8 februari

Min krönika i Världen idag (8/2 2016):

Luc Ferry är en av Frankrikes ledande intellektuella, professor i filosofi vid prestigefyllda Sorbonne i Paris. Han är också välkänd för den breda allmänheten som utbildningsminister i början av 2000-talet. På senare år har han uppmärksammats för boken ”A Brief History of Thought – A Philosophical Guide to Living”.

Luc Ferry ser vår dödlighet som det centrala filosofiska problemet; vi existerar som ändliga, i tiden och rummet begränsade varelser. Vi dör, våra nära och kära dör, och vi kan inte undvika att ”tänka på detta sakernas tillstånd, som är störande och absurt, nästan otänkbart.” Därför strukturerar Ferry sin bok inte bara utifrån frågorna om vad som är verkligt – ”deep reflection on reality” – och utifrån vad som är gott – ”what ought to be” – utan också utifrån frågan om frälsning. Han undersöker filosofiernas och tankeströmningarnas svar på frågan: Finns det räddning undan vår dödlighet?

Ferry är själv ateist. Men till skillnad från aggressiva och oförsonliga ateister som Dawkins, Hitchens och Krauss, ser Ferry styrkan och skönheten i den kristna tron. Inte minst när det gäller frågan om döden. Här erbjuds ju en räddning undan döden:

”Det kristna svaret på människans dödlighet, åtminstone för troende, är utan tvekan det mest ”effektiva” av alla svar: det verkar vara den enda versionen av frälsning som gör det möjligt för oss att inte bara övervinna rädslan för döden, utan också att besegra själva döden. Och genom att besegra döden när det gäller individuell identitet … verkar det vara den enda version som erbjuder en verkligt slutgiltig seger över vårt tillstånd som dödliga, genom att ge personlig odödlighet.”

Ferry ser att den kristna tron tar bort rädslan för döden, eftersom den erbjuder hopp om evigt liv för den enskilde människan. Det finns en personlig, mänsklig och kroppslig fortsättning.

Budskapet om hopp inför döden var från början en avgörande faktor bakom den kristna rörelsens framväxt. I början av 1900-talet formulerade historikern T R Glover vid universitetet i Cambridge det så här: ”Christianity was victorious because the early Christians out–lived, out–thought, and out–died the world around them.” Det handlade om hur de levde (kärleken), hur de tänkte (sanningen) och hur de dog (hoppet).

Om vi ska få se den kristna trons återkomst i Sverige är detta centralt: diakoni, apologetik och eskatologi.

Den romerska myndigheten försökte i omgångar stoppa de kristna med våld. I vågor kom förföljelse, men förföljelsen kunde aldrig stoppa de kristna. Förföljelsen bevisade alltid att kristna såg på döden på ett annat sätt än omgivningen. Kristna hade hopp om personlig och slutgiltig räddning. De visste att det som väntade bortom martyriet inte var utslocknande och förruttnelse, inte var reinkarnation, dvs. återfödelse tillbaka till detta dödliga liv, inte var en hemsk skuggtillvaro i Hades, dödsriket – utan det som väntade var kroppens uppståndelse och evigt, oförstörbart liv i i den nya skapelsen, i Guds närhet.

Därför var Uppenbarelseboken så älskad: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Jesus i Upp 1:17-18

11 januari

Här är min senaste kommentar i Världen idag:

Jag avundas inte dem som är politiker.

Politik är det möjligas konst, men dessvärre är allt inte möjligt. Man kan inte äta kakan och ha den kvar – inte ens som politiker. Politik är att göra avvägningar, att prioritera: att välja ett alternativ framför ett annat. Dessa val sker i ett komplext sammanhang, där beslut på ett område kommer att påverka andra områden. Det är som att spela plocke pinn: det är svårt att dra ut en pinne utan att andra också börjar röra på sig.

Året 2015 kommer att gå till historien som ett politiskt sett märkligt år. Jag är glad att vi hade många starka röster som hävdade öppenhet och generositet och satte fokus på de flyende människornas situation. Kristen tro, när den är sann mot sig själv, odlar alltid barmhärtighet. Som Jesus bjuder: ”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.” Luk 6:36 I en turbulent och våldsam tid kommer det fortsatt att vara av yttersta vikt att hävda människovärdet och att visa barmhärtighet.

Utmaningen för politiker är att de måste ta hänsyn till ett stort antal värderingar, som alla var för sig – på olika nivå – har berättigande: trygghet, sammanhållning, gemensam syn på demokrati och jämlikhet, ekonomisk utveckling, olika välfärdssystem, ansvarsfullt och rättvist förvaltande av medborgarnas inbetalade skattepengar, internationella överenskommelser, med mera. Det går inte att navigera som politiker endast utifrån en övergripande värdering, som Jesu ord om barmhärtighet eller en generell princip om människovärde. Politik är mer komplext än så och politiker måste balansera flera olika perspektiv.

Om jag är glad över de många rösterna som talat om barmhärtighet konstaterar jag också att det från kristet håll varit för lite konstruktiv diskussion om vilka prioriteringar som bör göras och för lite diskussion kring den sammanlagda bilden.

Framöver finns svåra frågor att samtala om: Hur ska vi tänka kring välfärdssystemen, lönebildningen, segregation och parallellsamhällen, svart ekonomi och papperslösa invånare … Hur värderar vi ”den svenska modellen”, som förutsätter ett mer begränsat inflöde av människor? Vad tänker vi om ett mer amerikanskt system, som klarar större inflöde, men lägger mer av ekonomiskt ansvar på individen? Hur kan vi hjälpa människor ur krig och lidande utan att långsiktigt förvisa dem till ett liv i utanförskap och meningslöshet?

Vi vet från svensk erfarenhet att regelverkens utformande påverkar människors beteende, till exempel när det gäller sjukskrivning. Samma sak gäller asyl och migration. Att ensamkommande pojkar i stor skala söker sig till Sverige beror väl bland annat på hur vi har utformat våra regelverk. Så hur ska reglerna se ut?

En del frågor har under året lagts i skugga. Är det rimligt att vi använder budgetens biståndspengar – avsatta till andra ändamål – för att betala kostnaden för flyktingmottagandet och därmed dra undan mattan för andra utsatta grupper i världen? Är proportionerna mellan att hjälpa människor på plats eller i närområdet och att hjälpa dem i Sverige – ett av världens mest kostnadskrävande länder – väl avvägd?

Den som menar att detta är enkla frågor som snabbt kan besvaras med ”människosyn” eller ”öppenhet” har inte tänkt igenom vad det handlar om.

14 december

Skriver krönika i Världen idag om religiöst och sekulärt:

Retorik är konsten att övertyga. I all kommunikation är retorik ett ovärderligt verktyg. Men retorik kan också missbrukas. Den kan användas för att ge ett trovärdighetens sken åt en uppfattning som inte håller måttet.

I en artikel (DN 1/12) om den islamistiska terrorn skriver Christer Sturmark att den ”religiösa radikaliseringen i världen är inte bara muslimsk utan också kristen, judisk, buddhistisk och hinduistisk”. Som exempel nämner han att kvinnor ”dör för att de förvägras abort i katolska länder”. Illa utförda illegala aborter blir alltså för Sturmark uttryck för kristen radikalisering. Resonemanget är befängt.

För Sturmark är religion grundproblemet bakom extremism och terror: att ”underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi.” Om våra högre principer tillskrivs ”någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt.” Lösningen på terrorns problem är därmed given: en ”sekulär etik” bör ersätta religiösa övertygelser.

Analysen är enkel: Religion leder till terror och förtryck, medan det sekulära tänkande utgör garant för mänsklig värdighet.

Historien motbevisar Sturmarks tes. Den amerikanska självständighetsförklaringen (1776) säger: ”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor har skapats jämlika; att alla av Skaparen utrustats med vissa nödvändiga rättigheter; att bland dessa återfinns liv, frihet och sökandet efter lycka”. Mänsklig värdighet och frihet motiveras utifrån tron på en Skapare. Tänk på baptistpastorn Martin Luther King.

Religion kan inte principiellt anges som terrorns källa. Nej, det handlar om specifika religiösa övertygelser som motiverar terrorism. Andra religiösa övertygelse motiverar motsatsen; frihet och mänsklig värdighet. Det är en retorisk fint att gå från konstaterandet att det finns terror som är religiöst motiverad till att påskina att alla världens religioner motiverar terror.

På motsvarande sätt kan sekulärt tänkande inte principiellt ställas fram som en garant för goda värden. Ett sekulärt perspektiv låg bakom 1900-talets fruktansvärda kommunistiska förtryck. Tänk på Stalin, Mao och Pol Pot.

Den postmoderna relativismen, som förnekar alla förpliktigande principer, har ofta en sekulär utgångspunkt. Den motsäger därmed också Sturmarks påstående om att garanten för en människovärdig framtid ligger i det sekulära.

Sturmark vill formulera en sekulär värdegrund som värn mot fanatism och omänskliga ideologier. Men om människan inte har någon annan herre än sitt eget förnuft och inte behöver något annat mål än sitt eget välbefinnande, hur stark förankring får då en sådan värdegrund?

Religiösa människor och religiösa idéer, liksom sekulära människor och sekulära idéer, kan stå för gott likaväl som ont, kan vara konstruktiva likaväl som destruktiva. Skillnaden går mellan gott och ont, inte mellan religiöst och sekulärt.

Vi måste tillsammans bemöta terrorn och mota bort idéer som hotar människan. För att den kampen ska bli framgångsrik behöver vi släppa förenklingar och retoriska dimridåer som placerar religion på den onda sidan och det sekulära på den goda. Verkligheten är, som så ofta förr, mer komplex än så.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

16 november

Min kommentar – med rubriken ”Vi står i dag inför stora och långsiktiga utmaningar i Sverige” – i dagens Världen idag:

Det finns bland kristna en viss förvirring kring förståelsen av Jesu undervisning i Bergspredikan. Vad betyder det att vända andra kinden till eller att gå den extra milen?

Några tänker att Jesus gett oss allmänmänskliga principer och att vi i Bergspredikan har grundritningen till ett gott samhällsbygge eller den ideologiska basen för ett politiskt parti. Men det kan inte vara Jesu avsikt. Han inleder talet ju med att identifiera vilka som är adressaten: det är alla de som ”tillhör himmelriket” och som ”ska kallas Guds barn”. Människor som kommer att bli förföljda för ”min skull”, säger Jesus. Mitt ibland människorna är de kallade att vara ”jordens salt” och ”världens ljus”. Bergspredikans innehåll är riktat till Jesu lärjungar.

Att man måste göra en skillnad mellan vad som är den enskilde kristnes kallelse och vad som är samhällets och staten uppdrag visar sig också i hur Jesus själv tillämpade sin undervisning. Han som sa att vi skulle vända andra kinden till, valde själv – i en given situation – att inte göra så. När Jesus förhördes inför översteprästen Hannas står det att en ”av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: ”Skall du svara översteprästen på det sättet?” Jesus valde att inte vända andra kinden till. Istället utmanade han soldaten: ”Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?” Joh 18:22-23 Utifrån evangelierna går det inte att förstå uppmaningen att vända andra kinden till som en universell fredsprincip. Den måste sättas in i sitt sammanhang.

Statens uppdrag är att upprätthålla rätten, att hålla tillbaka det onda och skapa utrymme för det goda. Att fysiskt misshandla en fånge och försöka tysta en anklagad med våld går emot rätten. Det ska man aldrig acceptera; det innebär ju i så fall att man accepterar det onda. Jesus protesterade därför skarpt mot den rättsvidriga behandling han utsattes för.

Hos Paulus hålls de två perspektiven samman – det kristna livets kännetecken å ena sidan och statens uppdrag å den andra sidan. I Romarbrevet 12 hör vi ett eko av Bergspredikan: ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte … Löna inte ont med ont. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer… Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

I Romarbrevet 13 undervisar Paulus sedan om statens uppdrag, som ett uppdrag från Gud: ”De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan.” Enligt Paulus är överheten – om och när den utför sitt uppdrag som Gud tänkt – en ”hämnare” som i förväg, preliminärt, utför det som Gud slutgiltigt och fullkomligt kommer att genomföra på domens dag, nämligen att skilja mellan gott och ont.

Vi står idag inför stora och långsiktiga utmaningar i Sverige. För oss som kristna innebär det att vi igen behöver tänka igenom på djupet hur relationen mellan församlingens uppdrag och statens uppdrag ser ut. Eller med andra ord: När tillämpar vi Rom 12 och när tillämpar vi Rom 13?

Stefan Gustavsson, Generalsekreterare SEA

9 november

Från John Stott Daily Thought (”The Cross of Jesus” #93 Satisfaction and substitution):

We strongly reject, therefore, every explanation of the death of Christ which does not have at its centre the principle of ‘satisfaction through substitution’, indeed divine self-satisfaction through divine self-substitution.  The cross was not a commercial bargain with the devil, let alone one which tricked and trapped him; nor an exact equivalent, a *quid pro quo* to satisfy a code of honour or technical point of law; nor a compulsory submission by God to some moral authority above him from which he could not otherwise escape; nor a punishment of a meek Christ by a harsh and punitive Father; nor a procurement of salvation by a loving Christ from a mean and reluctant Father; nor an action of the Father which bypassed Christ as Mediator.  Instead, the righteous, loving Father humbled himself to become in and through his only Son flesh, sin and a curse for us, in order to redeem us without compromising his own character.  The theological words ‘satisfaction’ and ‘substitution’ need to be carefully defined and safeguarded, but they cannot in any circumstances be given up.

Se Langham Partnership

21 september

Min senaste kommentar i Världen idag (ännu inte online):

Djävulen finns i detaljerna.

Det kan inte vara enkelt att vara politiker, det är jag den förste att inse. Konkreta beslut måste fattas, kompromisser måste göras, media och tillfälliga opinioner måste hanteras, samtidigt som de flesta politiker också bär på ideologiska övertygelser som de önskar ska få genomslag. Konststycket är att kunna kompromissa i nuet på ett sådant sätt att de egna ideologiska principerna inte långsiktigt undergrävs. Det kräver att man i förväg inser vilka konsekvenser ett visst beslut får, både i det långa perspektivet och för andra frågor. Låt mig ge två exempel:

Under kampanjen Bevara Äktenskapet fick jag många gånger frågan: ”På vilket sätt påverkar det dig och ditt äktenskap om vi inför könsneutrala äktenskap? Äktenskapet för alla som önskar gifta sig med någon av motsatt kön kommer ju fortsatt att vara detsamma!”

Svaret är att kortsiktigt sker det inte så mycket när man definierar om vad ett äktenskap är, men på sikt förändras situationen för alla. Redan nu är vi där. Genom att äktenskapet gjorts könsneutralt går det inte längre att tala om äktenskapet som en institution för samhällets framtid, för barnen. Vi har förändrat den grundläggande uppfattningen om relationen mamma – pappa – barn och kan inte längre tala om barns rätt till kunskap om och relation till sitt biologiska ursprung. Det går inte längre att hävda som ideal att barn ska få växa upp med två föräldrar, av olika kön, och som är det biologiska ursprunget till barnet. Istället för att tala om mamma och pappa talar vi nu om vem som är vårdnadshavare eller om den vuxne/de vuxna i hemmet.

Frågan om hur äktenskapet definieras visar sig alltså ha konsekvenser långt utöver frågan om vilka som får lov att gifta sig med varandra. Det har påverkat barns rättigheter och det har påverkat hur vi ser på familjen. Trist bara att så få politiker hade klarsynen eller modet att förklara vad det var man var i färd med att genomföra.

Ett annat exempel är abort. Alla partier som hävdar att abort ytterst sett måste vara den enskilda kvinnans beslut, har därmed gjort det omöjligt för sig själva att gå emot utsorteringen av barn med Downs syndrom eller av flickor eller av andra motiv.

Om man accepterar principen om rätt till fri abort oavsett anledning, då måste man acceptera abort av alla specifika anledningar. Som att man inte tycker om antalet kromosomer barnet bär på eller barnets kön eller dess IQ eller …

Framöver kommer vi att kunna få all möjlig kunskap i förväg om barnet som växer i kvinnans liv. Utifrån abortprincipen, att den enskilda kvinnan alltid måste fritt få besvara frågan om att föda eller döda, måste man också acceptera ett framtida utsorteringssamhälle, en kvalitetsbedömning på liv och död redan i fosterstadiet.

Mängder med människor sorteras redan bort. Inte därför att mamman och pappan saknar möjlighet att ta emot barnet de är upphov till, utan därför att barnet inte lever upp till kriterierna på ett efterlängtat barn som föräldrarna satt upp. Utifrån principen om den fria aborten kommer den utsorteringen att öka i takt med att informationsmängden om det väntade barnet ökar.

Tyvärr har politikerna, i samtliga riksdagspartier, genom tidigare ställningstagande gjort sig själva vapenlösa i frågan.

26 augusti

Larry Hurtado är en framstående forskare när det gäller den tidiga kristna rörelsen. På sin blogg skriver han idag, utifrån en ny studie av en forskare som heter Martens, om sexuella övergrepp på barn i antiken och om de kristnas starka reaktion. Hurtado menar att det var ett tidigt tecken på den revolution i ”sexuell logik” som följde med den tidiga kristendomen. Jag citerar ur texten:

As Martens notes, there was a whole Greek vocabulary for the practice of having sex with children:  “pederastia” (“child-love”), “pederastes” (“child-lover”), etc.  Indeed, Roman-era poets and others celebrate the practice, and it seems to have been tolerated widely.  It was particularly slave-children who likely suffered the most.  But (and this is Martens’ contribution) in early Christian texts we see what appears to be a rejection of these benign and condoning terms in favour of terms to express forthrightly that the practice is evil and destructive.

In Christian texts from the second century onward, the person who engages in sex with children is called a “paidophthoros” (“child-corrupter/abuser”), and there is the prohibition, “do not corrupt/abuse children” (“me paidophthoreseis“).  Our earliest instances are in Epistle of Barnabas (10:6; 19:4) and Didache (2:2).  These terms seem to have been coined by early Christians to re-label and condemn the practice and those who engage in it:  Not “child-love,” but “child-corruption”.

Du kan läsa hela texten här.

25 augusti

Vill du veta mer om ”Skeptikerns guide till Jesus del 1 & 2”?

Kampanj Skeptikerns guide till Jesus

Du kan beställa båda böckerna till specialpris på CredoAkademin

25 augusti

Budbäraren recenserar idag (augustinumret 2015, s. 22) Skeptikerns guide till Jesus del 2: om Jesu identitet och uppståndelse:

Stefan Gustavsson fortsätter argumentationen kring Jesus person och gudom. Med intellektuell skärpa och ett omutligt förhållande till de historiska källorna lyfter han fram trovärdiga argument och bevis på att Jesus är den han säger sig vara. Argumentationen är även betydelsefull utifrån den osäkerhet och relativisering kring Jesu person som blir allt vanligare. En utmärkt bok att ge till sökande, men också underhållande och utmanande som borde ha sin givna plats i varje bokhylla. [Johan Ericsson]

 

23 augusti

Stefan och Martin är tillbaka efter sommaruppehållet, men på var sin sida om Atlanten! De pratar terminsstart på CredoAkademin, poängen med apologetik och framför allt om den senaste veckans debatt kring interreligiös ekumenik, startad av några präster i Stockholms domkyrkoförsamling. Vi ber om ursäkt för dålig ljudkvalitet och allmän ringrostighet, och lovar att vi jobbar på förbättringar inför kommande transatlantiska inspelningar.

Missa inte P1:s Människor och tro på torsdag 27 augusti 14:03 där Stefan medverkar live!

Play
Sök