Idag skriver jag i Världen idag under rubriken I riktning mot rashygien. Texten följer här nedan:

Tidigare i mars skrev Hanne Kjöller på DN en artikel som inte lämnat mig någon ro: Fosterdiagnostik: I doktor Mengeles fotspår(DN 20120316).

Bakgrunden är situationen i Danmark där det sista barnet med Downs syndrom beräknas födas 2030. Fosterdiagnostiken ger föräldrar information om barnet och därför möjlighet att välja och att välja bort. När valet väl finns önskar föräldrar friska, vackra och begåvade barn.  Så är det bara, säger läkaren i artikeln. Trenden är densamma i Sverige.

Konsekvenserna är inte svåra att förstå; vi rör oss i riktning mot rashygien. Oönskade egenskaper och oönskade människor rensas bort. Det humana och barmhärtiga samhället upplöses, liksom människovärdet – alla människors lika och oantastliga värde. Människan kan kvalitetssäkras från början och den som inte håller måttet kasseras. Bedömning och utsortering sätts i system. Tidigare var målet den ariska övermänniskan, nu är kriterierna något annorlunda, men principen är densamma: sortering av människor på liv och död.

Rubriksättarna på DN väjer inte ens för det mest förbjudna; vi rör oss mot ett samhälle som på denna punkt sammanfaller med … nazismen. Doktor Mengele syftar ju på Josef Mengele, den ökände läkaren i Auschwitz, som var upptagen av rashygien och som utförde de mest fruktansvärda experiment på fångarna lägret.

Hanne Kjöller ser framtiden, men konstaterar ändå: ”Jag vill även fortsättningsvis att beslutet ska vara föräldrarnas.” Hon är emot konsekvenserna, det vill säga ett rashygieniskt och omänskligt samhälle, men bejakar samtidigt det faktum som orsakar just den samhällsutvecklingen, det vill säga föräldrarnas principiella rätt att, utifrån egna behov eller utifrån barnets egenskaper, välja bort barnet efter att det blivit till.

Just nu står antalet kromosomer i fokus; vad blir nästa steg? Kön? Bokstavskombinationer som ADHD eller HBTQ? Eller handlar det om hudfärg, hårfärg, fysisk och intellektuell kapacitet, begåvningar och intressen … Informationen går nog att få fram; frågan är om vi har en människosyn som kan hålla emot?

För mig är detta en punkt där vår kultur intellektuellt går ner i spagat; det drar åt två motsatta håll samtidigt. Vi värnar människovärdet, samtidigt som vi värnar rätten att trampa på det. Det är som att säga vi värnar fred och demokrati och samtidigt förse de värsta diktaturerna och terrorstaterna med fria leveranser av vapen.

Roten till detta onda ligger inte i fosterdiagnostik eller kunskapssökande utan måste sökas i vår inställning till den fria aborten. Om föräldrar har rätten att, av vilken anledning som helst, avvisa det barn man själv gett upphov till, så har man därmed gett föräldrarna rätten att avvisa barnet av vilken specifik anledning som helst. Då går det inte att protestera mot utsorteringen av barn med Downs syndrom, av kortväxta, av flickor, av den som är svag eller skadad eller avvikande eller …

Marschen i doktor Mengeles fotspår kan bara stoppas av en konsekvent tillämpning av människovärdesprincipen. Varje människa är värdefull och skyddsvärd. Hon har ett inneboende och okränkbart människovärde, från befruktning till livets slut. Detta värde är oberoende av individuella egenskaper, särdrag och kvalitéer – eller brist på sådana.

Vad är egentligen argumenten i artikeln på Brännpunkt om att Singlar ska få insemineras?

Påstående nr 1: ”För oss är det självklart att alla frågor som rör barn ska ta sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet.” Bra! Men denna utgångspunkt återvänder man sedan aldrig till, av den enkla anledningen att det inte går att hävda att det är till barnets fördel att endast få växa upp med en av sina föräldrar.

Påstående nr 2: ”Det finns många barn i Sverige i dag som lever med ansvarsfulla ensamstående föräldrar som ger dem en trygg och kärleksfull uppväxt.” Helt sant. Men är det till barnets fördel att enbart växa upp med en av sina föräldrar? Ska staten vara med och skapa situationer som gör att det redan från början är givet att barnet inte får växa upp med sin pappa? Utgångspunkten ska ju vara vad som är bäst för barnet.

Påstående nr 3: ”Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte.” Helt sant. Men är det till barnets fördel att enbart växa upp med en av sina lämpliga föräldrar istället för med båda två? Utgångspunkten ska ju vara vad som är bäst för barnet.

Påstående nr 4: ”Vi menar att politiken behöver ta sin utgångspunkt i att familjer är olika med varierande behov och livsmål, men med samma grundläggande värde.” Helt sant. Men frågan gäller ju om staten ska ge individen rätt till barn – och om det är till barnets fördel?

Påstående nr 5: ”Lagen borde stödja ansvarsfulla vuxna som vill ha barn, inte lägga krokben för dem.” Helt sant, men på vilket sätt? Kan en individ kräva att få barn, så att barn är en rättighet, som rättsskydd och utbildning är det? Ska ensamstående män i förlängningen kunna kräva äggdonationer, surrogatmammor och, när tekniken tillåter det, konstgjorda livmödrar för barnen de har rätt att samhället ska garantera dem? Är detta det bästa för nästa generation barn?

Påstående nr 6: ”Adoption är tillåtet för ensamstående, och det finns heller inget som hindrar ensamstående från att skaffa barn på andra sätt än genom assisterad befruktning. Därför anser vi att det är inkonsekvent att tillåta assisterad befruktning för par men inte för ensamstående.” Här blandas tre icke jämförbara exempel.

För det första ensamstående och adoption. Det handlar för barnet om att få en förälder istället för ingen. Det kan vara till barnets fördel.

För det andra ensamstående som själva väljer att skaffa barn. Det handlar om att vi lever i ett fritt samhälle, där vi själva får ta ansvar för vår sexualitet och vår fortplantningsförmåga. Men det innebär inte att staten därmed måste garantera individens rätt till barn, eftersom det inte sätter barnets bästa i första hand.

För det tredje assisterad befruktning för par. Här handlar det om par till skillnad från individ, vilket är till barnets fördel. Samtidigt handlar det, när det gäller enkönade par, om att barnet inte får rätt till gemenskap med sin pappa under uppväxten, vilket det finns anledning att vara kritisk till, eftersom det inte är till barnets fördel att skiljas från sin pappa.

Delar helt Göran Hägglunds argumentation i artikeln Alla barn ska ha rätt till en pappa

Jag har en krönika idag i Världen idag med rubriken ”Skapad för gemenskap”. Går att läsa online här.

En av världens ledande kristna filosofer och tänkare kommer till Stockholm i vår! Missa inte konferensen med William Lane Craig den 20-22 april 2012.

Arrangörer är Apologia/CredoAkademin/SEA.

Info och anmälan: apologia

I en uppmärksammad i tidningen Dagen, med rubriken Frikyrkligheten bar inte,  skriver Sigfrid Deminger om gudstjänstens trivialisering och den ytlighet han menar breder ut sig. Det är en artikel varje församling har anledning att spegla sig mot!

Samtidigt är det viktigt att se vad Deminger gör och inte gör. Han diskuterar en aspekt av församlingen liv, nämligen kulten: hur vi firar gudstjänst tillsammans, hur vi gemensamt uttrycker den kristna tron. Det är en avgörande aspekt och jag instämmer med Deminger på flera punkter, inte minst kritiken av den taffliga förkunnelsen och bristen på vördnad för den Helige.

Men kristen tro har flera andra aspekter som i viss mening föregår kulten. Det finns en teologisk aspekt; trons innehåll, själva evangeliets budskap. Och det finns en sociologisk aspekt; gemenskapen mellan dem som kommit till tro på Jesus. Rent principiellt kommer budskapet först, vilket leder till att man fogas in i en gemenskap, som uttrycker sin tro i gudstjänsten. Se t ex Apg 2 och händelsekedjan i Jerusalem. Diskussionen om gudstjänstens form, tycker jag, behöver kopplas tydligare både till trons innehåll och till de troendes gemenskap.

I min erfarenhet är det också vanligt – inte minst i de svenskkyrkliga sammanhang som Deminger nu söker sig till – att man kompenserar brist på innehåll med starkare fokus på kulten. Så är ganska många liberalteologiskt präglade präster idag också (selektivt) högkyrkliga. Eftersom den konsekventa liberalteologin leder ut i ingenting, måste man – om det ska vara meningsfullt att vara kyrka – kompensera den bristen med något annat. Ironiskt nog riskerar Deminger att komma ur askan i elden; yttre form utan bibliskt innehåll bär inte heller det för framtiden.

Samtidigt som Deminger skrev i Dagen gjorde tidningen Fokus ett intressant  reportage om Hillsong, Stockholm. Många ungdomar kommer till tro i Sveriges huvudstad och firar gudstjänst i en form som ligger långt från den traditionella liturgin. Den artikeln ställer frågan om evangeliet är översättningsbart på sin spets: kan budskapet om Jesus Kristus kommuniceras och uttryckas i nya och föränderliga sammanhang – som är kulturellt relevanta Sverige 2012?

Det är den klassiska frågan, som varje generation måste brottas med, om relationen mellan innehåll och form.

Har en artikel i tidningen Dagen idag om bibelsyn: Felfri Bibel är allmänkristen tro. Tyvärr syns det inte i papperstidningen att hela näst sista stycket i artikeln är ett citat av Stott (det är rättat på hemsidan). Jag lägger därför ut hela artikeln här:

Kristen tro hämtar sitt innehåll från de bibliska texterna och samtliga kristna traditioner läser och förkunnar bibelordet i gudstjänsten. Synen på dessa texter är därför en fråga av största vikt för den som är kristen.

I debatten om evangelikal bibelsyn öppnar Mikael Telbe och lärarna vid Örebro Missionsskola (Dagen 18/1 2012) för fortsatta samtal, en öppning jag gärna vill ta vara på. Det är två frågor som jag vill belysa.

Den första frågan rör definitionen av en fundamentalistisk bibelsyn. I artikeln påstås den innebära att ”Bibeln är Guds ord och därmed felfri i allt”. Men det är inte det karakteristiska för fundamentalismen. Det är sant att det första ledet – Bibeln är Guds ord – inom fundamentalismen ofta lyfts fram på ett sätt som förminskar eller förnekar den mänskliga sidan i bibeltexternas tillkomsthistoria. Men det andra ledet – därmed felfri i allt – är inte ett fundamentalistiskt kännetecken, utan är allmänkristen tro. Alla kyrkor, historisk sett, har delat den uppfattningen och det är den som kommer till uttryck i Lausannedeklarationens ord ”utan fel i allt den påstår”.

De verkliga kännetecknen på fundamentalismen är, för att följa John Stott, en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande, en mekanisk syn på Bibelns inspiration (diktamen), ett förnekande av mänskliga och kulturella element i texterna, ett avfärdande av vetenskaplig bibelforskning och noggrann hermeneutik (texttolkning) och en naiv, bokstavlig förståelse av Bibeln, med otillräcklig hänsyn till förekomsten av poesi, metaforer och symboler.

Om vi felaktigt definiera uppfattningen ”felfri i allt” som fundamentalistisk förskjuts samtalet, vilket i sin tur får konsekvenser för definitionen av en evangelikal bibelsyn.

Den andra frågan rör John Stotts position i bibelsynsfrågan och hans förståelse av Lausannedeklarationen. Det är riktigt att Stott inte ville göra en allt för strikt bibelsynsdefinition till kriterium för vem som kan kallas evangelikal – vilket inte heller jag önskar göra. Det är också riktigt att han själv inte var så förtjust i den dubbla negationen inerrancy, alltså i ordet ofelbarhet. Han föredrog hellre det positiva ordet sanning.

Men det är också sant att Stotts egen position i bibelsynsfrågan var inerrancy; att Bibeln är sann i allt den påstår. Han menade att de som står för begränsad ofelbarhet (limited inerrancy) – uppfattningen att Bibeln är ofelbar i undervisningen om tro och liv men att den innehåller fel och misstag på andra områden – var inkonsekventa (se hans bok Essentials, s. 101).

Stott, som var huvudförfattare till Lausannedeklarationen, uttolkade själv deklarationen i The Lausanne Covenant: An Exposition and Commentary. I avsnittet om bibelsyn betonar han vikten av att identifiera författarnas intention med vad de skrivet, så att vi på ett rätt sätt förstår vad de bibliska texterna faktiskt påstår. Samtidigt understryker han bibeltexternas tillförlitlighet, oavsett vilka ämnesområden de berör; rätt förstådd är Bibeln sann i allt den påstår.

”Eftersom Skriften är Guds skrivna Ord, är den oundvikligen sann. För ´Gud är inte människa, så att han skulle ljuga` (4 Mos 23:19). Tvärtom, som Jesus själv sa i bön till Fadern: ´Ditt ord är sanning` (Joh 17:17). Och eftersom det är sant, är det utan fel i allt som det påstår. Notera det noggranna förbehållet. Inte allt som finns i Skriften bejakas av Skriften. För att ta ett extremt exempel, Psaltaren 14:1 innehåller påståendet ´det finns ingen Gud.´Detta uttalande är falskt. Men Skriften bejakar det inte. Vad Skriften bejakar i denna vers är inte ateism, men det dåraktiga i ateismen, ´Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.` Det är därför viktigt i alla våra bibelstudier att undersöka författarens intention, och vad det är som hävdas. Det är detta, oavsett vad ämnet för påståendet än är, som är sant och ofelbart (true and inerrant).”

Min personliga uppfattning är att det tänjer för mycket på språket att utgå från Lausannedeklarationen och samtidigt ha en bibelsyn som räknar med fel och misstag i Bibeln.

Har en kommentar i Världen idag om synen på Jesus. Vad hade Paulus tänkt om kyrkomötets formulering i Nicea om Jesu status som jämlik Gud?

Läs texten här: Vem säger du att Jesus är?

Dagens lästips: ”God Is Not Dead Yet - How current philosophers argue for his existence” av William Lane Craig (publicerad i Christianity Today sommaren 2008). Här ett citat:

The idea that we live in a postmodern culture is a myth. In fact, a postmodern culture is an impossibility; it would be utterly unlivable. People are not relativistic when it comes to matters of science, engineering, and technology; rather, they are relativistic and pluralistic in matters of religion and ethics. But, of course, that’s not postmodernism; that’s modernism! That’s just old-line verificationism, which held that anything you can’t prove with your five senses is a matter of personal taste. We live in a culture that remains deeply modernist.

Det kanske inte är så förvånande, men jag konstaterar ändå: Humanisterna är inget vidare på bibelläsning.

På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors underhållande men felaktigt om synen på människovärdet i judisk-kristen tro:

Vad menar egentligen människor som tycker det judeo-kristna arvet är något mer än historisk kuriosa och en samling myter när de talar om ”människovärdet”? Det används ju ofta i till exempel abortdebatten och i debatten om eutanasi. Slår man upp i deras instruktionsbok behöver man inte undra längre – det står svart på vitt i Bibeln: Tredje Mosebokens 27 kapitel, verserna 1-7.

Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt. Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar. Gäller det någon som är mellan fem och tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar. Gäller det någon som är mellan en månad och fem år, är värdet för en pojke 5 siklar och för en flicka 3 siklar silver. Gäller det någon som är sextio år eller däröver, är värdet för en man 15 siklar och för en kvinna 10 siklar.

Det hela följs upp med en graf som illustrerar det föränderliga värdet och några raljerande kommentarer om bibeltolkning och historisk kontext.

Problemet är förstås bara att texten inte handlar om människovärdet i filosofisk mening.

Sammanhanget handlar om hur man köper sig från specifika löften och där värderingen skiljer sig åt beroende på vem som avgett löftet. Ungefär som dagsböter idag skiljer sig åt beroende på vem som får dem. Det är inte ett uttryck för en människosyn som i filosofisk mening tillskriver olika människor olika värde, utan skillnaden är beroende av ekonomiska omständigheter.

Den judiskt-kristna synen på människan tar sin utgångspunkt i Bibelns första kapitel, som talar om att Gud skapade människan, man och kvinna, till sin avbild; 1 Mos 1:26-28.

För en längre utläggning av 3 Mos 27 hänvisar jag till bibelforskaren Gordon Wenham – akademiskt framstående forskare när det gäller förståelsen av Gamla testamentets texter – och hans kommentar som du kan läsa nedan (ur The Book of Leviticus. The New International Commentary on the Old Testament (s. 337–338). Eerdmans 1979:

The Use of Vows
Facing death, even hardened atheists are known to pray. Throughout human history, when men have found themselves in dire straits they have prayed for deliverance and made vows to God, promising to do something for God if he rescued them. The OT gives a number of examples of men making vows in such circumstances. Jacob, fleeing from his brother, offered to tithe his goods if God brought him home safely (Gen. 28:20ff.). Israel, after suffering defeat by the Canaanites, vowed the enemy cities to total destruction (Num. 21:2). Jonah made vows in the belly of the fish (Jon. 2:10). Vows are made in the heat of the moment. In retrospect, when the crisis is over, they may well seem foolish and unnecessary, and the person who made the vow may be tempted to forget it or only fulfill it partially. Scripture includes a number of warnings about such an attitude. Typical of the biblical view is Eccl. 5:3–4 (4–5), “When you vow a vow to God, do not delay paying it; for he has no pleasure in fools. Pay what you vow. It is better that you should not vow than that you should vow and not pay” (cf. Deut. 23:22–24 [21–23]; Prov. 20:25). It may well be part of the purpose of this chapter to discourage rash swearing by fixing a relatively high price for the discharge of the vows, and penalizing those who change their minds.² If a man tries to substitute a different animal for the one he has promised, he forfeits both animals (vv. 10, 33). If he wishes to redeem the property he vows, he must pay 20 percent extra (vv. 13, 15, 19, 27, 31).

Vows of Persons (2–8)
The most basic kind of vow is to dedicate oneself to the service of God, as Absalom did in exile (2 Sam. 15:8), or as the psalmist did (Ps. 116:14–18). Both use a word which often implies slavery, in which case the substance of their vow was to make themselves God’s slaves. Had the regulations permitted, they could have worked as slaves in the temple; but that was a privilege reserved for the priests and Levites. To free themselves from the vow, they had instead to pay to the sanctuary the price they would have commanded in the slave market.³ Fifty shekels was a reasonable price for a male adult slave⁴ (v. 3; cf. 2 K. 15:20). Twenty shekels was paid for a boy (v. 5; cf. Gen. 37:2, 28). Women generally fetched less than men in the market, so if they vowed themselves to God they had to pay less: 50–67 percent of the male rate according to vv. 4–7. That children are included in this table suggests that a man might vow his family as well as his own person to God.

These figures are very large. The average wage of a worker in biblical times was about one shekel per month.⁵It is little wonder that few could afford the valuations set out here (v. 8).

De senaste åren har svenska deckarförfattare gjort stor succé utomlands. Stieg Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund, Camilla Läckberg med flera har blivit internationellt kända för sina spänningsromaner.

Deckargenren innebär vanligtvis att boken börjar med ett mord. Något dramatiskt händer och huvudpersonen måste sedan försöka rekonstruera händelsen, kartlägga förloppet, undersöka möjliga motiv … för att förhoppningsvis kunna identifiera gärningsmannen. Avgörande för den processen är att få kontakt med vittnen; människor som fanns med i närheten av den mördade eller vid mordet och som därför kan ha information som kastar ljus över fallet.

En öppen inbjudan
I 1 Korinthierbrevet 15 skriver Paulus om Jesu uppståndelse och presenterar vittnena som mötte honom levande efter hans avrättning: ”… han uppstod på tredje dagen … och … visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.” 1 Kor 15:4-7

Formuleringen om de fem hundra – ”de flesta är ännu i livet, men några har avlidit” – är en öppen inbjudan att kontakta vittnena.  Paulus skriver detta ca 55 e kr, alltså runt tjugofem år efter Jesu avrättning. Under den tiden har några av vittnena förstås hunnit avlida, men den stora majoriteten lever fortfarande och kan intervjuas.

Här öppnar sig spännande perspektiv. Under sju decennier, från 30-talet till 90-talet, spreds det kristna budskapet om Jesus och om uppståndelsen. Först muntligt och efterhand också nedskrivet, i breven och i evangelierna.

Deckare under det första århundradet
Låt oss föreställa oss en person under det första århundradet, som kommer i kontakt med den framväxande kristna rörelsen och som vill undersöka sanningshalten i budskapet; vilka är då möjligheterna? I Paulus brev som jag citerade ovan namnges Kefas (dvs. Petrus) och Jakob (Jesu halvbror) och ”de tolv” – som är identifierade med namn på andra ställen. Utifrån dem bör man också kunna få ett antal namn på de namnlösa fem hundra. En bra början för en deckare som vill undersöka fallet Jesus!

Går vi vidare till berättelserna om Jesus, som först fördes vidare muntligt och som mellan 60-talet och 90-talet gradvis skrevs ner i vad vi idag känner som de fyra evangelierna, upptäcker vi något avgörande. Antalet namngivna och identifierbara personer – möjliga intervjuoffer för vår deckare – är häpnadsväckande stort. De som berättar om händelserna är inte det minsta rädda för att ange kontrollerbara uppgifter. Deras vittnesbörd är inte vagt och allmänt; det är specifikt, konkret och därmed prövbart.

Om vi följer de fyra evangeliernas berättelse från kvällen i Getsemane till de påstådda mötena med den uppståndne namnges tjugofem personer! Så här ser listan ut:

Apostlarna
Petrus, Sebedaios båda söner Jakob (som tidigt avrättades) och Johannes, Tomas, Natanael, Judas (som tog sitt liv) samt de andra sex apostlarna som är namngivna tidigare i berättelsen.

Jesus lärjungar
Här namnges fyra olika Marior; (1) Maria från Magdala, (2) Jesus mor Maria och hennes syster, (3) Maria som var Jakobs och Josefs mor och (4) den Maria som var gift med Klopas. Dessutom nämns tre andra personer; modern till Sebedaios söner, Salome och Kleopas.

Religiösa ledare
Översteprästen Kajafas, Hannas som var svärfar till Kajafas och hans företrädare som överstepräst, rådsherren Josef från Arimataia och rådsherren Nikodemos.

Politiska ledare
Den romerske ståthållaren Pilatus och hans hustru, samt den judiske kungen Herodes.

Övriga
Översteprästens tjänare Malkos som skadades vid gripandet av Jesus, Barabbas som blev aktuell för fångutväxling, Simon från Kyrene som bar korset och som var far till Alexandros och Rufus.

Icke-namngivna personer och grupperingar
I tillägg till dessa finns det ett lika stort antal icke-namngivna personer och grupper omnämnda, som utifrån sina positioner skulle kunna identifieras och sökas upp för intervju. Följande är av intresse:

Översteprästerna och folkets äldste, fariseerna, översteprästens tjänare, de skriftlärda, mannen som bara hade ett linneskynke på sig i Getsemane, vittnena vid rättegången mot Jesus, tjänsteflickorna och portvakterskan i Kajafas hus, kommendanten och ståthållarens soldater, de två rövarna (de avrättades men kanske hade de släktingar som satt inne med information?), de många åskådarna vid Golgata, officeren som ansvarade för avrättningen, vakterna vid graven, trädgårdsvakten, Klopas vän som var med på vägen till Emmaus, tempelvakten som Judas förhandlade med, mannen som sålde Krukmakaråkern …

”Inget av detta är obekant”
Budskapet om Jesus är centrerat kring historiska händelser; hans avrättning, begravning, uppståndelse och möten som levande med hundratals människor. Detta budskap är inte nakna påstående som kräver blind tro. Nej, under det första århundradet kunde människor undersöka sanningshalten och intervjua massor med människor. Paulus talar om fler än fem hundra vittnen där de flesta fortfarande levde vid mitten på 50-talet. Evangelierna namnger tjugofem personer i passionsdramat och omnämner ytterligare lika många till som skulle kunna identifieras och förhöras. Alltså, en stor grupp människor som visste vad sanningen var om Jesus, eftersom de själva varit med i händelsernas centrum.

Det är denna historiska förankring som Paulus med sådan självklarhet kan hänvisa till när han inbjuds att, som fånge, tala vid den stora banketten i Caesarea, som Lukas återberättar i Apg 26. Efter att ha talat om Jesus uppståndelse från de döda vänder han sig till bankettens hedersgäst, kung Agrippa, och säger: ”Kungen är väl insatt i dessa frågor, därför kan jag också tala öppet och frimodigt till honom. För jag är säker på att inget av detta är obekant för honom, det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok.” Apg 26:26

[Publicerat i SEA:s nyhetsbrev 4/11 2011]