19 april

Min senaste ledartext i ViD:

Nyligen kom nyheten att Sverige är EU:s trafiksäkraste land. Antalet dödsoffer i trafiken fortsätter att sjunka och 2017 låg siffran för Sverige på 25 döda per miljoner invånare. Det ska jämföras med nästan fyra gånger så höga siffror för de trafikfarligaste länderna Bulgarien och Rumänien.

Vi har genom åren blivit bortskämda med att Sverige är bland de bästa länderna i världen, inte bara i trafiksäkerhet, utan på många områden. Vi är stolta som föregångsland och har blivit ett föredöme för många. Dessvärre krackelerar nu imagen, vilket diskussionen om Sverigebilden visar. Vi har på några områden blivit ett varnande exempel, inte bara bland länder på avstånd, utan också bland våra grannar i Norden.

Orsaken är brist på ledarskap hos våra politiker, både till höger och vänster. Migrationskrisen utgör det stora exemplet, men det gäller också ett antal mindre frågor. Tiggeriet är en sådan.

Sedan flera år tillbaka sitter mellan fyra och sex tusen romer och tigger på våra gator. Det är inte ett resultat av att Sverige bestämt sig för att prioritera just den gruppen av nödlidande. Det är ett oförutsett resultat av beslut om fri rörlighet som fattats av EU.

Låt oss föreställa oss en politiker som hävdar följande:

”I Bulgarien och Rumänien finns det stora grupper romer som blivit förföljda och förtryckta i århundraden och som därför lider svårt. Ett sätt att hjälpa dem är att vi i Sverige öppnar upp våra gator och torg och bjuder in dem att tigga här. Det skulle kunna lindra deras elände.”

Tanken är parodisk. Ingen skulle komma på idén att tiggeri är ett bra sätt hjälpa människor. När tiggeriet ändå breder ut sig står politikerna handfallna – också när det efterhand visar sig att det finns kopplingar mellan tiggeriet och slavarbete och trafficking. Det saknas helt enkelt politiskt ledarskap.

Trots att människor världen över har fått det bättre under de senaste decennierna räknas världens fattigaste fortfarande i hundratals miljoner människor. Det innebär att Sverige inte kan hjälpa alla. Därför måste vi tänka igenom vilka vi ska hjälpa och på vilket sätt vi bäst kan hjälpa dem.

Om vi vill hjälpa romerna i Östeuropa – och de tillhör verkligen en särskilt utsatt grupp – så behöver vi tänka igenom vad som långsiktigt kan lyfta dem ur fattigdom. Tiggeri hamnar inte på den listan.

Det handlar om ledarskap, inte om en stark ledare. Utvecklingen i en del andra länder – som Polen och Ungern där rättssystemen riskerar att kringskäras och pressen begränsas – skrämmer. Men det är just brist på ledarskap, med oro och osäkerhet som följd, som skapar efterfrågan på starka ledare.

Historiskt är det vänstern, med hjärta för fattiga, som har avvisat tiggeriet. I Sverige stoppades tiggeriet av Socialdemokraterna. Människor i nöd ska inte behöva stå med mössan i hand, varken inför medmänniskor eller myndigheter. Vi måste finna andra sätt att hjälpa varandra, menade man.

Frågan om ledarskap är viktig inför höstens val. Sverige står inför stora samhällsutmaningar – tiggeriet hör inte till den kategorin – som integration, utanförskapsområden, arbetslöshet bland utrikesfödda, kriminalitet, våld, sexualbrott … Tiggeriet är i det sammanhanget en liten fråga, men påtaglig för alla och därför en fråga som synliggör den politiska ledarskapsförmågan.

 

17 april

Stefan och Martin pratar om debatten i Dagens Nyheter om Jesu uppståndelse, samt om Apologias nyligen avslutade konferens om islam och kristen tro.

 

 

 

 

9 april

Här är min ledare från 5 april 2018 i Världen idag:

TRO BYGGD PÅ EVIDENS

Ingen av lärjungarna förutsåg eller förväntade uppståndelsen. Trots att Jesus hade förutsagt den, fanns den inte i deras tankevärld. Gud hade ju inte gripit in till förmån för Jesus under de tidigare dygnen. I stället hade han tillåtit Jesus förnedras, torteras och hängas upp på ett kors, något som enligt Mose lag innebar att han var under ”Guds förbannelse”, 5 Mos 21:23.

Lukas ger oss en intressant bild av händelseutvecklingen. När kvinnorna söndag morgon hittade graven tom innebar det därför enbart förvirring: ”De visste inte vad de skulle tro”, 24:4. När de rapporterade att graven var öppen och att Jesu kropp var borta, möttes de av förnekelse av de andra lärjungarna: ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, 24:11.

När Petrus själv besökte graven och konstaterade att kvinnorna talat sanning – kroppen var borta men liksvepningen kvar – gick han”därifrån full av undran över det som hade hänt”, 24:12. Senare samma dag sade Emmausvandrarna att de blivit ”uppskakade” genom några kvinnors ord om en syn med änglar som sagt att Jesus lever, 24:22–23.

Lärjungarna går från förvirring, till förnekelse, till förundran, till förskräckelse … men de tror inte på uppståndelsen.

Det som bryter dödläget handlar om evidens. Att graven är tom, kroppen borta och att människor ser syner och hör änglar tala utgör inte grunden för den kristna bekännelsen att Jesus lever. Nej, det handlar om något mer. Lukas igen:

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ’Frid över er!’ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ’Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.’ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ’Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” 24:36–43

Uppståndelsetron bygger på empiri; de ser, hör, känner på Jesus. Och Jesus själv tar emot stekt fisk från dem och äter i deras åsyn. Det handlar om evidens, inte enbart för enskilda individer, inte enbart vid enstaka tillfällen, utan vid upprepade tillfällen inför stora grupper av vuxna människor.

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i påsktid angående uppståndelsen: ”Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.” (DN 1/4)

Det är inte historiskt hållbart. Uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag. Nytolkningen av uppståndelsen bygger på vad Jackelén benämner ”modern naturvetenskaplig världsbild”, men hellre borde benämnas naturalism. Det är uppfattningen att naturen är det enda som existerar, vilket gör uppståndelsen till en omöjlighet.

De första kristna såg inte uppståndelsen som en anomali i naturen; den var ett Guds verk.  Som Petrus sade på pingstdagen:”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det”, Apg 2:32

Facebook publicerade jag också följande kommentar till debatten i DN mellan Schottenius och Jackelén:

Skriver idag en ledare i ViD om Jesu uppståndelse. Bakgrunden är den pågående debatten i DN. Jag vill här på Fb ge en mer utförlig kommenterar till den debatten, obehindrad av de teckenbegräsningar en ledartext alltid har. Jag menar nämligen att ärkebiskopens artikel är snudd på historieförfalskning. Hur når jag den slutsatsen? Jo, så här:

Strax före påsk skrev Maria Schottenius i DN en artikel med rubriken ”Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler”. Utmaningen var riktad mot Svenska kyrkan: ”Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas. – – Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren … handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet.”

I en akademisk och lärd artikel artikel svarade ärkebiskop Antje Jackelén. Rubriken är: ”Kyrkans symboliska tolkning av mirakel är inget nytt”.

I artikeln blandar ärkebiskopen samman två olika frågor, nämligen frågan om objektivt – subjektivt och frågan om bokstavligt – symboliskt (det är enbart denna senare fråga som Schottenius önskar svar på).

Frågan om relationen objektivt och subjektivt är inte kontroversiell. Kristna i alla traditioner instämmer i att det som objektivt har skett i historien – att Gud uppväckte Jesus – behöver subjektivt tillägnas av oss var och en. Den Jesus som objektivt sett lever behöver genom tron ta sin boning i våra hjärtan. Det objektiva har personliga – det vill säga subjektiva – konsekvenser. Så är det förövrigt med varje del av den kristna läran.

Men det Schottenius frågar om är det faktiska, det historiska; har det hänt? Är det historiskt ett faktum – är det bokstavligt talat sant – att Gud uppväckte Jesus? Är det sant att en tidigare död person, vars kropp var ohyggligt svårt sargad av tortyr – uppväcktes och förhärligades och lever idag? Hennes fråga i artikeln handlar inte om vilka eventuella personliga konsekvenser ett sådant faktum skulle få eller hur medeltidens mystiker upplevde mötet med den levande.

Genom att nu blanda samman dessa två frågeställningar kommer ärkebiskopen fram till slutsatsen att det ”är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.”

Men det gäller bara frågan om om objektivt och subjektivt, alltså att Jesu uppståndelse får personliga konsekvenser. Det gäller inte frågan om bokstavligt och metaforiskt. Vilka kristna teologer före upplysningen har förnekat den bokstavliga förståelsen av uppståndelsen och istället hävdat en metaforisk förståelse?

Men det är ju just detta som idag sker i Svenska kyrkan, senast illustrerat genom nätverket ”Kristen bortom Gud” som hävdar en kristen tro utan övernaturliga inslag. Den hållningen är ny i kyrkans historia och har växt fram efter upplysningen, utifrån dess naturalistiska världsbild. Och det är den frågan som Schottenius vill samtala om.

Min slutsats är att ärkebiskopens artikel gränsar till historieförfalskning. Genom att blanda samman en uppfattning som alltid varit självklar i den kristna kyrkan med en uppfattning som är ny och helt beroende av en kristendomsfrämmande filosofi, ges läsaren uppfattningen att en metaforisk tolkning av uppståndelsen hela tiden varit en del av den kristna tron. Men det är sakligt sett inte sant.

 

26 mars

Min ledare i ViD den 26 mars 2018: ”Tro på stadig grund”

Påsken närmar sig. Kristna över hela världen kommer att följa Jesu sista dagar i Jerusalem, från det jublande intåget i staden till den brutala avrättningen på Golgata – till den tomma graven och de livsförvandlande mötena med den uppståndne.

I Kyrkans Tidning (15/3) skriver företrädare för nätverket ”Kristen bortom Gud” om en tro som avvisar alla övernaturliga inslag, inklusive Guds existens. Men de vill ändå inte avvisa kristen tro. Istället vill de ”söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser”. De vill finna en sanning i berättelsen om Jesu uppståndelse från de döda, utan att bejaka att det är en händelse i historien. De vill kunna tala om att Jesus lever, trots att han rent faktiskt är död.

Tankegången är inte ny. Ända sedan Upplysningens kritik av det övernaturliga har det funnits kristna som försökt ”rädda” den kristna tron genom att förneka det övernaturliga och hävda en djupare sanning som är oberoende av historiska händelser. Den tyske teologen Friedrich Schleiermacher arbetade fram ett program för att försvara kristendomen – genom att förneka den! För Schleiermacher är det viktiga, inte vad som hänt i historien, utan vad som sker i människans hjärta. Det försöket har återupprepats många gånger, men har misslyckats varje gång.

För de första kristna byggde bekännelse av Jesus som Herre på historiska fakta; på vad som hänt i tid och rum. Mest avgörande var Jesu uppståndelse från de döda. Om det inte är en verklig händelse faller den kristna tron, säger Paulus i 1 Kor 15. Då ska man inte vara en kristen. Att tro på uppståndelsen om den inte ägt rum vore att bli ”ömkansvärda människor”, menar han.

Enligt Lukas återberättar evangelierna ”stora händelser som ägt rum”, med information från ”ögonvittnen”. Petrus hävdade att hans budskap inte var ”skickligt hopdiktade sagor”, utan byggde på att han ”med egna ögon sett” vad som hänt med Jesus.

Detta är ett särdrag i kristen tro. Den bygger på historiska händelser, åtkomliga för oss genom historiska dokument. Det är inte ett andligt budskap som hänger fritt i luften, inte nakna påståenden om vem Gud är och vad han vill. Nej, det är ett budskap om vad Gud har gjort i historien och det visar oss vem Gud är och vad han vill.

Kontrasten är tydlig jämfört med de buddhistiska Pali-skrifterna, de hinduiska Veda-skrifterna eller med Upanishaderna. Här handlar det om undervisning, i poesins, bönens och mytens form, om vägen till andlig upplysning. Koranens budskap är proklamation – som en lång serie av predikningar – som slungar ut budskapet om Gud och kallar människan till underkastelse. Det är påståenden som får sin auktoritet enbart genom vem som utsäger dem.

Samma sak gäller de gnostiska evangelierna. Det är texter skrivna långt efter apostlarna, utan verklig kontakt med det som hände i Jerusalem på 30-talet. De saknar historisk förankring och presenterar enbart andliga sanningar för oss.

Påsken utgör den kristna trons centrum och handlar om något som historiskt har hänt i Jerusalem med Jesus från Nasaret. I centrum står hans död för våra synder och hans uppståndelse i härlighet, med de ljuvligaste av personliga konsekvenser för var och en av oss. Det är därför det är värt att fira påsk.

13 mars

Martin och Stefan håller ett gammalt löfte och tar upp frågan om vetenskap och det övernaturliga. Är det rätt att alltid utesluta övernaturliga förklaringar inom vetenskapen, (s k ”metodologisk naturalism”) ?

 

 

 

 

21 februari

Min ledartext i Världen idag:

Frågan om muslimska böneutrop i Sverige är åter aktuell. Det är Stiftelsen Växjö muslimer som genom imamen Ismail Abuhelal ansökt om tillstånd hos polisen. Frågan gäller två utrop, på tre minuter vardera, varje fredag från moskén i Växjö. Betraktat för sig självt kan det tyckas vara en småsak. Det handlar om sex minuter i veckan; det är väl inget att bråka om?

Den viktiga frågan är inte minuterna, utan vilka perspektiv som ett beslut bör utgå ifrån. Vad finns att beakta i den här frågan?

Det första perspektivet måste vara religionsfriheten. Den är en grundläggande mänsklig rättighet. Varje människa har rätt att själv välja religion och tro, rätt att lämna en religion och rätt att avstå från allt vad religion heter. Religionsfriheten innebär att muslimer självklart får utöva sin tro i Sverige och har precis samma rätt att bygga moskéer som kristna har att bygga kyrkor.

Oavsett egna övertygelser och preferenser måste andra människors övertygelser och livsval ges frihet och respekteras.

Det andra perspektivet gäller hur vi konkret utformar livet tillsammans. Som en konsekvens av religionsfriheten följer att vi praktiskt måste finna vägar att samexistera med våra olika övertygelser. I det perspektivet är muslimska böneutrop inte en självklarhet.

Böneutropet, ‘Adhan’ på arabiska, hörs traditionellt fem gånger per dag från minareten och kallar till de obligatoriska bönerna. Men det handlar om mycket mer än en praktisk gemensam tidsangivelse om att tiden nu är inne för bön.

Orden från minareten lyder så här i svensk översättning:

Gud är stor.

Jag vittnar att det inte finns någon annan gudom än Gud.

Jag vittnar att Muhammed är Guds profet.

Kom till bön.

Kom till frälsning.

Gud är stor.

Det finns ingen gudom utom Gud.

Innehållet är alltså en offentlig proklamation, riktad till både muslimer och icke-muslimer, av innehållet i islam. Det är muslimsk förkunnelse. Därmed faller jämförelsen med kyrkklockor och glassbilar platt till marken. Det är här frågan om böneutrop börjar brännas.

I ett land med religionsfrihet vill vi värna allas rätt till – och därmed också allas möjliga frihet från – religion. Vi måste både kunna stå ut med varandras olika trosuppfattningar och dess konsekvenser, och på ett respektfullt sätt kunna lämna varandra ifred. Religiös stalking ska vi undvika. Det skapar inget gott samhälle.

Här går böneutropen över en viktig gräns. Tillvaron blir outhärdlig om alla religiösa och filosofiska övertygelser via högtalare ska proklameras och tryckas på oss alla i det offentliga rummet. För att raljera en aning: Vem vill leva i ett samhälle där det från en kyrka hörs Ave Maria på latin, från en annan bekännelsen att Jesus är Herre, från en tredje tungotal på hög volym, allt medan Humanisterna samplar Richard Dawkins budskap från bussarna i Oxford: ”There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.” Detta samtidigt som minareten på arabiska proklamerar att Gud är stor?

Frågan från Växjö om böneutrop en gång i veckan kan tyckas vara en detaljfråga. Men ett ja på frågan innebär en olycklig dörröppnare. Det kommer självklart att följas av frågor från moskéer i andra städer och efterhand utökas till att ropen ska höras fem gånger om dagen. Därför är frågan inte bara en kommunal angelägenhet; det finns anledning att efterfråga ett nationellt förhållningssätt.

21 februari

Min kollega i Apologia, Mats Selander, skriver lysande om samtycke och den starkes rätt. Artikeln finns i nättidningen Morgonbladet:

Det pågår ett krig i vår kultur. Ett krig mellan de som tror att individen måste anpassa sig efter moralen och de som menar att individen förtrycks av moralen. Kriget har många frontavsnitt och det är inte alltid lätt att veta vad som är vad. I grova drag står värdekonservativa mot liberaler.

Men ibland hamnar formella motståndare på samma sida. Kristna Värdepartiet (KrVP)och Feministiskt initiativ (Fi) är lika stora motståndare mot surrogatmödraskap, men av delvis olika skäl. Fi anser att surrogatmödraskap kränker kvinnan (hon reduceras till en behållare), medan KrVP anser att surrogatmödraskap dessutom utgör eller inbjuder till människohandel (ekonomisk ersättning utgår inte endast för ”hyra av livmoder” utan också för ”produkten” dvs barnet).

Både Fi och KrVP utgår från att det finns ett etiskt ramverk som går bortom samtycke. Detsamma gäller prostitution. Om nu ”kvinnan har rätt till sin kropp” när det gäller abort (vilket egentligen handlar om ”kvinnans rätt till att bestämma över någon annans kropp”), varför ska inte denna rättighet tillämpas lika absolut när det gäller prostitution? Varför motsätta sig att en kvinna eller man utför sexuella tjänster mot betalning? Varför ska politiker besluta om vad ”folk gör med sina kroppar”? Varför begränsa ”rätten till sin kropp”?

Svaret är förstås – som en abortliberal och feminist, tillika nära släktning till mig utbrast – att ”sex är ju inte till för sånt!!!” Nej just det. Sex är inte till för att köpas och säljas. Sex bär en egen etisk laddning som gör det fel att behandla andras såväl som sin egen sexualitet som vore det en kommersiell vara eller tjänst. Det är objektivt sett nedvärderande – oavsett samtycke! Detta tycks KrVP och Fi båda vara överens om. Det tackar vi för.

Men överlag går gränsen i kriget mellan de som i huvudsak betonar individens auktoritet och de som menar att etiken har en robustare och objektivare grund än enbart samtycke.

Individualismen säger att individen är den slutgiltiga moraliska auktoriteten. Utifrån detta menar man att samtycke blir den enda moraliskt giltiga faktorn. Om båda vill, så kan det aldrig vara fel. Men är det så enkelt?

Men låt mig för några ögonblick problematisera ”samtycke”. Låt oss utgå från en någorlunda genomsnittlig svensk sekulariserad individualist. Gud finns inte. Moralen är inte inskriven i naturen genom skaparens syfte med sin skapelse. Staten är inte heller moralens ankare. Auschwitz och Gulag har visat hur fel det kan gå då. Nej, det är individen som är moralens slutgiltiga auktoritet. Det som är ”heligt” för individen borde respekteras av oss andra. Ingen individ står över någon annan, och därför är jämlikhet ett närmast metafysiskt/religiöst värde. Detta tycks hänga ihop (med betoning på tycks).

För här uppstår direkt ett problem: Varför ska jag respektera någon annan individs känsla eller vilja, om den krockar med min känsla eller vilja? Varför borde jag stå tillbaka för någon annan? Vilken individ ska bestämma när två individer vill olika saker? Om individen är den slutgiltiga auktoriteten tycks det inte existera något rätt svar på den frågan. Det som händer då, är att den starke tar sig rätten att bestämma. Might becomes right – makten blir rätten.

Men varför då? Jo, individualismen räcker helt enkelt inte för att upprätthålla idén om samtycke. Till och med ”samtycke” kräver nämligen en tro på en objektiv moral, som säger att vissa känslor och vissa önskningar har moralisk förtur framför andra känslor och önskningar. Och detta gäller oavsett vad någon individ anser, känner eller önskar. Den moraliska utgångspunkten måste förstås vara att önskan att slippa sex trumfar över önskan att ha sex. Varför då? Därför att sex till sin natur handlar om kärlek. Och kärleken visar respekt.

Idén om samtycke kan alltså inte existera i ett etiskt vakuum utan kräver till sist ett moraliskt ramverk. Och den som konsekvent förkastar ett sådant ramverk, och helhjärtat och konsekvent löper individualismens lina hela vägen ut, har plötsligt inga skäl att respektera andra individers känslor och önskningar, om dessa hamnar i konflikt med de egna känslorna och önskningarna. Individualismen konsekvent tillämpad leder till moralisk anarki.

I ett starkt individualistisk samhälle där traditionella moraliska värden under lång tid nedtonats, ja spottats på, kommer vi få många män och kvinnor som får riktigt svårt med goda gränser. Idén om samtycke kommer då inte räcka som motkraft.

Vi tar ett exempel. När en man och en kvinna frivilligt tar sig några glas för mycket, när de frivilligt går upp till henne för ”en kopp te”. När hon frivilligt flörtar. Och när han frivilligt önskar sig sex. Varför skulle han stå tillbaka i sin starka önskan – påhejad av en av livets starkaste drifter, med ett omdöme omtöcknat av alkohol – bara för att hon säger ”nej”?

Utan ett etiskt ramverk, varför borde hennes önskan att inte ha sex få trumfa över hans önskan att ha sex? Utan ett etiskt ramverk härskar driften, och den starkes rätt. Då kan inte ens den svaga moral som finns inbyggd i idén om samtycke stå emot. Han samtycker ju inte till samtycke i denna situation!

Och så förvandlas dejten till en våldtäkt. Kanske samtidigt som mannen har en tänkt eller verklig dialog med kvinnan: ”Var inte så himla pryd! Kom igen, slappna av och njut! Du vill ju också ha sex! Du säger bara nej för att vara svårfångad, men nu har jag dig!”

Så faller även den sista moraliska bastionen; samtycke. Och övermänniskan träder fram. Den starkes rätt att få följa sin egen känsla, oavsett vilka invändningar den svaga motparten må ha. Det fanns ju ingen Gud, ingen moral som står över individen, och det var ju individens känsla som var det nya ”heliga”. Individens känsla är helig för honom själv. Mannen tillämpar bara det som så många sagt så länge: ”Du måste få göra det som känns rätt för dig.”

Som kulturen sår får dess offer skörda.

Av Mats Selander

30 januari

Att Johannesevangeliet är annorlunda uppfattar många av Bibelns läsare ganska snabbt. Men hur är det med dess historiska trovärdighet? Det har ofta betraktats som mer teologi än historia, men det finns skäl att ompröva den bilden.

Stefan och Martin samtalar även om behovet av apologetik världen över, vilket aktualiserats av Stefans nyliga resa till Australien.

Craig Blombergs artikel hittar du här:
https://www.namb.net/apologetics/the-historical-reliability-of-john

22 december

Stefan och Martin diskuterar Stefans medverkan i en juldebatt om Jesu identitet och uppståndelse i kulturhuset i Stockholm. Några av punkterna de diskuterar är

  • Jesus – en misslyckad profet?
  • Jesu uppståndelse – visionär eller kroppslig?
  • Uppståndelsen och historievetenskapen – fortsättning följer!

Hela debatten kan ses här.

 

9 november

Vi är tillbaka! Efter drygt två års uppehåll (förklaringen till detta finns i detta nya avsnitt) är Stefan och Martin tillbaka i studion och tillbaka i dina öron. I detta nya avsnitt samtalar Stefan och Martin om vad det kan betyda att vara ”kristen bortom Gud.”

 

 

 

Sök