9 juni

Här är min krönika i Världen idag den 9 juni:

Jag brukar läsa journalisten Hanne Kjöllers texter med intresse. Så också artikeln i Expressen den 6/6 om barnmorskor och samvetsfrihet: ”De kräver ett arbete som de inte vill utföra”.

Kjöller ger oss en analogi att fundera över: En muslimsk man som arbetar på Systembolagets huvudkontor önskar ett mer kundnära arbete och ber att få arbeta med försäljning i butik. Men han kan för sitt samvetets skull inte packa upp och sälja alkoholhaltiga drycker, det får andra göra. Han vill endast hantera de alkoholfria alternativen, vilket förstås är en orimlig begäran.

Hur skulle det kunna vara annorlunda för barnmorskor och frågan om att utföra aborter? För Kjöller mynnar båda situationerna – alkoholförsäljning om man är butiksanställd på Systemet och abortingrepp om man är barnmorska – ut i en enkel fråga: Varför kräva ett arbete som man inte vill utföra?

Kjöllers analogi med alkoholförsäljning är dock missvisande, på åtminstone två områden.

För det första är det inte en korrekt jämförelse. Försäljning av alkoholhaltiga drycker utgör kärnverksamheten, själva idén med Systembolagets verksamhet. Det alkoholfria sortimentet är tillagt i efterhand och kan enkelt tas bort från Systemet. Det säljs ju ändå redan på ICA.

När det gäller barnmorskor och aborter förhåller det sig tvärtom. Att förlösa och ta emot barn utgör kärnverksamheten, själva idén med barnmorskerollen. Abortingreppet är något som lagts till senare och som enkelt kan tas bort från barnmorskerollen. Man kan t ex ha en speciell roll som abortsköterska istället.

Man måste självklart kunna utföra det som är poängen med själva yrket, i de här fallen att sälja alkohol respektive att förlösa barn. Om man inte är beredd att göra det bör man söka ett annat yrke.

Kjöllers analogi illustrerar alltså inte dilemmat för en barnmorska som har samvetsbetänkligheter inför abort; det är en betänklighet inför en arbetsuppgift som inte tillhör yrkets egentliga identitet och som lagts till i efterhand.

För det andra är frågornas etiska dignitet inte likvärdiga. Inget moralfilosofiskt tänkande likställer frågan om alkoholintag med utsläckande av mänskligt liv. När det gäller frågor som abort eller dödshjälp finns det anledning att diskutera dem för sig, eftersom de har en existentiell och etisk laddning som inte går att jämföra med några andra frågor. Det handlar om tidlösa yrkesroller som har till uppgift att värna och vårda det mänskliga livet, men där vi nu diskuterar arbetsuppgifter med det motsatta innehållet; att utsläcka mänskligt liv. Etiskt finns det inga större motsatser än detta: att värna eller att utsläcka en människas liv. Är det verkligen rimligt att förlägga de uppgifterna i en och samma yrkesroll?

Kjöller tar upp frågan om aktiv dödshjälp och om vi ska ”tvinga alla narkosläkare att växla från att rädda liv till att ta liv”. Hon menar att det ”är skillnad på att i efterhand ändra spelreglerna för redan anställda mot att utbilda sig till ett yrke där man från början vet vad som förväntas”. Men notera: när nuvarande abortlag antogs förutsatte man i lagens förarbeten att samvetsfrihet skulle gälla för vårdpersonal. Det finns inga begränsningar att det endast skulle gälla befintlig, men inte framtida, vårdpersonal.

12 maj

Min kommentar i Världen idag den 12 maj:

I år firar vi den store reformatorn; det är fem hundra år sedan Martin Luther började sin protest mot missbruken i kyrkan. Nu beundras och kritiseras han på löpande band. Hans livsverk är imponerande och det finns material att både tjusas över och förfäras inför.

En central fråga i diskussionen om Luther är hans övertygelse om Sola Scriptura, alltså Skriften allena. Övertygelsen om Skriftens primat – dess överhöghet som domare i teologi – utgjorde en grundpelare i reformationen. Idag kritiseras den från höger till vänster.

Kritiken är ofta missriktad: kritikerna verkar inte alltid ha förstått den lära man kritiserar. Så sägs det till exempel att det inte någonstans i Skriften talas om ”Skriften allena”. Därmed saknar läran själv skriftstöd. Men poängen med Skriften allena är inte att enbart ord och uttryck som återfinns i Skriften kan användas av den kristne. Nej, det handlar om innehållet. Endast det innehåll som går tillbaka till Skriften är förpliktigande för den kristne.

Ordet tre-enig återfinns inte i de bibliska texterna, men det är ändå självklart att tala om tre-enigheten. Gud som Fader, Son och helig Ande finns rakt igenom Nya testamentet. Så är Sola Scriptura ett innehållskriterium, inte ett fängelse vad gäller ordalydelse. Grundfrågan är alltså inte om man kan hitta uttrycket ”Skriften allena” i de bibliska texterna, utan om tankegången finns där (vilket den gör).

Vidare förväxlas Sola Scriptura ibland med Solo Scriptura, alltså att Skriften står ensam och att en kristen därför inte lyssnar till någon annan röst. Men det är igen ett missförstånd. Vi måste också använda det av Gud givna förnuftet. Som Luther sa vid riksdagen i Worms 1521:

”Om jag … inte blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller klara förnuftsskäl – ty jag litar varken på påven eller konsilierna ensamma, eftersom det är uppenbart att de inte så sällan har tagit miste eller sagt emot sig själva – är jag bunden av de skriftställen jag anfört. Och så länge mitt samvete är fångat av Guds ord, varken kan eller vill jag återkalla något, eftersom det hotar saligheten och inte är rätt och riktigt att handla emot samvetet.”

Luther hänvisade alltså både till Skriften, förnuftet och samvetet. När Luther senare reformerade skolsystemet i Tyskland tog han bort många av Aristoteles skrifter, eftersom han ogillade den syntes mellan aristotelisk filosofi och kristen teologi som präglade samtiden. Men han behöll Aristoteles bok i logik; det är viktigt att lära sig tänka!

Luther hänvisade också ofta till kyrkofäderna och citerade deras skrifter, eftersom det var viktigt för honom att hans teologiska tankar inte var nya, som vore de ett påfund av honom. Som det står i den Augsburgska bekännelsen: ”hela den här frågan stöds av vittnesmål av kyrkofäderna”.

Poängen är att man självklart ska lyssna till och lära också av andra kunskapskällor; förnuftet, samvetet, den allmänna uppenbarelsen, kyrkofäderna … Men om de olika rösterna inte är i samklang, då har Skriften utslagsröst. För juridiska frågor finns det en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet.  För Luther betyder Sola Scriptura att det i teologiska frågor finns en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet.

7 april

Min kommentar i Världen idag den 7 april:

Trender kommer och trender går. För en tid kan en viss fråga eller en viss inställning i en fråga verka avgörande och därmed lägga annat i skugga. Så springer man på den bollen – bara för att snabbt få se sig överspelad. Som någon sagt: Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka.

Jag började läsa teologi 1982. Då hade 70-talets vänstervåg redan börjat klinga av i samhället och yuppien – från engelskans young urban professional – skulle snart göra entré. Men inom universitetsteologin var befrielseteologi och kristen marxism fortfarande hett. Den var en av trenderna.

Sedan dess har teologiska trender sköljt över oss: feministteologi, ekoteologi, postmodern teologi, queerteologi … Kristen marxism har svalnat betänkligt.

De flesta trender fångar upp något betydelsefullt och ställer väsentliga frågor. Samtidigt förvrider trender perspektiven genom att renodla en sida av saken på bekostnad av andra. Det blir endimensionellt och i förlängningen falskt. Som när postmodernt tänkande understryker det subjektiva i vår kunskap och sedan drar det till sin spets och underkänner alla sanningsanspråk.

Den kristne kan helhjärtat instämma i orden ”Inget mänskligt är mig främmande” – vilket förövrigt var Karl Marx motto i livet. Inga frågor och inga dimensioner av det mänskliga livet ska ignoreras. Gud är skaparen av tillvaron i dess helhet. Rättvisa och frihet, skapelse och miljö, manligt och kvinnligt, kön och sexualitet … är viktiga frågor.

Samtidigt förstår den kristne dessa frågor utifrån ett helhetsperspektiv: Gud är ju skaparen av hela tillvaron! Hans uppenbarelse i Skriften och i Sonen visar oss hur han ser på sin egen skapelse och vad som är hans vilja med mänskligt liv. Istället för att fladdra hit och dit och följa trendernas vågskvalp är den kristne kallad att utveckla ett kristet tänkande utifrån en kristen världsbild. Som Paulus skriver:

”Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus.” Ef 4:14-15

Detta handlar om mer än att bara självständigt gå sin egen väg. Kallelsen är större. Den innebär också att dekonstruera och avslöja de falska tankesystemen. Trender kan ju vara mer än överbetoningar av delsanningar; de kan också vara ett uttryck för människans uppror mot Gud och mot hans vilja med skapelsen. Som Paulus säger: ”Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud”, 2 Kor 10:5.

I grunden handlar detta om kristet självförtroende, att följa Kristus oavsett om man har vinden i ryggen eller om det blåser kylig motvind.

Lukas ger oss en kort karakteristik av den kulturella mentaliteten i lärdomsstaden Athen: befolkningen ägnade ”all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen”, Apg 17:21. Trendkänslighet är uppenbarligen inget nytt – den är själv ingen trend – utan följer den mänskliga naturen. Desto viktigare då att söka förankring i sanningen.

10 mars

Min kommentar den 10 mars i Världen idag:

Jag surfar in på RFSU:s hemsida och läser artikeln ”Abort – argument och myter”. Den börjar med att presentera fem argument för rätten till abort. Första argumentet lyder: ”Alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa.”

Det är ingen slump att detta står först. Slagordet om rätten till sin egen kropp står alltid i främsta ledet när frågan om abort kommer på tal. Anledning är inte svår att begripa: det är verkligen en fundamental rättighet att få bestämma över sin egen kropp. Självklart har alla kvinnor rätt till sin kropp, precis som alla män har rätt till sin kropp – och alla barn har rätt till sin kropp.

Men här blir situationen märklig; detta är ju alla överens om! Det finns inga motståndare att besegra. Abortkritiker bär gärna plakat med texter om rätten till sin egen kropp. Konflikten när det gäller abort handlar inte om att en sida bejakar kvinnans rätt till sin kropp och den andra sidan förnekar den. Nej, konfliktpunkten finns på ett annat ställe.

Jag läser vidare på RFSU:s hemsida och ser att de höjer svensk abortlagstiftning till skyarna:  ”Vår abortlag är en av världens bästa”. RFSU bejakar alltså svensk abortlag, som innebär fri abort till vecka 18 och därefter rätt till abort efter särskild prövning fram till vecka 22. En graviditet varar under 40 veckor. Det innebär alltså att svenska abortlag ger rätt fri abort under den första hälften av graviditeten men förbjuder abort under den andra hälften av graviditeten.

Om abortfrågan handlar om kvinnans rätt till sin kropp borde RFSU skrika i högan sky över svensk abortlagstiftning; den förbjuder ju abort under ungefär lika många veckor som den tillåter abort. Ändå är RFSU knäpptysta på den punkten.

Förklaringen är förstås att abortfrågan involverar två kroppar: kvinnans kropp och barnets kropp. Ja, jag väljer här medvetet att använda ordet barn, istället för foster. Har ni någon gång träffat föräldrar som glatt berättat: ”Vi väntar foster”? Nej, om vi vill ta emot det nya livet säger vi alltid att vi väntar barn. Varför skulle vi då benämna det på ett annat sätt om vi väljer att abortera det? Det är ju bara att lura sig själv med ord. Barnet förändras ju inte till sin natur utifrån vad vi väljer att göra med barnet.

Precis som kvinnan har rätt till sin kropp har barnet rätt till sin kropp. Därför får man inte skada barnets kropp – efter v 22.

Här är den verkliga frågan: Kan barnets status förändras vid en viss vecka, för att sedan aldrig mer förändras? Rätten till sin egen kropp har man ju sedan, som en del av de mänskliga rättigheterna, under resten av sitt liv. Så varför har barnet ingen rätt till sin kropp under den första halvan av graviditeten, men ges sedan den rätten under den andra halvan av graviditeten?

Eller satt på sin spets: När blir en människa till? Vad utgör startpunkten på det mänskliga livet?

Här har svensk media misslyckats med att genomlysa en viktig frågeställning. När hörde ni senast en journalist pressa RFSU på argumenten för abort? När fick de senast en kritisk fråga kring sitt främsta argument – med en följdfråga om barnets rätt till sin kropp? Det väntar jag fortfarande på.

 

 

 

 

10 februari

Min senaste kommentar i Världen idag:

Vårt sammanhang – vår kontext – påverkar oss och skapar hemmablindhet och skygglappar. Det gäller oss alla. Därför behöver vi tänka igenom både egna och andras argument i de stora frågorna, så vi inte blir vilseförda av vårt sammanhang. Ett svagt argument förblir svagt även om det egna sammanhanget applåderar.

Det är ofta frustrerande att läsa modern teologi, eftersom det övernaturliga som regel utesluts redan i utgångspunkten. Mycket av den moderna universitetsteologin har en sådan begränsande kontext. Detta skapar en mentalitet som ger en teolog plus-poäng för kritik av kristen tro. För att generalisera; det känns bättre att framföra kritik av evangelierna än att bekräfta dem.

Den nya boken Den okände Jesus av författarna Hägerland & Wassén kan illustrera:

”Varken Markus eller Johannes tar upp Jesus födelse och de känner inte till att Jesus skulle ha kommit till genom den heliga anden. Det är intressant i sammanhanget att också Paulus verkar helt ovetande om någon jungfrufödsel. Istället hävdar han med bestämdhet att Jesus ”till sin mänskliga härkomst (grekiska sperma) var av Davids ätt” (Rom 1:3). Det är inget tvivel om att han tar för givet att Jesus blivit till genom manlig säd.”

Nu är tystnad inte detsamma som okunskap. Att Markus och Johannes väljer att enbart berätta om Jesu offentliga verksamhet säger ingenting om deras kunskap om Jesu födelse eller uppväxt. De kände förstås till många saker om Jesus som de valde att inte inkludera i sina texter om honom.

Detsamma gäller att Paulus verkar ovetande om jungfrufödelsen. Eftersom han själv inte var ett ögonvittne till Jesu liv före uppståndelsen skriver han nästan inget om det. Det överlåter han åt dem som var med.

Argumentet att uttrycket ”hans mänskliga härkomst (grekiska sperma)” skulle innebära att Paulus ”tar för givet att Jesus blivit till genom manlig säd” är märkligt.

För det första har författarna satt ordet sperma på fel plats. Jesu ”mänskliga härkomst” är på grekiska kata sarka, efter köttet. Ordet sperma återfinns bakom uttrycket ”av Davids ätt” (grekiska sperma).

För det andra har det grekiska ordet sperma inte den begränsade betydelse som det svenska ordet sperma har, alltså mannens sädesvätska. Nej, på grekiska betyder det säd och har flera betydelser.

I evangelierna används det i Jesu liknelse om såningsmannen i dess bokstavliga betydelse av säd. Ofta används det i Nya testamentet i betydelsen avkomma. Ta t ex Paulus ord i Galaterbrevet 3:16: ”Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma (grekiska sperma)”. Det vore fånigt att påstå att det betyder att löftet gavs till Abraham och hans sädesvätska. Nej, det betyder förstås hans ättlingar.

På samma sätt i Romarbrevet 1:3. Jesus hade inte sin mänskliga härkomst från Davids sädesvätska – det var tusen år dem emellan – utan det betyder att Jesus var en ättling till David.

Jag har svårt att förklara sådana här svaga argument på annat sätt än att kontexten ger pluspoäng åt den som är kritisk mot evangelierna och underkänner jungfrufödelsen.

Men kan Jesus biologiskt vara av Davids ätt om han blev till utan mans medverkan, om jungfrufödelsen är sann? Ja, om hans mor Maria var av Davids släkt så var Jesus till sin mänskliga härkomst av Davids ätt.

Ur ett juridiskt perspektiv ser frågan annorlunda ut. Poängen för Matteus när han ger oss Jesu släkttavla är att visa att Jesus är Davids son, en ättling till David. Och enligt Matteus går släktlinjen via Josef – samtidigt som Matteus markerar att Josef inte är Jesu biologiska pappa; Maria ”var havande genom helig ande”, Matt 1:18

Detta är i den judiska kulturen inget problem, eftersom en adopterad son – och Josef gifte sig med Maria och adopterad därmed hennes son – räknade som en ättling till familjen.

NT-forskaren D A Carson – som för övrigt kommer på besök till Sverige i vår (http://www.theofil.nu/teologikonferens-2017) – skriver om Matt 1:18ff:

”The previous section showed Joseph to be the descendant of David; but Jesus was not Joseph’s son, as this section makes even more explicit. Only if Joseph formally ‘adopted’ him could he too be ‘son of David’ (v 20). It took a divine revelation to persuade Joseph to do so, by accepting the pregnant Mary as his wife and then giving the child a name.”

En annan välkänd NT-forskare, Darrell Bock, skriver om samma textställe:

”A connection between Jesus and the Davidic house through Joseph is not problematic, since Jesus would be the perceived son of Joseph, even though he was virginally conceived. Human inheritance would come to him through that connection. Precedent for nonbiological ancestry exists in levirate marriage (Deut. 25:5–10).”

[Texten är något utökad jämfört med papperversionen – här på bloggen bestämmer jag själv över antalet tecken :-)]

25 januari

Här är mitt svar i Dagen – med rubriken ”Sanningen går före metoden” – på Hägerlands och Wasséns kritik av min syn på historisk forskning:

I min recension av ”Den okände Jesus” (Dagen 30/12) kritiserar jag Hägerland och Wassén för att deras resonemang, på ett antal områden, saknar stringens och tyngd. I en debattartikel (Dagen 18/1) lyfter författarna fram ett av områdena, synen på historieforskning, och hävdar att min kritik är ”gravt förenklad”.

I verkligheten är det tvärtom. Hägerland och Wassén laborerar med endast två möjliga synsätt på historieforskning: Antingen en absolutifierad naturalistisk metodik som innebär att ”varje skeende ska kunna förklaras som verkan av en känd inomvärldslig orsak” eller ett naivt accepterande av varje anspråk på det övernaturliga, där påståenden om Apollonios av Tyana och Jesus från Nasaret ska bedömas lika. Men just detta är att förenkla. Det finns nämligen fler möjliga hållningar än dessa två.

Vi är överens om att utgångspunkten för historisk forskning är tillvarons regelbundenhet och att skeenden därför i utgångsläget bör förstås inomvärldsligt, i enlighet med historisk-kritisk metod. Men vad ska vi göra om vi stöter på historiska fakta som inte låter sig på ett rimligt sätt förklaras enbart inomvärldsligt?

Hägerland och Wassén skriver i sin bok: ”Det måste poängteras att historiker inte utger sig för att avgöra huruvida gudar … existerar eller inte”. På samma sätt kan historiker inte heller avgöra i förväg om Israels Gud har ingripit övernaturligt i historien eller inte. Att då använda en strikt naturalistisk metodik är kontraproduktivt. Om Gud har agerat övernaturligt och vi har låst oss vid att alla händelser måste ha en naturlig orsaksförklaring kommer vårt vetenskapliga arbete inte att leda oss i riktning mot sanning. Och sanning är ju målet för all vetenskap.

N T Wright, en av vår tids ledande Jesus-forskare, skriver: ”att i det närmaste likställa övernaturligt med vidskepelse är fågelskrämmor som upplysningstänkandet har ställt fram för att skrämma iväg den som följer historiska argument dit de leder. Det är hög tid för fåglarna att sluta ta notis.”

Det handlar om att vara konsekvent. Menar vi allvar med att vetenskapen inte kan utesluta Guds existens eller hans övernaturliga agerande, så ska vi inte i förväg utesluta att han har agerat övernaturligt. Vi måste vara öppna för det faktiska historiska skeendet.

Jag förespråkar vad som ibland kallas öppen historisk-kritisk metod. Det innebär att man arbetar historiskt-kritiskt, men utan dogmatiska låsningar till en naturalistisk världsbild. Anspråk om det övernaturliga måste inte avskrivas i utgångsläget, utan behöver analyseras fall för fall. De flesta av dem kan snabbt avskrivas, eftersom det finns trovärdiga naturliga förklaringar, men det är inte givet från början att det med nödvändighet gäller varje enskilt fall.

Skillnaden i status på de historiska uppgifterna om Apollonios av Tyana och Jesus av Nasaret, för att ta Hägerlands och Wasséns exempel, är mycket tydlig. Vi har endast en källa om Apollonios, nämligen Filostratos, som skriver etthundratrettiofem år efter Apollonius liv. Filostratos bygger i sin tur främst på uppgifter från en viss Damis, en person som de flesta forskare menar är en fiktion skapad av Filostratos själv. Käll-läget är med andra ord mycket svajigt. Detta står i stark kontrast till situationen vad gäller Jesus från Nasaret. Där har vi tillgång till ett flertal källor, tidiga källor och vi har tillgång till ögonvittnesmaterial. Därmed står vi på stabilare historisk grund. Det är därmed inte rimligt att uppgifterna om Apollonius och Jesus ska bedömas på samma sätt.

Jag menar att vi bör söka bästa möjliga förklaring till de fakta vi har och inte låta en i förväg vald metod begränsa vilka svar som är möjliga. I linje med N T Wright menar jag att det inte finns någon enbart inomvärldslig förklaring som på ett tillfredställande sätt kan göra rättvisa åt t ex de historiska fakta vi har om vad som följde på Jesu död. Begravningen, upptäckten att graven var tom, de många påtagliga mötena med den uppståndne Jesus och den kristna kyrkans överraskande och kraftfulla framväxt kräver en förklaring. De inomvärldsliga förklaringsförsöken har i olika grad misslyckats med att ge en hållbar och sammanhängande förklaring. Varför då utesluta möjligheten av att Gud gripit in?!

Till sist: Hägerland och Wassén påstår att jag ifrågasätter om de kan vara kristna. Här måste jag kraftfullt avvisa deras exegetik av min text; det påståendet står inte att finna. Jag skulle aldrig göra ett sådant ifrågasättande. Frågan om vem som är kristen lämnar vi bäst till Gud. Däremot ifrågasatte jag den teologiska koherensen mellan innehållet i ”Den okände Jesus” och den kristna kyrkans bekännelse. Det ifrågasättandet kvarstår.

9 december

Min senaste krönika i ViD:

Jag minns att jag skrattade högt.

Det är inte var dag nyhetsrapporteringen i Rapport orsakar den reaktionen från min TV-soffa. Men i våras, när förslaget att nyanlända måste gå en kurs om jämställdhet började diskuteras, då brast det för mig. Varför kom inte feministerna på detta för hundra år sedan? En kurs! Då hade vi sluppit mer än 100 år av långsam kamp för rättvisa mellan könen.

Missförstå mig inte. Det är alldeles utmärkt att människor som kommer till Sverige introduceras i vårt lands historia och i de värderingar som präglar vår kultur. Det är till och med mycket bra. Problemet är den ytliga förståelsen av värderingar och kulturbygge – som om det skulle vara något som avgörs av några dagars kurs.

Värderingar ligger djupt i oss människor, med ett mångförgrenat nätverk av rötter. Våra värderingar hämtar näring från vår uppväxt, från den omgivande kulturen och från våra egna erfarenheter och tankar. Den bakomliggande världsbilden – vad vår omgivning och vi själva ytterst tror om världen vi befinner oss i – spelar en central roll för våra värderingar. Det säger sig självt att en kurs, som ges i ett nytt och främmande land, bara skrapar på ytan när det gäller processen att forma och eventuellt omforma våra värderingar.

Det har länge förundrat mig att ateister och humanister så hårt bekämpat Europas kristna historia och de värderingar som präglat vår kultur, när de har så lite att sätta i dess ställe. Vad blir kvar när man rivit ner den kristna tron och det främsta man kan ersätta den med är individualism? Vilka värderingar och vilket kulturbygge följer sedan? Vad händer på hundra – eller tusen – års sikt med ett land som präglas av sekulär humanism?

I den numera nedlagda tidskriften Neo (5/2013) finns en intervju med Niall Ferguson, professor i historia vid Harvard. Niall Ferguson är gift med Ayaan Hirsi Ali, somaliskfödd författare, känd för sin kamp mot kvinnoförtryck och sitt liv på flykt undan islamister. Hon gjorde tillsammans med filmaren Theo van Gogh den kontroversiella kortfilmen ”Underkastelse”. Van Gogh mördades av en muslimsk fanatiker. På hans döda kropp fanns ett brev med dödshot även mot Ayaan Hirsi Ali, som sedan dess har tvingats leva med livvaktsskydd.

I intervjun i Neo ger paret ett oväntat recept på vad som behövs i Europa idag.

– Den som tror att vi kommer att komma någonstans genom att gå runt och predika ”kom och bli ateist” – dream on. Det är ett totalt oattraktivt erbjudande, särskilt om man kommer från en religiös bakgrund. Både Ayaan och jag är ateister. Men vad ska man göra? Islamister rekryterar nya följare med stor framgång i våra skolor och det finns egentligen ingen motpart.

– Det finns ingen som konkurrerar med dem, som söker upp folk och säger ”det finns ett alternativ, du behöver inte bli jihadist för att finna mening”. Och ja, jag har diskuterat det här med Ayaan och jag har blivit tvungen att erkänna att det enda som skulle kunna vara framgångsrikt är att uppmuntra kristna att konkurrera mer aktivt med islamisterna.

Vilken utmaning för den kristna församlingen! Det är mission i Sverige, både bland sekulära humanister och bland nyanlända muslimer, som är nyckeln. Både för Guds rike och för vår kulturs framtid.

 

2 november

Det historiska mötet mellan den romersk-katolska kyrkan och lutherska världsförbundet är över. Jag följde högtidligheterna via TV och försöker här sammanfatta mina personliga intryck, under tre rubriker.

För det första är det glädjande att se kristna mötas till försoning och gemenskap. Det kan vi aldrig få för mycket av. Attityden av ödmjukhet är nog det mest bestående intrycket från gudstjänsten. Historiens tunga avlagringar lades åt sidan, likaså den mänskliga prestigen. Härligt! Vi behöver fortsätta odla nyfikenhet och en villighet att lära av varandra som kristna.

Det är också befriande att för en gångs skull se media i Sverige intressera sig för kristen tro och kristna kyrkor. Likaså var det härligt att höra statsministern uttala sig oreserverat positivt till kyrkornas viktiga arbeta för fred och för fattiga och utsatta. Den bekräftelsen borde ges oftare.

Det ovanliga i situationen underströks av statsministerns valhänta språkbruk. En politiker i världens kanske mest sekulariserade land behöver inte bry sig om kyrkor och kristen tro och det visade sig att statsministern inte ens behärskar det grundläggande språkbruket. Stefan Löfven talade flera gånger om den ”lutheranska kyrkan”. Pinsamt.

För det andra fanns det en underliggande ambivalens vid gudstjänsten. Man talade om försoning och gemenskap och det är oerhört viktigt att vi gör upp oförrätter och ren ondska som från båda håll kommit till uttryck mellan katoliker och protestanter. Men ytterst handlade reformationen inte om personliga relationer, utan om kyrkans lära. Då är det inte försoning som behövs; det är en fråga om sanning. Där är det fortfarande långt mellan kyrkorna. Ingen tjänar på att vi sopa olikheterna under mattan; de behöver upp på bordet istället.

Ambivalensen kom i dagen på flera områden. Påven talade positivt om reformationen, medan Ulf Ekman i sin rapport om gudstjänsten i den katolska tidningen Catholic Herald skriver: ”A major question is, of course, how much a Catholic actually can applaud the Reformation.”

När jag läser de nordiska katolska biskoparnas herdabrev från den 15 oktober, som förbereder för reformationsminnet, är det samma inställning: ”500-årsminnet av reformationsskeendet [kan] inte vara något som ska firas i egentlig mening. Det bör snarare vara något att minnas ångerfullt.” Sedan läggs stor vikt vid att många evangeliska kristna börjat upptäcka den romersk-katolska tron och numera bejakar Skrift och tradition, synen på påven, helgonens och Marias roll, människans samverkan med nåden etc. Intrycket här skiljer sig markant från måndagens gudstjänst; här verkar det snarast handla om att hjälpa evangeliska kristna att bli katoliker.

En annan ambivalens gäller uttrycket ”synlig enhet”, som inte definierades. Vad innebär det? På ett konkret plan togs det positiva steg mot ökat samarbete i frågor om fattigdom, fred och miljö. Mycket bra! Men när det gäller församling och evangelisation är frågan inte så enkel. Den kompliceras bland annat av att den ena parten har en uttalad teologi som säger att enhet ytterst innebär enhet under påven. Splittringen manifesterades i tisdagens katolska mässa, där nattvardsbordet var stängt för evangeliska kristna.

För det tredje var det mer än ambivalent, det var motsägelsefullt på flera punkter.

Det första imperativet, eller åtagandet, i överenskommelsen mellan kyrkorna handlade om att fokusera på det gemensamma, inte det som skiljer åt. Men det är nog lättare sagt än gjort.

Inför mötet i Lund intervjuades Ulf Ekman av Opus Dei och säger då: ”Påven har en roll som herde och tjänare till alla kristna”. Just detta är en av de stora skiljelinjerna. Vi som evangeliska kristna tror inte att påvens ämbete är från Gud. Här finns det förstås en inbyggd motsättning. Påvens roll blev naturligt starkt accentuerad under dagarna i Skåne. Men om vi ska betona det som vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt, ska vi då ge påven en så central roll?

Det fjärde imperativet eller åtagandet som man enades om löd: ”Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.” Härligt tänkte jag! Min entusiasm sänktes dock påtagligt när jag hörde den katolske kommentatorn på TV (1:08) säga: ”Evangeliet för vår tid är precis samma evangelium som i alla tider. Evangeliet rättar sig inte efter tiden, det är tidlöst. Evangeliet blir aldrig gammalt.” Bra, tänkte jag. Och så fortsatte kommentatorn: ”Som katolik tänker jag att evangeliets budskap redan är skrivet i människans hjärta, så det är egentligen inte så svårt att ta till sig.” Men det är ju enligt Nya testamentet lagen (inte evangeliet) som är skriven i människans hjärta – och den lagen är inte lätt. Ingen klarar att hålla den. Det är därför vi behöver evangeliet, som inte handlar om vad som finns i vårt hjärta, utan som handlar om vad någon annan har gjort för oss.

Jag är väl medveten om att kommentatorns ord inte har någon officiell status, men för mig illustrerar den att skillnaderna i hur vi förstår trons centrum kvarstår. Skillnaderna finns kvar i de olika andliga kulturer som respektive kyrka bygger upp (och som kom till uttryck i kommentatorns ord)  och de finns kvar bakom de oprecisa formuleringarna i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.

För en analys av den gemensamma deklarationen, se den mycket klargörande intervjun med teologen Mike Reeves här.

Så mina intryck var blandade; glädje, ambivalens och motsägelser. Det är mycket positivt att vi odlar goda och varma relationer. Men det är naivt – och det gäller först och främst den protestantiska sidan ­– att bortse från de stora teologiska skillnader som rent faktiskt finns.

 

 

 

 

 

15 oktober

Under Bokmässan i Göteborg hade Svenska kyrkan ett imponerande program med intervjuer. En av dem leddes av DN-journalisten Björn Wiman, som intervjuade ärkebiskop Antje Jackelén angående hennes senaste bok Samlas kring hoppet (intervjun kan ses här i sin helhet).

Inramningen höjde förväntningarna. Björn Wiman frågade:

– Eskatologi, kan du förklara det? Du är ju inte bara ärkebiskop, du är ju spränglärd teolog också.

Ärkebiskopen svarar glatt: – Och därför ärkebiskop kanske?!  

Så vad är ett spränglärt svar på frågan om den kristna eskatologin, alltså den kristna läran om den yttersta tiden?

För den som besöker en gudstjänst i Svenska kyrkan är svaret givet. Den apostoliska trosbekännelsen, som är en sammanfattning från 100-talet av trons huvudpunkter, är tydlig. Församlingen bekänner att Jesus – den korsfäste och uppståndne som Fadern upptagit till himmelen – är ”därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. Vidare bekänner man sin tro på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.

Denna allmänkyrkliga bekännelse, som omfattas av alla kristna oavsett tradition, sammanfattar i fyra påståenden innehållet i den kristna eskatologin. Enligt kristen tro handlar det om fyra oundvikliga fakta, lika verkliga som det faktum att vi rör oss mot vår egen förestående död. Historiens avslutning innebär:

  • att Jesus ska komma tillbaka till jorden
  • att alla människor som någonsin levt då ska uppstå från de döda
  • att alla sedan ska redovisa sitt liv för Jesus och få sin dom av honom
  • att alla som tillhör honom ska få evigt liv och del av Guds rike i dess fullhet

Eskatologin kan innehålla ytterligare punkter, som ofta skiljer kristna åt, som till exempel olika läror om tusenårsriket. Självklart finns det också en tolkningsdiskussion om den apostoliska trosbekännelsens fyra punkter, tex vad domen eller det eviga livet kommer att innebära. Men det finns ingen kristen eskatologi värd namnet som kan ignorera Jesu återkomst, de dödas uppståndelse, domen och det eviga livet.

Så vad svarar ärkebiskopen på frågan om eskatologin? Notera att det är en förberedd intervju om en bok som hon just skrivet om det kristna hoppet.

– Eskatologi betyder ordagrant läran om de yttersta tingen. Och de yttersta tingen kan både vara det som händer när den allra sista almanackan är slut, men det handlar också om det som så att säga existentiellt är det yttersta. Och egentligen handlar det om frågan: Vad kan vi hoppas på? Och det kristna svaret är ju på många sätt en variation av det … ja, att vi kan tvivla men vi har ingen anledning att förtvivla, därför vi har en tro som många gånger är en tro trots allt. Det är det kortaste svaret jag kan ge. 

Ärkebiskopens påstående handlar om konsekvenserna av den kristna eskatologin; att vi inte behöver förtvivla. Det är bra. Men, varför utelämnas hela innehållet i den kristna eskatologin – skälet till varför vi inte behöver förtvivla?

Jag är inte ute efter färdiga fraser eller tvångsmässiga upprepningar av trosbekännelsens formuleringar. Det är innehållet det handlar om. Kognitivt finns det ju ingen överlappning alls mellan ärkebiskopens svar och den kristna kyrkans bekännelse.

Om detta var ett enstaka tillfälle spelade det ingen roll. Problemet är att just detta är ett återkommande mönster, att kyrkans ledning inte kommunicerar kyrkans tro. Det är därför debatten om kyrkans otydlighet inte vill lägga sig.

[Tidigare publicerat i SEA:s nyhetsbrev]

 

14 oktober

Min kommentar i Världen idag

Kommunikation är svårt. Vi talar förbi varandra och avvisar lättvindigt en ovan uppfattning som kolliderar med det vi tar för givet – trots att vi aldrig funderat på varför vi tar det för givet. Fördomsfullhet är en allmänmänsklig åkomma som kräver livslång medicinering.

Paulus var en lysande kommunikatör. Under några få decennier förde han ut budskapet om Jesus i stora delar av romarriket och grundade växande församlingar. Han hade ett budskap och han kunde kommunicera det.

Apostlagärningarna visar att Paulus som kommunikatör var medveten om sina åhörares position. Han visste vad de tänkte och vad i deras utgångspunkter som stod i vägen för hans budskap.

När Paulus kom till synagogan fanns det missförstånd när det gällde synen på Messias, vilket blockerade människor för Jesus. Apostlagärningarna 17 beskriver Paulus undervisning i Thessalonike så här: ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: ’Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias’.”

Paulus byggde alltså sin kommunikation i två steg. Det första steget handlade om Messias-begreppet. Många av Paulus samtida judar hade en felaktig förförståelse av Messias. De tänkte att Messias ska komma i makt och härlighet och att hans ankomst innebär folkets befrielse från den romerska ockupationen. De tänkte i politiska och nationella termer. Det första Paulus måste göra var därför att utmana deras tänkande. Han visade vad Messias måste göra: lida och uppstå från de döda. Vi kan utifrån resten av Nya testamentet veta ganska säkert vilka skriftställen Paulus lyfte fram; Psalm 22 och Psalm 69, avsnitt ur Sakarja 9 och Sakarja 12 och framför allt texten om den lidande tjänaren i Jesaja 53.

Studerar man de skriftställena klarnar bilden. Messias ska komma till Jerusalem i ödmjukhet; inte ridande på en stridshingst för att mobilisera för krig utan på en åsna. Han ska möta motstånd från sina egna och bli förnedrad; hans händer, hans fötter, hans kropp ska bli genomborrad och hans lidande bli mycket stort. Som ett offerlamm ska han föras bort att slaktas, men döden ska inte kunna behålla honom. Efter sin död ska han få se frukten av sitt lidande och vinna en fantastisk seger.

Befrielsen Messias ska vinna är djupare och större än en politisk och nationell befrielse; det handlar om en universell befrielse från synd och död. Messias ska vara Guds Lamm som bär bort världens synd.

Paulus måste börja sin kommunikation med denna fråga: Hur förstår vi Messias uppdrag? Innan den frågan är utredd är det inte meningsfullt att peka ut en faktisk messiasgestalt. Men när den frågan är klarlagd kan Paulus gå vidare till det andra steget: ”Och han fortsatte: ’Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias’.” Utifrån rätt bakgrundsförståelse är det meningsfullt att identifiera Jesus som Messias.

Vi befinner oss inte i synagogan och inte längre i en kristet präglad kultur. Ändå är utmaningen för oss densamma som för Paulus. Vi måste identifiera stötestenarna som blockerar budskapet: vad man tänker om Gud, vetenskap, världens religioner, människans egentliga problem … innan vi kan kommunicera de goda nyheterna om Jesus.

Sök