5 september

Stefan och Martin har spelat in det sista avsnittet av Samtid och Sanning. I ”En värdig begravning” diskuterar de en aktuell artikel om 00-talisterna i frikyrkan samt blickar tillbaka på åren med podden och framåt mot Apologias kommande arbete, samt idéer och planer på en ny podd i framtiden.

 

 

 

30 maj

Min ledartext i Världen Idag:

DN, Sveriges största dagstidning, har en imponerande journalistisk historia. Det borde förpliktiga, men tydligen inte när abortfrågan ska diskuteras. Då sjunker argumentationsnivån som en sten.

I ledaren den 21 maj diskuteras den irländska folkomröstningen, under den provocerande rubriken ”Abortmotståndarna värnar inte livet”.

DN skriver: ”Tanken med den nuvarande lagstiftningen [som gällde före omröstningen] är att visa att kvinnans och fostrets liv är lika mycket värda men det är blott en religiös tankelek. Inte i någon aspekt är ett outvecklat foster att jämställa med en redan existerande, tänkande och kännande människa. Att jämställa fostrets rättigheter med den gravidas är att sätta den potentiella människan främst.”

Inte i någon aspekt? Ett tolv veckor gammalt foster skiljer sig förstås från en vuxen människa på många sätt. Precis som ett nyfött barn eller en dement person skiljer sig från en frisk människa mitt i livet. Men påståendet att det inte ”i någon aspekt” går att jämföra ett foster med en vuxen människa är felaktigt. De kan jämföras på många sätt. Båda tillhör släktet Homo sapiens. Båda har varit i den situation fostret är i just nu, inuti mammas mage. Båda har samma startpunkt; sammansmältningen av äggcell och sädescell.

Logiken haltar också fortsättningsvis. DN påstår att ”jämställa fostrets rättigheter med den gravidas är att sätta den potentiella människan främst”. Men att jämställa innebär ju att man inte sätter den ena parten framför den andra. I de här fallet att man tillskriver båda samma rätt till liv.

DN igen: ”Och abortmotståndarna förstår det kanske inte själva, men till skillnad från vad de själva påstår handlar inte detta om livet för dem. I så fall skulle de ju inte bara värna zygoten, den encelliga organism som är ett befruktat ägg. De skulle även försöka hjälpa befintliga bebisar, ja alla människor, och djur också, allt liv. Men så sker inte. Överlappningen mellan abortmotstånd och människorättsaktivism är inte noll – den är negativ.”

Även om vi bortser från den nedlåtande arrogansen – ”abortmotståndarna förstår det kanske inte själva” – är texten ett intellektuellt haveri. Att den som vill värna det befruktade mänskliga ägget därmed också måste värna alla djur och allt biologiskt liv följer inte logiskt. Abortkritiker värnar ju den växande människan utifrån människovärdesprincipen; att alla som tillhör släktet Homo sapiens omfattas av människovärdet. Det värdet tillskrivs exklusivt människan, inte djur- eller växtriket.

I verkligheten finns en stor överlappning mellan abortkritik och just människorättsaktivism. Många som är kritiska till abort är också involverade i arbete mot trafficking, HIV/AIDS och kampen för religionsfrihet och demokrati.

Visst borde man förvänta analys på högre nivå från en tidning som DN? Abortfrågan anses av båda sidor i debatten vara en viktig fråga. Desto fler skäl då att föra ett seriöst samtal som låter verkliga argument brytas mot varandra. För oss abortkritiker är det två argument som är avgörande. Biologin; mänskligt liv börjar vid befruktningen. Filosofin; människovärdesprincipen innebär att varje liten människa har rätt till sitt liv. Det är argumenten som behöver diskuteras.

29 maj

Min ledartext den 17 maj 2018 i Världen Idag:

Empati är ett av människans adelsmärken. Förmåga till inlevelse och medkänsla gör oss unika. En av de egenskaper som karakteriserade Jesus – enligt kristen tro den sanna människan – var just medkänsla: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde”.

Det behövs människor med empati på alla områden. Vi behöver politiker som ser individen bakom statistik och siffror, tar in andras nöd och lidande, och med deras bästa för ögonen arbeta för förändring.

I det politiska hantverket krävs det sedan mer än empati. Politiker stiftar lagar och sätter upp system som ska gå att tillämpa generellt. De måste alltid göra avvägningar och dra upp gränser utifrån begränsade resurser. Hur man än drar gränserna – för skattesatser, bostadsbidrag, sjukersättning, pensionsålder, flyktingmottagande eller vad det än är – så finns individer som olyckligtvis hamnar på fel sida. Situationen går inte att undvika. Flyttas gränsen för att hjälpa x, drabbas istället y. Hur man än gör kommer någon finnas i en ofördelaktig situation. Det är därför det principiella tänkandet i politiken ofta måste få företräde framför individuell empati.

Fru Justitia ska vara blind och inte imponeras av positioner eller blidkas av elände. En universitetslärare ska inte rätta tentor utifrån empati med studenter; bedömningen ska ske utifrån redovisad kunskap. Samma sak gäller ofta i politiken. Det handlar om att presentera långsiktigt hållbara system som leder utvecklingen rätt.

Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” och Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inte murar” uttryckte empati med människor i nöd. Men, för att citera tidigare statsministern Göran Perssons 1 maj-tal, ”de hade ingen plan”. Resultatet: ”en total misslyckad migrationspolitik”.

Vi behöver politiker med hjärta, som ser och känner med människor. På samma sätt behöver vi politiker med hjärna, som ärligt beskriver nuläget, ser konsekvenserna av olika handlingsalternativ och lägger upp strategier för att lösa faktiska problem. Avsaknad av skicklighet i det politiska hantverket kan inte kompenseras med hjälp av empati.

Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet – det galna kvartsseklet” beskriver en tid då ledande politiker lät sig förföras av kommunismens auktoritära ideologi och uttryckte sitt stöd för blodbesudlade diktaturer. Det har vi varit besparade i vår tid. Men det senaste decenniet har ändå haft sin beskärda del av politisk galenskap. Politiker har utifrån goda ideal av solidaritet och öppenhet ignorerat realiteter som annars gäller inom politiken: volymer, kostnader, konsekvenser, en öppen diskussion om olika sätt att bistå … När risken för samhällskaos blivit överhängande har man sedan i panik vänt 180 grader.

I årets SOM-mätning är den störstaförändringen synen på just flyktingmottagande. På ett år har andelen som tycker Sverige ska ta emot färre flyktingar ökat från 40 % till 52 %. Här finns en ironi att ta lärdom av: Politiker, som önskade driva en flyktingvänlig linje, har genom det ogenomtänkta sätt man gjort det på, istället skapat växande motstånd mot flyktingar hos en tidigare generös befolkning. För alla som önskar att Sverige fortsatt ska vara en hjälpande nation understryker detta vikten av genomtänkt och hållbar politik.

23 maj

Stefan är i Polen och Martin är i Vällingby. Detta hindrar dem dock inte från att diskutera ett vinnande koncept för en bra ledarkonferens (som är på väg till Sverige), Apologias senaste bok och Martins första debatt som bl a. kom att handla om moraliska värden ryms i en ateistisk/naturalistisk världsbild.

De två senaste avsnitten är inte inspelade i vår ordinarie studio. Kom gärna med feedback på ljudkvalitén för dessa avsnitt som spelats in på distans – låter de fortfarande tillräckligt bra?

19 april

Min senaste ledartext i ViD:

Nyligen kom nyheten att Sverige är EU:s trafiksäkraste land. Antalet dödsoffer i trafiken fortsätter att sjunka och 2017 låg siffran för Sverige på 25 döda per miljoner invånare. Det ska jämföras med nästan fyra gånger så höga siffror för de trafikfarligaste länderna Bulgarien och Rumänien.

Vi har genom åren blivit bortskämda med att Sverige är bland de bästa länderna i världen, inte bara i trafiksäkerhet, utan på många områden. Vi är stolta som föregångsland och har blivit ett föredöme för många. Dessvärre krackelerar nu imagen, vilket diskussionen om Sverigebilden visar. Vi har på några områden blivit ett varnande exempel, inte bara bland länder på avstånd, utan också bland våra grannar i Norden.

Orsaken är brist på ledarskap hos våra politiker, både till höger och vänster. Migrationskrisen utgör det stora exemplet, men det gäller också ett antal mindre frågor. Tiggeriet är en sådan.

Sedan flera år tillbaka sitter mellan fyra och sex tusen romer och tigger på våra gator. Det är inte ett resultat av att Sverige bestämt sig för att prioritera just den gruppen av nödlidande. Det är ett oförutsett resultat av beslut om fri rörlighet som fattats av EU.

Låt oss föreställa oss en politiker som hävdar följande:

”I Bulgarien och Rumänien finns det stora grupper romer som blivit förföljda och förtryckta i århundraden och som därför lider svårt. Ett sätt att hjälpa dem är att vi i Sverige öppnar upp våra gator och torg och bjuder in dem att tigga här. Det skulle kunna lindra deras elände.”

Tanken är parodisk. Ingen skulle komma på idén att tiggeri är ett bra sätt hjälpa människor. När tiggeriet ändå breder ut sig står politikerna handfallna – också när det efterhand visar sig att det finns kopplingar mellan tiggeriet och slavarbete och trafficking. Det saknas helt enkelt politiskt ledarskap.

Trots att människor världen över har fått det bättre under de senaste decennierna räknas världens fattigaste fortfarande i hundratals miljoner människor. Det innebär att Sverige inte kan hjälpa alla. Därför måste vi tänka igenom vilka vi ska hjälpa och på vilket sätt vi bäst kan hjälpa dem.

Om vi vill hjälpa romerna i Östeuropa – och de tillhör verkligen en särskilt utsatt grupp – så behöver vi tänka igenom vad som långsiktigt kan lyfta dem ur fattigdom. Tiggeri hamnar inte på den listan.

Det handlar om ledarskap, inte om en stark ledare. Utvecklingen i en del andra länder – som Polen och Ungern där rättssystemen riskerar att kringskäras och pressen begränsas – skrämmer. Men det är just brist på ledarskap, med oro och osäkerhet som följd, som skapar efterfrågan på starka ledare.

Historiskt är det vänstern, med hjärta för fattiga, som har avvisat tiggeriet. I Sverige stoppades tiggeriet av Socialdemokraterna. Människor i nöd ska inte behöva stå med mössan i hand, varken inför medmänniskor eller myndigheter. Vi måste finna andra sätt att hjälpa varandra, menade man.

Frågan om ledarskap är viktig inför höstens val. Sverige står inför stora samhällsutmaningar – tiggeriet hör inte till den kategorin – som integration, utanförskapsområden, arbetslöshet bland utrikesfödda, kriminalitet, våld, sexualbrott … Tiggeriet är i det sammanhanget en liten fråga, men påtaglig för alla och därför en fråga som synliggör den politiska ledarskapsförmågan.

 

17 april

Stefan och Martin pratar om debatten i Dagens Nyheter om Jesu uppståndelse, samt om Apologias nyligen avslutade konferens om islam och kristen tro.

 

 

 

 

9 april

Här är min ledare från 5 april 2018 i Världen idag:

TRO BYGGD PÅ EVIDENS

Ingen av lärjungarna förutsåg eller förväntade uppståndelsen. Trots att Jesus hade förutsagt den, fanns den inte i deras tankevärld. Gud hade ju inte gripit in till förmån för Jesus under de tidigare dygnen. I stället hade han tillåtit Jesus förnedras, torteras och hängas upp på ett kors, något som enligt Mose lag innebar att han var under ”Guds förbannelse”, 5 Mos 21:23.

Lukas ger oss en intressant bild av händelseutvecklingen. När kvinnorna söndag morgon hittade graven tom innebar det därför enbart förvirring: ”De visste inte vad de skulle tro”, 24:4. När de rapporterade att graven var öppen och att Jesu kropp var borta, möttes de av förnekelse av de andra lärjungarna: ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, 24:11.

När Petrus själv besökte graven och konstaterade att kvinnorna talat sanning – kroppen var borta men liksvepningen kvar – gick han”därifrån full av undran över det som hade hänt”, 24:12. Senare samma dag sade Emmausvandrarna att de blivit ”uppskakade” genom några kvinnors ord om en syn med änglar som sagt att Jesus lever, 24:22–23.

Lärjungarna går från förvirring, till förnekelse, till förundran, till förskräckelse … men de tror inte på uppståndelsen.

Det som bryter dödläget handlar om evidens. Att graven är tom, kroppen borta och att människor ser syner och hör änglar tala utgör inte grunden för den kristna bekännelsen att Jesus lever. Nej, det handlar om något mer. Lukas igen:

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ’Frid över er!’ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ’Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.’ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ’Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” 24:36–43

Uppståndelsetron bygger på empiri; de ser, hör, känner på Jesus. Och Jesus själv tar emot stekt fisk från dem och äter i deras åsyn. Det handlar om evidens, inte enbart för enskilda individer, inte enbart vid enstaka tillfällen, utan vid upprepade tillfällen inför stora grupper av vuxna människor.

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i påsktid angående uppståndelsen: ”Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.” (DN 1/4)

Det är inte historiskt hållbart. Uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag. Nytolkningen av uppståndelsen bygger på vad Jackelén benämner ”modern naturvetenskaplig världsbild”, men hellre borde benämnas naturalism. Det är uppfattningen att naturen är det enda som existerar, vilket gör uppståndelsen till en omöjlighet.

De första kristna såg inte uppståndelsen som en anomali i naturen; den var ett Guds verk.  Som Petrus sade på pingstdagen:”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det”, Apg 2:32

Facebook publicerade jag också följande kommentar till debatten i DN mellan Schottenius och Jackelén:

Skriver idag en ledare i ViD om Jesu uppståndelse. Bakgrunden är den pågående debatten i DN. Jag vill här på Fb ge en mer utförlig kommenterar till den debatten, obehindrad av de teckenbegräsningar en ledartext alltid har. Jag menar nämligen att ärkebiskopens artikel är snudd på historieförfalskning. Hur når jag den slutsatsen? Jo, så här:

Strax före påsk skrev Maria Schottenius i DN en artikel med rubriken ”Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler”. Utmaningen var riktad mot Svenska kyrkan: ”Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas. – – Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren … handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet.”

I en akademisk och lärd artikel artikel svarade ärkebiskop Antje Jackelén. Rubriken är: ”Kyrkans symboliska tolkning av mirakel är inget nytt”.

I artikeln blandar ärkebiskopen samman två olika frågor, nämligen frågan om objektivt – subjektivt och frågan om bokstavligt – symboliskt (det är enbart denna senare fråga som Schottenius önskar svar på).

Frågan om relationen objektivt och subjektivt är inte kontroversiell. Kristna i alla traditioner instämmer i att det som objektivt har skett i historien – att Gud uppväckte Jesus – behöver subjektivt tillägnas av oss var och en. Den Jesus som objektivt sett lever behöver genom tron ta sin boning i våra hjärtan. Det objektiva har personliga – det vill säga subjektiva – konsekvenser. Så är det förövrigt med varje del av den kristna läran.

Men det Schottenius frågar om är det faktiska, det historiska; har det hänt? Är det historiskt ett faktum – är det bokstavligt talat sant – att Gud uppväckte Jesus? Är det sant att en tidigare död person, vars kropp var ohyggligt svårt sargad av tortyr – uppväcktes och förhärligades och lever idag? Hennes fråga i artikeln handlar inte om vilka eventuella personliga konsekvenser ett sådant faktum skulle få eller hur medeltidens mystiker upplevde mötet med den levande.

Genom att nu blanda samman dessa två frågeställningar kommer ärkebiskopen fram till slutsatsen att det ”är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.”

Men det gäller bara frågan om om objektivt och subjektivt, alltså att Jesu uppståndelse får personliga konsekvenser. Det gäller inte frågan om bokstavligt och metaforiskt. Vilka kristna teologer före upplysningen har förnekat den bokstavliga förståelsen av uppståndelsen och istället hävdat en metaforisk förståelse?

Men det är ju just detta som idag sker i Svenska kyrkan, senast illustrerat genom nätverket ”Kristen bortom Gud” som hävdar en kristen tro utan övernaturliga inslag. Den hållningen är ny i kyrkans historia och har växt fram efter upplysningen, utifrån dess naturalistiska världsbild. Och det är den frågan som Schottenius vill samtala om.

Min slutsats är att ärkebiskopens artikel gränsar till historieförfalskning. Genom att blanda samman en uppfattning som alltid varit självklar i den kristna kyrkan med en uppfattning som är ny och helt beroende av en kristendomsfrämmande filosofi, ges läsaren uppfattningen att en metaforisk tolkning av uppståndelsen hela tiden varit en del av den kristna tron. Men det är sakligt sett inte sant.

 

26 mars

Min ledare i ViD den 26 mars 2018: ”Tro på stadig grund”

Påsken närmar sig. Kristna över hela världen kommer att följa Jesu sista dagar i Jerusalem, från det jublande intåget i staden till den brutala avrättningen på Golgata – till den tomma graven och de livsförvandlande mötena med den uppståndne.

I Kyrkans Tidning (15/3) skriver företrädare för nätverket ”Kristen bortom Gud” om en tro som avvisar alla övernaturliga inslag, inklusive Guds existens. Men de vill ändå inte avvisa kristen tro. Istället vill de ”söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser”. De vill finna en sanning i berättelsen om Jesu uppståndelse från de döda, utan att bejaka att det är en händelse i historien. De vill kunna tala om att Jesus lever, trots att han rent faktiskt är död.

Tankegången är inte ny. Ända sedan Upplysningens kritik av det övernaturliga har det funnits kristna som försökt ”rädda” den kristna tron genom att förneka det övernaturliga och hävda en djupare sanning som är oberoende av historiska händelser. Den tyske teologen Friedrich Schleiermacher arbetade fram ett program för att försvara kristendomen – genom att förneka den! För Schleiermacher är det viktiga, inte vad som hänt i historien, utan vad som sker i människans hjärta. Det försöket har återupprepats många gånger, men har misslyckats varje gång.

För de första kristna byggde bekännelse av Jesus som Herre på historiska fakta; på vad som hänt i tid och rum. Mest avgörande var Jesu uppståndelse från de döda. Om det inte är en verklig händelse faller den kristna tron, säger Paulus i 1 Kor 15. Då ska man inte vara en kristen. Att tro på uppståndelsen om den inte ägt rum vore att bli ”ömkansvärda människor”, menar han.

Enligt Lukas återberättar evangelierna ”stora händelser som ägt rum”, med information från ”ögonvittnen”. Petrus hävdade att hans budskap inte var ”skickligt hopdiktade sagor”, utan byggde på att han ”med egna ögon sett” vad som hänt med Jesus.

Detta är ett särdrag i kristen tro. Den bygger på historiska händelser, åtkomliga för oss genom historiska dokument. Det är inte ett andligt budskap som hänger fritt i luften, inte nakna påståenden om vem Gud är och vad han vill. Nej, det är ett budskap om vad Gud har gjort i historien och det visar oss vem Gud är och vad han vill.

Kontrasten är tydlig jämfört med de buddhistiska Pali-skrifterna, de hinduiska Veda-skrifterna eller med Upanishaderna. Här handlar det om undervisning, i poesins, bönens och mytens form, om vägen till andlig upplysning. Koranens budskap är proklamation – som en lång serie av predikningar – som slungar ut budskapet om Gud och kallar människan till underkastelse. Det är påståenden som får sin auktoritet enbart genom vem som utsäger dem.

Samma sak gäller de gnostiska evangelierna. Det är texter skrivna långt efter apostlarna, utan verklig kontakt med det som hände i Jerusalem på 30-talet. De saknar historisk förankring och presenterar enbart andliga sanningar för oss.

Påsken utgör den kristna trons centrum och handlar om något som historiskt har hänt i Jerusalem med Jesus från Nasaret. I centrum står hans död för våra synder och hans uppståndelse i härlighet, med de ljuvligaste av personliga konsekvenser för var och en av oss. Det är därför det är värt att fira påsk.

13 mars

Martin och Stefan håller ett gammalt löfte och tar upp frågan om vetenskap och det övernaturliga. Är det rätt att alltid utesluta övernaturliga förklaringar inom vetenskapen, (s k ”metodologisk naturalism”) ?

 

 

 

 

21 februari

Min ledartext i Världen idag:

Frågan om muslimska böneutrop i Sverige är åter aktuell. Det är Stiftelsen Växjö muslimer som genom imamen Ismail Abuhelal ansökt om tillstånd hos polisen. Frågan gäller två utrop, på tre minuter vardera, varje fredag från moskén i Växjö. Betraktat för sig självt kan det tyckas vara en småsak. Det handlar om sex minuter i veckan; det är väl inget att bråka om?

Den viktiga frågan är inte minuterna, utan vilka perspektiv som ett beslut bör utgå ifrån. Vad finns att beakta i den här frågan?

Det första perspektivet måste vara religionsfriheten. Den är en grundläggande mänsklig rättighet. Varje människa har rätt att själv välja religion och tro, rätt att lämna en religion och rätt att avstå från allt vad religion heter. Religionsfriheten innebär att muslimer självklart får utöva sin tro i Sverige och har precis samma rätt att bygga moskéer som kristna har att bygga kyrkor.

Oavsett egna övertygelser och preferenser måste andra människors övertygelser och livsval ges frihet och respekteras.

Det andra perspektivet gäller hur vi konkret utformar livet tillsammans. Som en konsekvens av religionsfriheten följer att vi praktiskt måste finna vägar att samexistera med våra olika övertygelser. I det perspektivet är muslimska böneutrop inte en självklarhet.

Böneutropet, ‘Adhan’ på arabiska, hörs traditionellt fem gånger per dag från minareten och kallar till de obligatoriska bönerna. Men det handlar om mycket mer än en praktisk gemensam tidsangivelse om att tiden nu är inne för bön.

Orden från minareten lyder så här i svensk översättning:

Gud är stor.

Jag vittnar att det inte finns någon annan gudom än Gud.

Jag vittnar att Muhammed är Guds profet.

Kom till bön.

Kom till frälsning.

Gud är stor.

Det finns ingen gudom utom Gud.

Innehållet är alltså en offentlig proklamation, riktad till både muslimer och icke-muslimer, av innehållet i islam. Det är muslimsk förkunnelse. Därmed faller jämförelsen med kyrkklockor och glassbilar platt till marken. Det är här frågan om böneutrop börjar brännas.

I ett land med religionsfrihet vill vi värna allas rätt till – och därmed också allas möjliga frihet från – religion. Vi måste både kunna stå ut med varandras olika trosuppfattningar och dess konsekvenser, och på ett respektfullt sätt kunna lämna varandra ifred. Religiös stalking ska vi undvika. Det skapar inget gott samhälle.

Här går böneutropen över en viktig gräns. Tillvaron blir outhärdlig om alla religiösa och filosofiska övertygelser via högtalare ska proklameras och tryckas på oss alla i det offentliga rummet. För att raljera en aning: Vem vill leva i ett samhälle där det från en kyrka hörs Ave Maria på latin, från en annan bekännelsen att Jesus är Herre, från en tredje tungotal på hög volym, allt medan Humanisterna samplar Richard Dawkins budskap från bussarna i Oxford: ”There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.” Detta samtidigt som minareten på arabiska proklamerar att Gud är stor?

Frågan från Växjö om böneutrop en gång i veckan kan tyckas vara en detaljfråga. Men ett ja på frågan innebär en olycklig dörröppnare. Det kommer självklart att följas av frågor från moskéer i andra städer och efterhand utökas till att ropen ska höras fem gånger om dagen. Därför är frågan inte bara en kommunal angelägenhet; det finns anledning att efterfråga ett nationellt förhållningssätt.

503 Service Unavailable

Service Unavailable

The server is temporarily unable to service your request due to maintenance downtime or capacity problems. Please try again later.