åtkomliga för oss genom historiska dokument. Det är inte ett andligt budskap som hänger fritt i luften, inte nakna påståenden om vem Gud är och vad han vill. Nej, det är ett budskap om vad Gud har gjort i historien och det visar oss vem Gud är och vad han vill.

Kontrasten är tydlig jämfört med de buddhistiska Pali-skrifterna, de hinduiska Veda-skrifterna eller med Upanishaderna. Här handlar det om undervisning, i poesins, bönens och mytens form, om vägen till andlig upplysning. Koranens budskap är proklamation – som en lång serie av predikningar – som slungar ut budskapet om Gud och kallar människan till underkastelse. Det är påståenden som får sin auktoritet enbart genom vem som utsäger dem.

Samma sak gäller de gnostiska evangelierna. Det är texter skrivna långt efter apostlarna, utan verklig kontakt med det som hände i Jerusalem på 30-talet. De saknar historisk förankring och presenterar enbart andliga sanningar för oss.

Påsken utgör den kristna trons centrum och handlar om något som historiskt har hänt i Jerusalem med Jesus från Nasaret. I centrum står hans död för våra synder och hans uppståndelse i härlighet, med de ljuvligaste av personliga konsekvenser för var och en av oss. Det är därför det är värt att fira påsk.

21 februari

Min ledartext i Världen idag:

Frågan om muslimska böneutrop i Sverige är åter aktuell. Det är Stiftelsen Växjö muslimer som genom imamen Ismail Abuhelal ansökt om tillstånd hos polisen. Frågan gäller två utrop, på tre minuter vardera, varje fredag från moskén i Växjö. Betraktat för sig självt kan det tyckas vara en småsak. Det handlar om sex minuter i veckan; det är väl inget att bråka om?

Den viktiga frågan är inte minuterna, utan vilka perspektiv som ett beslut bör utgå ifrån. Vad finns att beakta i den här frågan?

Det första perspektivet måste vara religionsfriheten. Den är en grundläggande mänsklig rättighet. Varje människa har rätt att själv välja religion och tro, rätt att lämna en religion och rätt att avstå från allt vad religion heter. Religionsfriheten innebär att muslimer självklart får utöva sin tro i Sverige och har precis samma rätt att bygga moskéer som kristna har att bygga kyrkor.

Oavsett egna övertygelser och preferenser måste andra människors övertygelser och livsval ges frihet och respekteras.

Det andra perspektivet gäller hur vi konkret utformar livet tillsammans. Som en konsekvens av religionsfriheten följer att vi praktiskt måste finna vägar att samexistera med våra olika övertygelser. I det perspektivet är muslimska böneutrop inte en självklarhet.

Böneutropet, ‘Adhan’ på arabiska, hörs traditionellt fem gånger per dag från minareten och kallar till de obligatoriska bönerna. Men det handlar om mycket mer än en praktisk gemensam tidsangivelse om att tiden nu är inne för bön.

Orden från minareten lyder så här i svensk översättning:

Gud är stor.

Jag vittnar att det inte finns någon annan gudom än Gud.

Jag vittnar att Muhammed är Guds profet.

Kom till bön.

Kom till frälsning.

Gud är stor.

Det finns ingen gudom utom Gud.

Innehållet är alltså en offentlig proklamation, riktad till både muslimer och icke-muslimer, av innehållet i islam. Det är muslimsk förkunnelse. Därmed faller jämförelsen med kyrkklockor och glassbilar platt till marken. Det är här frågan om böneutrop börjar brännas.

I ett land med religionsfrihet vill vi värna allas rätt till – och därmed också allas möjliga frihet från – religion. Vi måste både kunna stå ut med varandras olika trosuppfattningar och dess konsekvenser, och på ett respektfullt sätt kunna lämna varandra ifred. Religiös stalking ska vi undvika. Det skapar inget gott samhälle.

Här går böneutropen över en viktig gräns. Tillvaron blir outhärdlig om alla religiösa och filosofiska övertygelser via högtalare ska proklameras och tryckas på oss alla i det offentliga rummet. För att raljera en aning: Vem vill leva i ett samhälle där det från en kyrka hörs Ave Maria på latin, från en annan bekännelsen att Jesus är Herre, från en tredje tungotal på hög volym, allt medan Humanisterna samplar Richard Dawkins budskap från bussarna i Oxford: ”There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.” Detta samtidigt som minareten på arabiska proklamerar att Gud är stor?

Frågan från Växjö om böneutrop en gång i veckan kan tyckas vara en detaljfråga. Men ett ja på frågan innebär en olycklig dörröppnare. Det kommer självklart att följas av frågor från moskéer i andra städer och efterhand utökas till att ropen ska höras fem gånger om dagen. Därför är frågan inte bara en kommunal angelägenhet; det finns anledning att efterfråga ett nationellt förhållningssätt.

21 februari

Min kollega i Apologia, Mats Selander, skriver lysande om samtycke och den starkes rätt. Artikeln finns i nättidningen Morgonbladet:

Det pågår ett krig i vår kultur. Ett krig mellan de som tror att individen måste anpassa sig efter moralen och de som menar att individen förtrycks av moralen. Kriget har många frontavsnitt och det är inte alltid lätt att veta vad som är vad. I grova drag står värdekonservativa mot liberaler.

Men ibland hamnar formella motståndare på samma sida. Kristna Värdepartiet (KrVP)och Feministiskt initiativ (Fi) är lika stora motståndare mot surrogatmödraskap, men av delvis olika skäl. Fi anser att surrogatmödraskap kränker kvinnan (hon reduceras till en behållare), medan KrVP anser att surrogatmödraskap dessutom utgör eller inbjuder till människohandel (ekonomisk ersättning utgår inte endast för ”hyra av livmoder” utan också för ”produkten” dvs barnet).

Både Fi och KrVP utgår från att det finns ett etiskt ramverk som går bortom samtycke. Detsamma gäller prostitution. Om nu ”kvinnan har rätt till sin kropp” när det gäller abort (vilket egentligen handlar om ”kvinnans rätt till att bestämma över någon annans kropp”), varför ska inte denna rättighet tillämpas lika absolut när det gäller prostitution? Varför motsätta sig att en kvinna eller man utför sexuella tjänster mot betalning? Varför ska politiker besluta om vad ”folk gör med sina kroppar”? Varför begränsa ”rätten till sin kropp”?

Svaret är förstås – som en abortliberal och feminist, tillika nära släktning till mig utbrast – att ”sex är ju inte till för sånt!!!” Nej just det. Sex är inte till för att köpas och säljas. Sex bär en egen etisk laddning som gör det fel att behandla andras såväl som sin egen sexualitet som vore det en kommersiell vara eller tjänst. Det är objektivt sett nedvärderande – oavsett samtycke! Detta tycks KrVP och Fi båda vara överens om. Det tackar vi för.

Men överlag går gränsen i kriget mellan de som i huvudsak betonar individens auktoritet och de som menar att etiken har en robustare och objektivare grund än enbart samtycke.

Individualismen säger att individen är den slutgiltiga moraliska auktoriteten. Utifrån detta menar man att samtycke blir den enda moraliskt giltiga faktorn. Om båda vill, så kan det aldrig vara fel. Men är det så enkelt?

Men låt mig för några ögonblick problematisera ”samtycke”. Låt oss utgå från en någorlunda genomsnittlig svensk sekulariserad individualist. Gud finns inte. Moralen är inte inskriven i naturen genom skaparens syfte med sin skapelse. Staten är inte heller moralens ankare. Auschwitz och Gulag har visat hur fel det kan gå då. Nej, det är individen som är moralens slutgiltiga auktoritet. Det som är ”heligt” för individen borde respekteras av oss andra. Ingen individ står över någon annan, och därför är jämlikhet ett närmast metafysiskt/religiöst värde. Detta tycks hänga ihop (med betoning på tycks).

För här uppstår direkt ett problem: Varför ska jag respektera någon annan individs känsla eller vilja, om den krockar med min känsla eller vilja? Varför borde jag stå tillbaka för någon annan? Vilken individ ska bestämma när två individer vill olika saker? Om individen är den slutgiltiga auktoriteten tycks det inte existera något rätt svar på den frågan. Det som händer då, är att den starke tar sig rätten att bestämma. Might becomes right – makten blir rätten.

Men varför då? Jo, individualismen räcker helt enkelt inte för att upprätthålla idén om samtycke. Till och med ”samtycke” kräver nämligen en tro på en objektiv moral, som säger att vissa känslor och vissa önskningar har moralisk förtur framför andra känslor och önskningar. Och detta gäller oavsett vad någon individ anser, känner eller önskar. Den moraliska utgångspunkten måste förstås vara att önskan att slippa sex trumfar över önskan att ha sex. Varför då? Därför att sex till sin natur handlar om kärlek. Och kärleken visar respekt.

Idén om samtycke kan alltså inte existera i ett etiskt vakuum utan kräver till sist ett moraliskt ramverk. Och den som konsekvent förkastar ett sådant ramverk, och helhjärtat och konsekvent löper individualismens lina hela vägen ut, har plötsligt inga skäl att respektera andra individers känslor och önskningar, om dessa hamnar i konflikt med de egna känslorna och önskningarna. Individualismen konsekvent tillämpad leder till moralisk anarki.

I ett starkt individualistisk samhälle där traditionella moraliska värden under lång tid nedtonats, ja spottats på, kommer vi få många män och kvinnor som får riktigt svårt med goda gränser. Idén om samtycke kommer då inte räcka som motkraft.

Vi tar ett exempel. När en man och en kvinna frivilligt tar sig några glas för mycket, när de frivilligt går upp till henne för ”en kopp te”. När hon frivilligt flörtar. Och när han frivilligt önskar sig sex. Varför skulle han stå tillbaka i sin starka önskan – påhejad av en av livets starkaste drifter, med ett omdöme omtöcknat av alkohol – bara för att hon säger ”nej”?

Utan ett etiskt ramverk, varför borde hennes önskan att inte ha sex få trumfa över hans önskan att ha sex? Utan ett etiskt ramverk härskar driften, och den starkes rätt. Då kan inte ens den svaga moral som finns inbyggd i idén om samtycke stå emot. Han samtycker ju inte till samtycke i denna situation!

Och så förvandlas dejten till en våldtäkt. Kanske samtidigt som mannen har en tänkt eller verklig dialog med kvinnan: ”Var inte så himla pryd! Kom igen, slappna av och njut! Du vill ju också ha sex! Du säger bara nej för att vara svårfångad, men nu har jag dig!”

Så faller även den sista moraliska bastionen; samtycke. Och övermänniskan träder fram. Den starkes rätt att få följa sin egen känsla, oavsett vilka invändningar den svaga motparten må ha. Det fanns ju ingen Gud, ingen moral som står över individen, och det var ju individens känsla som var det nya ”heliga”. Individens känsla är helig för honom själv. Mannen tillämpar bara det som så många sagt så länge: ”Du måste få göra det som känns rätt för dig.”

Som kulturen sår får dess offer skörda.

Av Mats Selander

8 november

Min kommentar i dagens ViD:

I helgen besökte jag ett höstvackert Prag. En av stadens berömda män, författaren Franz Kafka, står staty i de judiska kvarteren. Konstnären Jaroslav Rona låter Kafka sitta på axlarna på en huvudlös man – som har ett stort hål i bröstet.

Statyn fångar livskänslan hos Kafka. Född jude blev han i vuxen ålder ateist. Världen såg han som en labyrint utan utväg, en tillvaro absurd och ogripbar för människan. Om tomheten – hålet i sitt bröst – säger han: ”Jag är en bur på jakt efter en fågel.”

I vår rastlösa värld försöker vi distrahera oss bort från Kafkas frågor om livet. Intellektuellt bekänner vi oss till ett sekulärt perspektiv och delar Kafkas ateism. Med deprimerande konsekvenser. Francis Bacon, filosofen och vetenskapsmannen, skrev redan 1640 om ateismen: ”De som förnekar Gud, ödelägger människans höghet. Förvisso liknar människan till sin kropp djuren. Och om människan inte är besläktad med Gud genom sin ande, då är hon en låg och föraktlig varelse.”

Vi ökar tempot, som om vi skulle kunna springa ifrån frågorna om livets mening. Ändå gör de sig ständigt påminda.

Årets nobelpris i litteratur presenterades med följande motivering: Priset går till Kazuo Ishiguro ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”. Det finns ett ofrånkomligt främlingskap för människan; vår hemhörighet i världen är skenbar. Under ytan lurar en avgrund.

Stig Dagerman, en av 1940-talets mest uppmärksammade författare, är aktuell genom nyutgivning av hans ”Dagsedlar”. Dagermans sista bok kom ut 1952 och heter ”Vårt behov av tröst är omättligt …” Boken inleds med drabbande ord: ”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli en lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.” Två år senare tog Dagerman sitt liv.

1900-talets mest kände ateist var utan tvekan den engelske filosofen Bertrand Russell. Han återkommer på många ställen till de förödande konsekvenserna av Guds frånvaro. I ett brev till Colette O’Niel använder han ett uttryck från kristen teologi och talar om det saliga skådandet, den saliga åsynen – som handlar om att få se Gud, källan till liv. Men för Russel finns inte den källan; men behovet av den finns där. Russell skriver: ”I mitt inre finns alltid och för evigt en fruktansvärd smärta … Ett sökande efter något utöver vad världen rymmer, något förvandlande och oändligt. Den saliga åsynen – vid Gud, jag finner den inte, jag tror inte den går att finna – men kärleken till den är mitt liv … Den är själva livets källa inom mig.”

I Expressen (18/10) skriver Göran Rosenberg om existentialisterna, Sartre och Camus, och hur de sätter sökarljuset på de stora livsfrågorna:

”Existentialisterna må ha gjort sitt (den ´autentiska` individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?”

Det finns en smärtsam ironi här. Kafka, med sin judiska bakgrund, levde så nära svaret. Så lever också vår kultur, med sina kristna rötter, nära svaret. Det är upp till oss som efterföljare till Jesus från Nasaret att kommunicera det svaret. Är vi beredda att göra det?

6 oktober

Min kommentar i Världen idag:

Under ett Almedalsseminarium jag medverkade i kastade en av paneldeltagarna i slutet av samtalet ut ett provocerande påstående: Det är inte bara i Koranen vi finner uppmaningar till våld; det gäller också evangelierna. Några verser citerades ur Lukas där Jesus talar om att ”köpa sig ett svärd”. Så avslutades debatten – utan att jag fick en chans att replikera! Det är förstås debattens villkor; det finns en tidsgräns för samtalet. Likväl är det frustrerande när vilseledande påstående blir hängande i luften.

Texten i Lukas 22:35-38 lyder:

”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” — ”Nej, ingenting”, svarade de. Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” — ”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” — ”Det är bra”, svarade han.

Är detta en uppmaning från Jesus till lärjungarna att de ska ta till vapen? Svaret är ett kategoriskt nej. Fyra omständigheter motiverar den slutsatsen.

  1. De tidiga kristna – från 30-talet till 300-talet – förkunnade evangeliet med ord och gärningar, aldrig med vapen och våld. De använde endast ”Andens svärd, som är Guds Ord”. Trots motstånd och förföljelser valde de smälek och martyrium. De mötte aldrig våld med våld eller vapen med vapen. De tolkade alltså inte Jesus som om han uppmanat dem att ta till vapen.
  2. Jesus själv undervisade sina efterföljare att de skulle vara en radikalt annorlunda gemenskap: ”älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra.” Luk 6:27-29
  3. När Jesu motståndare kom med ”påkar och svärd” drar Petrus sitt svärd. Då tillrättavisar Jesus honom och säger: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” Matt 26:52
  4. Bakgrunden till Jesus ord om att köpa svärd är den tidigare sändningen av lärjungarna i Lukas 10. Där hade Jesus sänt ut dem utan pengar, extra kläder eller andra förnödenheter. De skulle åtnjuta gudomlig omsorg och människors generositet när gudsriket proklamerades i Israel. Men nu går historien in i ett nytt skede, där Jesus själv kommer att dödas. Då förändras också situationen för lärjungarna. Hädanefter ska de ta med sig pengar, kläder och andra förnödenheter. De måste tänka igenom sin situation på nytt. Och då sägs orden: ”den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd”.

Ordet svärd används på flera ställen i evangelierna symboliskt för motstånd och smärta (se Matt 10:34, Luk 2:35) och bör förstås så också här. Dessvärre tolkade lärjungarna det bokstavligt och plockade fram två svärd. Då sa Jesus enligt Bibel 2000: ”Det är bra”. Men betydelsen är snarare ”Det räcker nu”. Eller som vi skulle säga i dagligt tal: ”Sluta!” Som en bibelkommentar påpekar: ”Det räcker, sade Jesus, för att avsluta en konversation som de inte förstått. Jesu sätt, vilket de borde veta, var inte svärdets väg utan kärlekens väg.”

8 september

Min senaste krönika i Världen idag:

För några veckor sedan var jag i Århus på en spännande apologetik-konferens. En av kvällarna var det offentlig debatt om evangeliernas historiska trovärdighet.

Min utgångspunkt var enkel: Evangelierna ska bedömas på samma sätt som vi bedömer andra källor från antiken. De behöver inte okritiskt accepteras, men de ska inte heller betraktas överdrivet kritiskt. Evangelierna behöver ges en rättvis bedömning.

Hur bedömer man om en källa är historiskt trovärdig? Vilka kriterier används vid en sådan bedömning av andra källor från antiken?

Den första frågan gäller genre; vilken typ av litteratur är det? Är texten en dikt, ett skådespel eller en saga, blir förstås frågan om historisk trovärdighet ointressant. Men är texten historieskrivning, kanske en officiell krönika eller en biografi, blir frågan relevant: Kan vi lita på vad som återberättas för oss?

Evangelieforskningen är idag överens om att evangeliernas genre är biografi; de är en del av den grekisk-romerska biografi-genren, med syfte att återberätta en individs liv och dess betydelse.

Den andra frågan gäller datering; hur tidig är källan? Ju tidigare källan är i relation till de händelsr den återberättar desto bättre. Evangelierna är skrivna under det första århundradet, ca 30-60 år efter händelserna. Det innebär att ”de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser”, för att citera historieprofessorn Dick Harryson.

Den tredje frågan gäller författaren; vem är han (i antiken handlar det oftast om män) och hur har han fått sin information? Står han nära eller långt ifrån händelserna? Författarna till evangelierna är antingen själva ögonvittnen (Matteus & Johannes) eller har sin information från intervjuer med ögonvittnen (Markus & Lukas). Lukas skriver: informationen har ”berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen”.

Den fjärde frågan gäller antalet källor; hur många källor om samma händelse eller person har vi? Ett flertal källor, som kan bekräfta eller korrigera varandra, är bättre än en ensam källa. När det gäller evangelierna befinner vi oss i ett positivt läge: vi har tillgång till fyra olika källor.

Den femte frågan gäller bekräftelser; hur väl passar information i källan samman med annan kunskap vi har? För evangeliernas del handlar det om vad som sägs om det religiösa livet, den romerska ockupationen, sedvänjor och kultur, geografiska uppgifter, beskrivning av arkitektur, myndighetspersoner, användningen av arameiska ord, kommentarer om mynt, väder, fiske, skatteindrivning, topografi … Här passar evangelierna väl in i vad vi för övrigt vet. Simon Gathercole, känd evangelieforskare vid Cambridge University, säger: evangelierna ”tillhandahåller beskrivningar som överensstämmer med kulturen och geografin” i Israel under det första århundradet.

En utvärdering av evangelierna utifrån kriterier vi använder för att utvärdera andra källor från antiken leder till följande slutsats: Evangelierna står sig väl jämfört med andra källor från samma tid.

Min fråga till min motdebattör var: Vad har de källor vi allmänt accepterar som historiskt trovärdiga, som evangelierna inte har? På den frågan fick jag inget svar.

 

11 augusti

Har skrivit en kommentar i Världen idag den 11 augusti 2017:

Det är häpnadsväckande. På ledarplats i DN (7/8) skriver Lisa Magnusson ”att det måste vara upp till varje individ att själv definiera sin könstillhörighet”. Som en ny mänsklig rättighet. Subjektiviteten görs allsmäktig; jag är det jag själv definierar mig som.

Det har blivit vanligt att tala om ”vårt tilldelade kön”, alltså att könstillhörighet är något som andra människor gav oss, inte något vi föddes med. Nu ska vi därför ta makten och definiera oss själva.

När jag föddes tilldelades jag mina namn. Den processen var till stora delar subjektiv. Mina föräldrar valde tre namn – de kunde valt tusen andra och jag är idag fri att ta nya namn. I min födelseattest nämns, vid sidan om namn, också längd och vikt. Var det något jag tilldelades – som lika gärna kunde angetts med andra värden? Eller var det något som konstaterades om mig?

För det stora flertalet är könstillhörighet inget som tilldelas och inget som man väljer. Det är tvärtom lika verkligt och ofrånkomligt som längd och vikt. Det är något som konstateras, av andra och av mig själv.

Nu påpekar Lisa Magnusson att 1 barn av 1500 nyfödda inte har något biologiskt entydigt kön. Frågan är vilka slutsatser vi ska dra av det?

Vi kan konstatera att det här, liksom på många andra områden, finns både variationer och komplikationer. Utifrån människovärdesprincipen är alla människor värdefulla och ska mötas med respekt och omsorg. Det gäller inte minst den som lider och kämpar med det som är sönder i kropp eller själ.

Men utifrån det faktum att mindre än en promille föds utan entydigt biologiskt kön följer inte att manligt och kvinnligt därför är något subjektivt, flytande och upp till individens val. Det som följer är istället en förpliktelse att hjälpa och stödja dem som lever med en sådan problematik. Verklighetens grundmönster upphävs inte av några få avvikelser.

Människan är en social varelse som påverkas av sin omgivning. Lisa Magnusson konstaterar att ”antalet barn med avvikande könsutveckling ökar”, att ”de som själva upplever att de har fötts i fel kropp [blir] bara fler och fler” och att i Stockholm ”har könsutredningarna fördubblats varje år sedan 2013”. Vad annat är att vänta i en kultur som driver just Lisa Magnussons tes om att själv definiera sin könstillhörighet?!

Hur har denna flykt från verkligheten kunnat drivas så här långt?

Ett svar på kort sikt är införandet av det könsneutrala äktenskapet. Genom att samhället valde att förneka biologiska realiteter och likställa det som inte är lika – den enkönade relationen med man-kvinna-relationen – öppnade man en dörr som inte längre går att stänga. Signalen är stark; biologi spelar ingen roll. Det inre jaget har företräde.

Ett svar på längre sikt har med upplysningshumanismen att göra. När Gud detroniserades satte sig människan på tronen. Människan blev alltings mått. Med utgångspunkt i den individuella människan finns en inbyggd subjektivitet i humanismen.

2000 år av kristen tro byggde på övertygelsen om sanning och en objektiv verklighet utanför jaget. Det är under den sekulära humanismens epok, det sena 1900-talet fram till vår tid, som den postmoderna relativismen brutit igenom. Nu är inte Gud herre över verkligheten; nu regerar det individuella subjektet.

14 juli

Min krönika den 14 juli 2017 i ViD:

Det händer något med argumentationsförmågan i frågor där det råder bred enighet. När majoriteten med självklarhet kan utgå från att det är på ett visst sätt behöver man inte tänka igenom fakta, argument och motargument. Det räcker att med indignation slå fast det självklara.

Hanne Kjöller, känd journalist och debattör, kan illustrera vad jag menar. I en artikel i Expressen den 13 juni diskuterar hon abortfrågan under rubriken: ”Nej, ett foster är inte en människa”.

Kjöller ska ha heder av att försöka föra en principiell diskussion av abortfrågan. Men artikeln visar samtidigt hur ovan hon är vid en sådan diskussion och hur felaktig hennes argumentation därför blir.

Kjöller ger oss flera argument för den svenska abortlagstiftningen och samtliga av argumenten är, som jag ser det, problematiska. Låt mig ge ett exempel.

Abort kommer alltid att efterfrågas och därför står valet, enligt Kjöller, mellan legala och illegala aborter. Det tror jag hon har rätt i. Så kommer argumentet: legala aborter är att föredra eftersom illegala aborter är ett sämre alternativ. De utgör ju en dödlig fara för kvinnan: ”När WHO räknar globalt landar vi nu på 70 000 döda kvinnor per år” som en konsekvens av illegala aborter. En vidrig siffra, det kan alla vara överens om.

Problemet är att Kjöller citerar WHO:s siffror från 2003, då siffran var 67 000. Denna gamla siffra verkar i svensk debatt för enkelhetens skull avrundas uppåt till 70 000. Men WHO kom med nya siffror 2008 och man kunde då konstatera att antalet kvinnor som dör efter illegala aborter på endast fem år hade sjunkit till 47 000. Majoriteten av dessa dödsfall sker i fattiga länder i Afrika. Vi ser alltså en dramatisk minskning av dödsfall efter illegala aborter – och det finns goda skäl att anta att den minskningen har fortsatt efter 2008.

Jag läser på RFSU:s hemsida om Uruguay, som inte har fri abort. Tidigare var osäkra illegala aborter den främsta orsaken till mödradödlighet i Uruguay. Men något revolutionerande har hänt. De senaste åren har inte en enda kvinna dött efter en illegal abort i Uruguay. Förklaringen är att illegala aborter idag sker på samma sätt som de legala aborterna och därför inte är osäkra såsom de var tidigare.

Detta är en utveckling som kan förväntas fortsätta och dödsfallen efter illegala aborter i världen kommer därför att fortsätta att minska. För RFSU och andra förespråkare för en liberal abortlagstiftning skapar detta problem. Som det står i samma artikel på RFSU:s hemsida: ”Det är ett intressant dilemma. Att kvinnor dör är det mest accepterade skälet att kämpa för legala aborter. Dödligheten är ett starkt argument och i vissa fall kan färre dödsfall minska motivationen”.

Abortförespråkarnas starkaste argument håller helt enkelt på att glida dem ur händerna.

Men Kjöller hänvisar inte bara till föråldrad statistik från 2003. Nej, hon hänvisar till situationen i Sverige på 1930-talet och talar om ”strumpstickor, arsenik och tvålinjektioner i livmodern”. Det är ett skamligt resonemang som helt saknar relevans för Sverige 2017. Illegala aborter i Sverige – precis som i dagens Uruguay – skulle förstås ske på ett annat sätt än 1930.

Det är hög tid att höja argumentationsnivån i abortfrågan.

Sök