Har en kommentar i Världen idag om synen på Jesus. Vad hade Paulus tänkt om kyrkomötets formulering i Nicea om Jesu status som jämlik Gud?

Läs texten här: Vem säger du att Jesus är?

Dagens lästips: ”God Is Not Dead Yet - How current philosophers argue for his existence” av William Lane Craig (publicerad i Christianity Today sommaren 2008). Här ett citat:

The idea that we live in a postmodern culture is a myth. In fact, a postmodern culture is an impossibility; it would be utterly unlivable. People are not relativistic when it comes to matters of science, engineering, and technology; rather, they are relativistic and pluralistic in matters of religion and ethics. But, of course, that’s not postmodernism; that’s modernism! That’s just old-line verificationism, which held that anything you can’t prove with your five senses is a matter of personal taste. We live in a culture that remains deeply modernist.

Det kanske inte är så förvånande, men jag konstaterar ändå: Humanisterna är inget vidare på bibelläsning.

På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors underhållande men felaktigt om synen på människovärdet i judisk-kristen tro:

Vad menar egentligen människor som tycker det judeo-kristna arvet är något mer än historisk kuriosa och en samling myter när de talar om ”människovärdet”? Det används ju ofta i till exempel abortdebatten och i debatten om eutanasi. Slår man upp i deras instruktionsbok behöver man inte undra längre – det står svart på vitt i Bibeln: Tredje Mosebokens 27 kapitel, verserna 1-7.

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt. Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar. Gäller det någon som är mellan fem och tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar. Gäller det någon som är mellan en månad och fem år, är värdet för en pojke 5 siklar och för en flicka 3 siklar silver. Gäller det någon som är sextio år eller däröver, är värdet för en man 15 siklar och för en kvinna 10 siklar.

Det hela följs upp med en graf som illustrerar det föränderliga värdet och några raljerande kommentarer om bibeltolkning och historisk kontext.

Problemet är förstås bara att texten inte handlar om människovärdet i filosofisk mening.

Sammanhanget handlar om hur man köper sig från specifika löften och där värderingen skiljer sig åt beroende på vem som avgett löftet. Ungefär som dagsböter idag skiljer sig åt beroende på vem som får dem. Det är inte ett uttryck för en människosyn som i filosofisk mening tillskriver olika människor olika värde, utan skillnaden är beroende av ekonomiska omständigheter.

Den judiskt-kristna synen på människan tar sin utgångspunkt i Bibelns första kapitel, som talar om att Gud skapade människan, man och kvinna, till sin avbild; 1 Mos 1:26-28.

För en längre utläggning av 3 Mos 27 hänvisar jag till bibelforskaren Gordon Wenham – akademiskt framstående forskare när det gäller förståelsen av Gamla testamentets texter – och hans kommentar som du kan läsa nedan (ur The Book of Leviticus. The New International Commentary on the Old Testament (s. 337–338). Eerdmans 1979:

The Use of Vows
Facing death, even hardened atheists are known to pray. Throughout human history, when men have found themselves in dire straits they have prayed for deliverance and made vows to God, promising to do something for God if he rescued them. The OT gives a number of examples of men making vows in such circumstances. Jacob, fleeing from his brother, offered to tithe his goods if God brought him home safely (Gen. 28:20ff.). Israel, after suffering defeat by the Canaanites, vowed the enemy cities to total destruction (Num. 21:2). Jonah made vows in the belly of the fish (Jon. 2:10). Vows are made in the heat of the moment. In retrospect, when the crisis is over, they may well seem foolish and unnecessary, and the person who made the vow may be tempted to forget it or only fulfill it partially. Scripture includes a number of warnings about such an attitude. Typical of the biblical view is Eccl. 5:3–4 (4–5), “When you vow a vow to God, do not delay paying it; for he has no pleasure in fools. Pay what you vow. It is better that you should not vow than that you should vow and not pay” (cf. Deut. 23:22–24 [21–23]; Prov. 20:25). It may well be part of the purpose of this chapter to discourage rash swearing by fixing a relatively high price for the discharge of the vows, and penalizing those who change their minds.² If a man tries to substitute a different animal for the one he has promised, he forfeits both animals (vv. 10, 33). If he wishes to redeem the property he vows, he must pay 20 percent extra (vv. 13, 15, 19, 27, 31).

Vows of Persons (2–8)
The most basic kind of vow is to dedicate oneself to the service of God, as Absalom did in exile (2 Sam. 15:8), or as the psalmist did (Ps. 116:14–18). Both use a word which often implies slavery, in which case the substance of their vow was to make themselves God’s slaves. Had the regulations permitted, they could have worked as slaves in the temple; but that was a privilege reserved for the priests and Levites. To free themselves from the vow, they had instead to pay to the sanctuary the price they would have commanded in the slave market.³ Fifty shekels was a reasonable price for a male adult slave⁴ (v. 3; cf. 2 K. 15:20). Twenty shekels was paid for a boy (v. 5; cf. Gen. 37:2, 28). Women generally fetched less than men in the market, so if they vowed themselves to God they had to pay less: 50–67 percent of the male rate according to vv. 4–7. That children are included in this table suggests that a man might vow his family as well as his own person to God.

These figures are very large. The average wage of a worker in biblical times was about one shekel per month.⁵It is little wonder that few could afford the valuations set out here (v. 8).

De senaste åren har svenska deckarförfattare gjort stor succé utomlands. Stieg Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund, Camilla Läckberg med flera har blivit internationellt kända för sina spänningsromaner.

Deckargenren innebär vanligtvis att boken börjar med ett mord. Något dramatiskt händer och huvudpersonen måste sedan försöka rekonstruera händelsen, kartlägga förloppet, undersöka möjliga motiv … för att förhoppningsvis kunna identifiera gärningsmannen. Avgörande för den processen är att få kontakt med vittnen; människor som fanns med i närheten av den mördade eller vid mordet och som därför kan ha information som kastar ljus över fallet.

En öppen inbjudan
I 1 Korinthierbrevet 15 skriver Paulus om Jesu uppståndelse och presenterar vittnena som mötte honom levande efter hans avrättning: ”… han uppstod på tredje dagen … och … visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.” 1 Kor 15:4-7

Formuleringen om de fem hundra – ”de flesta är ännu i livet, men några har avlidit” – är en öppen inbjudan att kontakta vittnena.  Paulus skriver detta ca 55 e kr, alltså runt tjugofem år efter Jesu avrättning. Under den tiden har några av vittnena förstås hunnit avlida, men den stora majoriteten lever fortfarande och kan intervjuas.

Här öppnar sig spännande perspektiv. Under sju decennier, från 30-talet till 90-talet, spreds det kristna budskapet om Jesus och om uppståndelsen. Först muntligt och efterhand också nedskrivet, i breven och i evangelierna.

Deckare under det första århundradet
Låt oss föreställa oss en person under det första århundradet, som kommer i kontakt med den framväxande kristna rörelsen och som vill undersöka sanningshalten i budskapet; vilka är då möjligheterna? I Paulus brev som jag citerade ovan namnges Kefas (dvs. Petrus) och Jakob (Jesu halvbror) och ”de tolv” – som är identifierade med namn på andra ställen. Utifrån dem bör man också kunna få ett antal namn på de namnlösa fem hundra. En bra början för en deckare som vill undersöka fallet Jesus!

Går vi vidare till berättelserna om Jesus, som först fördes vidare muntligt och som mellan 60-talet och 90-talet gradvis skrevs ner i vad vi idag känner som de fyra evangelierna, upptäcker vi något avgörande. Antalet namngivna och identifierbara personer – möjliga intervjuoffer för vår deckare – är häpnadsväckande stort. De som berättar om händelserna är inte det minsta rädda för att ange kontrollerbara uppgifter. Deras vittnesbörd är inte vagt och allmänt; det är specifikt, konkret och därmed prövbart.

Om vi följer de fyra evangeliernas berättelse från kvällen i Getsemane till de påstådda mötena med den uppståndne namnges tjugofem personer! Så här ser listan ut:

Apostlarna
Petrus, Sebedaios båda söner Jakob (som tidigt avrättades) och Johannes, Tomas, Natanael, Judas (som tog sitt liv) samt de andra sex apostlarna som är namngivna tidigare i berättelsen.

Jesus lärjungar
Här namnges fyra olika Marior; (1) Maria från Magdala, (2) Jesus mor Maria och hennes syster, (3) Maria som var Jakobs och Josefs mor och (4) den Maria som var gift med Klopas. Dessutom nämns tre andra personer; modern till Sebedaios söner, Salome och Kleopas.

Religiösa ledare
Översteprästen Kajafas, Hannas som var svärfar till Kajafas och hans företrädare som överstepräst, rådsherren Josef från Arimataia och rådsherren Nikodemos.

Politiska ledare
Den romerske ståthållaren Pilatus och hans hustru, samt den judiske kungen Herodes.

Övriga
Översteprästens tjänare Malkos som skadades vid gripandet av Jesus, Barabbas som blev aktuell för fångutväxling, Simon från Kyrene som bar korset och som var far till Alexandros och Rufus.

Icke-namngivna personer och grupperingar
I tillägg till dessa finns det ett lika stort antal icke-namngivna personer och grupper omnämnda, som utifrån sina positioner skulle kunna identifieras och sökas upp för intervju. Följande är av intresse:

Översteprästerna och folkets äldste, fariseerna, översteprästens tjänare, de skriftlärda, mannen som bara hade ett linneskynke på sig i Getsemane, vittnena vid rättegången mot Jesus, tjänsteflickorna och portvakterskan i Kajafas hus, kommendanten och ståthållarens soldater, de två rövarna (de avrättades men kanske hade de släktingar som satt inne med information?), de många åskådarna vid Golgata, officeren som ansvarade för avrättningen, vakterna vid graven, trädgårdsvakten, Klopas vän som var med på vägen till Emmaus, tempelvakten som Judas förhandlade med, mannen som sålde Krukmakaråkern …

”Inget av detta är obekant”
Budskapet om Jesus är centrerat kring historiska händelser; hans avrättning, begravning, uppståndelse och möten som levande med hundratals människor. Detta budskap är inte nakna påstående som kräver blind tro. Nej, under det första århundradet kunde människor undersöka sanningshalten och intervjua massor med människor. Paulus talar om fler än fem hundra vittnen där de flesta fortfarande levde vid mitten på 50-talet. Evangelierna namnger tjugofem personer i passionsdramat och omnämner ytterligare lika många till som skulle kunna identifieras och förhöras. Alltså, en stor grupp människor som visste vad sanningen var om Jesus, eftersom de själva varit med i händelsernas centrum.

Det är denna historiska förankring som Paulus med sådan självklarhet kan hänvisa till när han inbjuds att, som fånge, tala vid den stora banketten i Caesarea, som Lukas återberättar i Apg 26. Efter att ha talat om Jesus uppståndelse från de döda vänder han sig till bankettens hedersgäst, kung Agrippa, och säger: ”Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok.” Apg 26:26

[Publicerat i SEA:s nyhetsbrev 4/11 2011]

Har en artikel i Världen Idag om predikan. Texten följer här:

I sitt testamente – 2 Timotheosbrevet är hans sista brev – skriver Paulus till sin unge medarbetare Timotheos: ”Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja — tålmodigt och med ständig undervisning.” Det går inte att ta miste på allvaret. Paulus besvär Timotheos, inte bara vid Gud och Kristus Jesus, utan också vid historiens yttersta verkligheter; återkomsten, domen, riket … Det handlar om de realiteter som relativiserar all annat.

Vad är det som är så livsavgörande för Paulus? Det är förkunnelsen av Ordet. Inget nytt under solen: Paulus mötte människor som bara ville ”höra sådant som de önskar” och som ”slår dövörat till sanningen”. Därför måste Timotheos framför allt annat förkunna Ordet från Gud.

Men hur ska man predika? ”Tålmodigt och med grundlig undervisning”, svarar Paulus.

Men mer konkret, hur ska man predika? Alla sätt är bra, utom de dåliga. Tyvärr finns det ganska många sätt som hör till de dåliga. Vana kyrkobesökare vet. Här tre exempel:

Trampolin-modellen, som innebär att predikanten tar sitt avstamp i bibeltexten för att sedan aldrig återvända dit. Eller anekdot-modellen, som innebär att tiden fylls med underhållande berättelser. Eller kanske den vanligaste: herrarnas fria åkning (som det visst tidigare kallades) när man hoppas Anden ska kompenserar den egna bristen på förberedelse.

Problemet är att det knappast är en predikan, eftersom predikan ska vara en bro mellan Guds Ord  och våra liv.

Som väl är finns det bättre sätt att predika. Kyrkoåret är en utomordentlig modell. Det finns något självklart över tanken att följa de viktigaste händelserna i Jesus liv. Genom urvalet av texter får församlingen en god exponering av Guds Ord. Samtidigt kan man inte bortse från att det ändå är ett mycket litet urval av texter som läses; majoriteten av bibeltexter kommer man aldrig i kontakt med. Följer man dessutom  vanan att främst predika över evangelietexten blir den andliga födan lätt obalanserad. Evangeliets bakgrund i GT och dess tillämpning i breven kommer inte till sin rätt.

Tematiska predikningar är en annan utomordentlig modell. Det är viktigt att få en helhetsbild av Bibelns undervisning i ett visst ämne och tematiska predikningar har därför en självklar plats. Vi behöver systematisera vad Bibeln lär och låta olika bibeltexter belysa och komplettera varandra. Samtidigt finns alltid risken att predikanten väljer verser utifrån en egen agenda. Det krävs inte mycket kreativitet för att hitta belägg för den  ena eller andra tanken  i en lösryckt bibelvers eller en specifik formulering.

En modell som jag önskar skulle praktiseras mer i Sverige är vad engelsmännen kallar ”expository preaching”, ungefär bibelutläggande predikan. Här ligger fokus på att systematiskt gå igenom längre textavsnitt, en hel eller delar av en bibelbok. Fördelen är att både predikanten och församlingen exponeras för bibelordet i sin helhet och i sitt sammanhang. Favorittankar och favorittexter får ge vika för ett mer konsekvent studium av Ordet. En av världens mest nedladdade predikanter, Mark Driscoll i Seattle USA, håller till exempel just nu på att predika igenom Lukas evangelium. Mer sådant åt folket!

 

Mark Noll är kristen historiker som blev mycket uppmärksammad för sin bok The Scandal of the Evangelical Mind från 1995; ”the scandal of the evangelical mind is that there is not much of an evangelical mind”.

Nu har Noll kommit med en ny bok som heter Jesus Christ and the Life of the Mind. Han intervjuas i senaste numret av Christianity Today och säger där följande om den kristnes relation till vetenskap:

Many of the problems that have taken place in the so-called conflict between religion and science come from hasty conclusions. Right back to the Middle Ages, we have a long series of purportedly new discoveries in nature. The response by church leaders has often been, ”This can’t be possible.” Only a little while later would Christian people say, ”Here’s how it is possible.”

Neither Martin Luther nor John Calvin was at all willing to believe that the earth might move around the sun. But two generations later, all Lutherans, Calvinists, and Catholics agreed that in fact the earth did move around the sun. It would have been ideal for people to respond to the ideas of Copernicus and Galileo by saying, ”Well, let’s take our time and evaluate this apparent contradiction with Scripture as carefully and as patiently as possible.” What took place instead was an unnecessarily dogmatic reaction.

I’m not qualified to speak in detail about current problems. As a historian, I am qualified to say that less denunciation and more effort at patient study is the best way forward.

Attityden till pengar, inte minst bland kristna, kan vara djupt motsägelsefull.

Läser en artikel i Dagen om statistik för äktenskap mellan personer av samma kön. Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, påstår följande:

- Det som var RFSL:s stora poäng med att samkönat äktenskap skulle införas var ju att man får ett juridiskt trygghetspaket på köpet. Det är ju det man hoppas att alla tänker på – mer än själva bröllopet, säger hon.

Det är knappast sant. Det juridiska trygghetspaketet var detsamma i den tidigare samlevnadsformen registrerat partnerskap. Förändringen av äktenskapslagen innebar ingen förändring eller förbättring av den juridiska tryggheten för par av samma kön.

Jag har en text idag om John Stott i tidningen Världen Idag. Finns ej ännu on line, men följer här:

I Filipperbrevet säger Paulus om sin medarbetare Epafroditos att ”en man som han skall ni hedra”. Jag påminns om de orden när jag nås av nyheten att John Stott, 90 år gammal, har avlidit; att han fått ”bryta upp [för att] vara hos Kristus”, för att fortsätta citerar ur samma brev.

John Stott var en av 1900-talets främsta och mest inflytelserika kristna ledare. Hans död kommenterades omedelbart i BBC, New York Times, The Daily Telegraph, Nyhetsbyrån AP med flera. År 2005 fanns han med på tidningen Times lista över de 100 mest inflytelserika personerna världen.

John Stott var anglikansk präst, trogen Londonförsamlingen All Souls hela sitt liv. Med församlingen som bas kom han att få ett enormt inflytande, först i England och senare internationellt. För kristna världen över var han den självklara talespersonen för evangelikal kristendom. På många håll i de snabbväxande kyrkorna i Afrika, Asien och Latinamerika är han känd helt enkelt som ”Uncle John”.

John Stott skrev ett 50-tal böcker, flera av dem översatta till svenska. Allt från bästsäljande ”Basic Christianity” till bestående teologiska verk som ”The Cross of Christ” och en lång rad bibelkommentarer av yppersta klass. Han hade, i tal och skrift, en unik förmåga att med klarhet och skärpa presentera den kristna tron. För egen del finns det ingen bibelutläggare jag hellre vänder mig till än John Stott. Han har varit avgörande för förnyelsen av tron på Bibelns auktoritet och har visat att det går att vara trovärdig och relevant utan att göra avkall på trons innehåll. I allt han gjorde ställde han evangeliet om Jesus Kristus i centrum.

Internationellt blev han välkänd genom den stora Lausannekonferensen 1974, där han var huvudförfattare till Lausannedeklarationen. De stora royalities han efterhand fick användes helt och hållet till att utbilda och träna unga kristna ledare i fattiga länder. Från 1975 och framåt var tredje världen – som han med rätta kallade ”the majority world” – hans strategiska fokus. Det är en av anledningarna till att vi hört honom relativt få gånger i Sverige; han hade andra prioriteringar än att konferenstala i Europa och USA.

John Stott avled den 27 juli. Frukterna av hans liv är bestående; han är på så många sätt ett föredöme och en inspirationskälla för oss som nu har stafettpinnen.

Har en ny gästkommentar i Världen idag. Här är texten:

Abortdebatten fortsätter och kommenteras nu också på de stora tidningarnas ledarsidor. Det är bra. Allt för länge har frågan om de oföddas status legat i skugga. Men det är en ödesfråga som behöver komma ut i ljuset. Vem har människovärde och hur får man det?

Det starkaste argumentet för abort är de illegala och farliga aborterna. Enligt WHO dog 47 000 kvinnor i världen år 2008 som en följd av osäkra aborter. Det är en fruktansvärd situation som inte kan lämna någon oberörd. Bakom varje siffra finns en människa, ett livsöde, en tragedi.

Jag läser RFSU:s tidning Ottar och ser att siffrorna är på väg ner. På fem år, mellan 2003-2008, minskade dödsfallen i världen efter osäkra aborter från 67 000 till 47 000, en minskning med 20 000. I det fattiga Uruguay, där abort inte är tillåtet mer än efter våldtäkt, har ingen kvinna de senaste tre åren avlidit efter en osäker abort. Argumentet att vi måste legalisera abort för att rädda kvinnornas liv håller alltså på att gradvis försvagas. Men så länge någon enda kvinna dör är det fortfarande ett tungt argument. Ändå är jag inte övertygad om det goda i
att legalisera abort.

Vad säger jag då om de ofta hörda anklagelserna att abortmotståndet dödar tiotusentals kvinnor i världen? Tre perspektiv:

För det första finns det ingen som är mer kritisk till illegala och osäkra aborter än den som är abortmotståndare. Vid en osäker abort står två människors liv på spel. Var och en som vill värna människan måste försöka göra något åt den situationen. Frågan är bara vad? Ska vi nöja oss med att rädda endast den ena människan? Jag tycker inte det. Om vi tror att människan är värdefull kräver det att vi ser till båda individernas väl. Det kan aldrig vara riktigt att offra den ena personen för att rädda den andra, om det finns en verklig möjlighet att rädda båda två.

För det andra är det inte abortmotståndare som utför de illegala aborterna som dödar både barnet och mamman. De som utför aborter är förstås abortförespråkare och det är dessa abortörer – de som utför den dödande handlingen – som bär huvudansvaret. I bakgrunden finns förstås en man, pappan, som svikit kvinnan och barnet hon bär. I vidare cirklar finns samhällsstrukturer som gör det svårt för kvinnan att ta emot barnet. Ansvaret måste läggas där det hör hemma. I den mån kristna och kristna församlingar inte hjälper kvinnor och män att bejaka och ta emot sina barn bär vi vårt ansvar.

För det tredje skiljer sig abortfrågan från en del andra etiska frågor, där man lättare kan agera pragmatiskt. Ta frågan om droger, smittspridning och sprutbyte som exempel. Även om samhället är emot droger kan man diskutera om staten ska bistå med sprutor. Det är ett bra sätt att förhindra missbrukarna att skada sig själva ytterligare genom att det minskar smittspridningsrisken. Med abort är det annorlunda. En legal abort säkerställer att kvinnan överlever, men gör det på bekostnad av barnet. Det är helt enkelt inte en åtgärd som är bra nog. Vi måste försöka hitta sätt som gör det möjligt för båda parter att överleva.

I abortdiskussionen går allt tillbaka till frågan om vad det är vi aborterar. Är det en liten människa påverkas allt.