9 december
2 november

Det historiska mötet mellan den romersk-katolska kyrkan och lutherska världsförbundet är över. Jag följde högtidligheterna via TV och försöker här sammanfatta mina personliga intryck, under tre rubriker.

För det första är det glädjande att se kristna mötas till försoning och gemenskap. Det kan vi aldrig få för mycket av. Attityden av ödmjukhet är nog det mest bestående intrycket från gudstjänsten. Historiens tunga avlagringar lades åt sidan, likaså den mänskliga prestigen. Härligt! Vi behöver fortsätta odla nyfikenhet och en villighet att lära av varandra som kristna.

Det är också befriande att för en gångs skull se media i Sverige intressera sig för kristen tro och kristna kyrkor. Likaså var det härligt att höra statsministern uttala sig oreserverat positivt till kyrkornas viktiga arbeta för fred och för fattiga och utsatta. Den bekräftelsen borde ges oftare.

Det ovanliga i situationen underströks av statsministerns valhänta språkbruk. En politiker i världens kanske mest sekulariserade land behöver inte bry sig om kyrkor och kristen tro och det visade sig att statsministern inte ens behärskar det grundläggande språkbruket. Stefan Löfven talade flera gånger om den ”lutheranska kyrkan”. Pinsamt.

För det andra fanns det en underliggande ambivalens vid gudstjänsten. Man talade om försoning och gemenskap och det är oerhört viktigt att vi gör upp oförrätter och ren ondska som från båda håll kommit till uttryck mellan katoliker och protestanter. Men ytterst handlade reformationen inte om personliga relationer, utan om kyrkans lära. Då är det inte försoning som behövs; det är en fråga om sanning. Där är det fortfarande långt mellan kyrkorna. Ingen tjänar på att vi sopa olikheterna under mattan; de behöver upp på bordet istället.

Ambivalensen kom i dagen på flera områden. Påven talade positivt om reformationen, medan Ulf Ekman i sin rapport om gudstjänsten i den katolska tidningen Catholic Herald skriver: ”A major question is, of course, how much a Catholic actually can applaud the Reformation.”

När jag läser de nordiska katolska biskoparnas herdabrev från den 15 oktober, som förbereder för reformationsminnet, är det samma inställning: ”500-årsminnet av reformationsskeendet [kan] inte vara något som ska firas i egentlig mening. Det bör snarare vara något att minnas ångerfullt.” Sedan läggs stor vikt vid att många evangeliska kristna börjat upptäcka den romersk-katolska tron och numera bejakar Skrift och tradition, synen på påven, helgonens och Marias roll, människans samverkan med nåden etc. Intrycket här skiljer sig markant från måndagens gudstjänst; här verkar det snarast handla om att hjälpa evangeliska kristna att bli katoliker.

En annan ambivalens gäller uttrycket ”synlig enhet”, som inte definierades. Vad innebär det? På ett konkret plan togs det positiva steg mot ökat samarbete i frågor om fattigdom, fred och miljö. Mycket bra! Men när det gäller församling och evangelisation är frågan inte så enkel. Den kompliceras bland annat av att den ena parten har en uttalad teologi som säger att enhet ytterst innebär enhet under påven. Splittringen manifesterades i tisdagens katolska mässa, där nattvardsbordet var stängt för evangeliska kristna.

För det tredje var det mer än ambivalent, det var motsägelsefullt på flera punkter.

Det första imperativet, eller åtagandet, i överenskommelsen mellan kyrkorna handlade om att fokusera på det gemensamma, inte det som skiljer åt. Men det är nog lättare sagt än gjort.

Inför mötet i Lund intervjuades Ulf Ekman av Opus Dei och säger då: ”Påven har en roll som herde och tjänare till alla kristna”. Just detta är en av de stora skiljelinjerna. Vi som evangeliska kristna tror inte att påvens ämbete är från Gud. Här finns det förstås en inbyggd motsättning. Påvens roll blev naturligt starkt accentuerad under dagarna i Skåne. Men om vi ska betona det som vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt, ska vi då ge påven en så central roll?

Det fjärde imperativet eller åtagandet som man enades om löd: ”Lutheraner och katoliker bör gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.” Härligt tänkte jag! Min entusiasm sänktes dock påtagligt när jag hörde den katolske kommentatorn på TV (1:08) säga: ”Evangeliet för vår tid är precis samma evangelium som i alla tider. Evangeliet rättar sig inte efter tiden, det är tidlöst. Evangeliet blir aldrig gammalt.” Bra, tänkte jag. Och så fortsatte kommentatorn: ”Som katolik tänker jag att evangeliets budskap redan är skrivet i människans hjärta, så det är egentligen inte så svårt att ta till sig.” Men det är ju enligt Nya testamentet lagen (inte evangeliet) som är skriven i människans hjärta – och den lagen är inte lätt. Ingen klarar att hålla den. Det är därför vi behöver evangeliet, som inte handlar om vad som finns i vårt hjärta, utan som handlar om vad någon annan har gjort för oss.

Jag är väl medveten om att kommentatorns ord inte har någon officiell status, men för mig illustrerar den att skillnaderna i hur vi förstår trons centrum kvarstår. Skillnaderna finns kvar i de olika andliga kulturer som respektive kyrka bygger upp (och som kom till uttryck i kommentatorns ord)  och de finns kvar bakom de oprecisa formuleringarna i Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.

För en analys av den gemensamma deklarationen, se den mycket klargörande intervjun med teologen Mike Reeves här.

Så mina intryck var blandade; glädje, ambivalens och motsägelser. Det är mycket positivt att vi odlar goda och varma relationer. Men det är naivt – och det gäller först och främst den protestantiska sidan ­– att bortse från de stora teologiska skillnader som rent faktiskt finns.

 

 

 

 

 

15 oktober

Under Bokmässan i Göteborg hade Svenska kyrkan ett imponerande program med intervjuer. En av dem leddes av DN-journalisten Björn Wiman, som intervjuade ärkebiskop Antje Jackelén angående hennes senaste bok Samlas kring hoppet (intervjun kan ses här i sin helhet).

Inramningen höjde förväntningarna. Björn Wiman frågade:

– Eskatologi, kan du förklara det? Du är ju inte bara ärkebiskop, du är ju spränglärd teolog också.

Ärkebiskopen svarar glatt: – Och därför ärkebiskop kanske?!  

Så vad är ett spränglärt svar på frågan om den kristna eskatologin, alltså den kristna läran om den yttersta tiden?

För den som besöker en gudstjänst i Svenska kyrkan är svaret givet. Den apostoliska trosbekännelsen, som är en sammanfattning från 100-talet av trons huvudpunkter, är tydlig. Församlingen bekänner att Jesus – den korsfäste och uppståndne som Fadern upptagit till himmelen – är ”därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. Vidare bekänner man sin tro på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.

Denna allmänkyrkliga bekännelse, som omfattas av alla kristna oavsett tradition, sammanfattar i fyra påståenden innehållet i den kristna eskatologin. Enligt kristen tro handlar det om fyra oundvikliga fakta, lika verkliga som det faktum att vi rör oss mot vår egen förestående död. Historiens avslutning innebär:

  • att Jesus ska komma tillbaka till jorden
  • att alla människor som någonsin levt då ska uppstå från de döda
  • att alla sedan ska redovisa sitt liv för Jesus och få sin dom av honom
  • att alla som tillhör honom ska få evigt liv och del av Guds rike i dess fullhet

Eskatologin kan innehålla ytterligare punkter, som ofta skiljer kristna åt, som till exempel olika läror om tusenårsriket. Självklart finns det också en tolkningsdiskussion om den apostoliska trosbekännelsens fyra punkter, tex vad domen eller det eviga livet kommer att innebära. Men det finns ingen kristen eskatologi värd namnet som kan ignorera Jesu återkomst, de dödas uppståndelse, domen och det eviga livet.

Så vad svarar ärkebiskopen på frågan om eskatologin? Notera att det är en förberedd intervju om en bok som hon just skrivet om det kristna hoppet.

– Eskatologi betyder ordagrant läran om de yttersta tingen. Och de yttersta tingen kan både vara det som händer när den allra sista almanackan är slut, men det handlar också om det som så att säga existentiellt är det yttersta. Och egentligen handlar det om frågan: Vad kan vi hoppas på? Och det kristna svaret är ju på många sätt en variation av det … ja, att vi kan tvivla men vi har ingen anledning att förtvivla, därför vi har en tro som många gånger är en tro trots allt. Det är det kortaste svaret jag kan ge. 

Ärkebiskopens påstående handlar om konsekvenserna av den kristna eskatologin; att vi inte behöver förtvivla. Det är bra. Men, varför utelämnas hela innehållet i den kristna eskatologin – skälet till varför vi inte behöver förtvivla?

Jag är inte ute efter färdiga fraser eller tvångsmässiga upprepningar av trosbekännelsens formuleringar. Det är innehållet det handlar om. Kognitivt finns det ju ingen överlappning alls mellan ärkebiskopens svar och den kristna kyrkans bekännelse.

Om detta var ett enstaka tillfälle spelade det ingen roll. Problemet är att just detta är ett återkommande mönster, att kyrkans ledning inte kommunicerar kyrkans tro. Det är därför debatten om kyrkans otydlighet inte vill lägga sig.

[Tidigare publicerat i SEA:s nyhetsbrev]

 

14 oktober

Min kommentar i Världen idag

Kommunikation är svårt. Vi talar förbi varandra och avvisar lättvindigt en ovan uppfattning som kolliderar med det vi tar för givet – trots att vi aldrig funderat på varför vi tar det för givet. Fördomsfullhet är en allmänmänsklig åkomma som kräver livslång medicinering.

Paulus var en lysande kommunikatör. Under några få decennier förde han ut budskapet om Jesus i stora delar av romarriket och grundade växande församlingar. Han hade ett budskap och han kunde kommunicera det.

Apostlagärningarna visar att Paulus som kommunikatör var medveten om sina åhörares position. Han visste vad de tänkte och vad i deras utgångspunkter som stod i vägen för hans budskap.

När Paulus kom till synagogan fanns det missförstånd när det gällde synen på Messias, vilket blockerade människor för Jesus. Apostlagärningarna 17 beskriver Paulus undervisning i Thessalonike så här: ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: ’Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias’.”

Paulus byggde alltså sin kommunikation i två steg. Det första steget handlade om Messias-begreppet. Många av Paulus samtida judar hade en felaktig förförståelse av Messias. De tänkte att Messias ska komma i makt och härlighet och att hans ankomst innebär folkets befrielse från den romerska ockupationen. De tänkte i politiska och nationella termer. Det första Paulus måste göra var därför att utmana deras tänkande. Han visade vad Messias måste göra: lida och uppstå från de döda. Vi kan utifrån resten av Nya testamentet veta ganska säkert vilka skriftställen Paulus lyfte fram; Psalm 22 och Psalm 69, avsnitt ur Sakarja 9 och Sakarja 12 och framför allt texten om den lidande tjänaren i Jesaja 53.

Studerar man de skriftställena klarnar bilden. Messias ska komma till Jerusalem i ödmjukhet; inte ridande på en stridshingst för att mobilisera för krig utan på en åsna. Han ska möta motstånd från sina egna och bli förnedrad; hans händer, hans fötter, hans kropp ska bli genomborrad och hans lidande bli mycket stort. Som ett offerlamm ska han föras bort att slaktas, men döden ska inte kunna behålla honom. Efter sin död ska han få se frukten av sitt lidande och vinna en fantastisk seger.

Befrielsen Messias ska vinna är djupare och större än en politisk och nationell befrielse; det handlar om en universell befrielse från synd och död. Messias ska vara Guds Lamm som bär bort världens synd.

Paulus måste börja sin kommunikation med denna fråga: Hur förstår vi Messias uppdrag? Innan den frågan är utredd är det inte meningsfullt att peka ut en faktisk messiasgestalt. Men när den frågan är klarlagd kan Paulus gå vidare till det andra steget: ”Och han fortsatte: ’Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias’.” Utifrån rätt bakgrundsförståelse är det meningsfullt att identifiera Jesus som Messias.

Vi befinner oss inte i synagogan och inte längre i en kristet präglad kultur. Ändå är utmaningen för oss densamma som för Paulus. Vi måste identifiera stötestenarna som blockerar budskapet: vad man tänker om Gud, vetenskap, världens religioner, människans egentliga problem … innan vi kan kommunicera de goda nyheterna om Jesus.

1 oktober

1 oktober utgör en milstolpe; det är första dagen i min nya tjänst för CKA – Centrum för kristen apologetik! Självklart är jag i full gång, jag skriver detta på tåget mot Karlskrona där jag ska medverka under en apologetikhelg i Pingskyrkan. Roligt!

Samtidigt råder det stor kontinuitet med min tidigare tjänst på CredoAkademin. Det är undervisningen från CredoAkademin som vi nu önskar få ge till församlingar över hela Sverige. Det är samma härliga kollegor som tidigare som jag har förmånen att arbeta med. Men det är en ny organisation (Credo arbetar ju med skolungdomar och studenter och vi kommer nu att arbeta med alla åldrar så då var det naturligt för oss att knoppas av och bli en självständig organisation). Och det är nya behov av vänner och understöd, nu när vi inte längre driver en folkhögskolekurs.

Tack ni som hört av er med glada tillrop! Tack ni som vill stå med och stödja oss! Nu börjar en ny tid för det apologetiska arbetet i Sverige!

 

2 september

Om en månad startar CKA –Centrum för kristen apologetik på riktigt!

23 augusti

Här är min senaste kommentar i Världen idag (19.08.2016):

Det är inte enkelt att hänga med i den offentliga debatten. På område efter område sker drastiska positionsförflyttningar. Visst undrar man ibland om de som har tillgång till kulturens stora megafoner egentligen vet vad de talar om? Ett exempel: Ska vi vurma för mångfald eller stå för svenska värderingar? Det är svårt att göra både ock.

Visst har livet blivit rikare sedan min uppväxt på 60-talet. Nya smaker och spännande rätter har förändrat vår matkultur. Influenser från världen olika hörn stimulerar och förnyar kulturen. Det gäller inte bara mat, musik och design, utan många områden. Med öppet sinne inser man att mötet med nya människor, som bär på andra erfarenheter än man själv gör, innebär möjligheter till nya perspektiv och ny kunskap.

Detta är den positiva bakgrunden till de senaste årens omhuldande av mångfald. Självklart är mångfald bra och berikande! Men gradvis har mångfald i smakfrågor och mångfald av mänskliga erfarenheter förts över till livet som helhet. Aftonbladets kampanj från 2010 ”Vi gillar olika” har kommit att symbolisera hela detta mångfaldstänkande. Nytt och annorlunda, nästan vad det än är, bör gillas.

Men här finns ett problem, som blivit tydligt i den plötsliga lovsången till svenska värderingar. Uppenbarligen finns det värderingar som vi inte gillar och som vi vill mota bort, samtidigt som det finns andra värderingar som vi vill bejaka och befästa. Hur hänger detta ihop?

Problemet är att vi inte haft en genomtänkt uppfattning om mångfald. Den kan nämligen inte göras till ett allmänt och övergripande mål för samhället. Det leder till relativism och kaos … vilket också fått våra politiker att tvärvända och börja tala om specifika värderingar istället.

Det är i grunden en god utveckling. För att vara personlig: jag gillar inte olika främst. Jag sätter sanning och rätt mycket högre.

Nyckeln här ligger i hur vi relaterar de tre begreppen frihet, mångfald och sanning till varandra.

Den övergripande principen för samhället bör vara, inte mångfald, utan frihet. Varje individ måste tillerkännas frihet att tänka själv, forma sina egna övertygelser, följa sitt eget samvete och leva sitt eget liv. Friheten är grundperspektivet.

Av friheten följer sedan mångfald. Vi människor kommer att forma olika övertygelser och välja att leva olika sorters liv. Mångfalden är ett faktum som följer av friheten och som därför måste bejakas – om vi önskar ett fritt samhälle. Men vi måste inte gilla all mångfald. Tvärtom; mycket av mångfalden förtjänar att kritiseras.

Här kommer det tredje begreppet in: sanning. I ett fritt samhälle, med en mångfald som följd, måste sanningsfrågan hållas levande. Alla övertygelser är inte sanna, alla uppfattningar är inte goda, alla handlingsmönster är inte konstruktiva, alla livsåskådningar och religioner får inte samma konsekvenser när de börjar tillämpas … Därför måste vi ha dialog och debatt om olika övertygelser, värderingar och livsval. Alla inblandade måste tåla att den egna positionen blir ifrågasatt och kritiserad. Offerkoftor behöver läggas åt sidan och –fobianklagelser av olika slag hållas tillbaka, så att sakfrågorna kan belysas.

Som jag ser det handlar det om frihet – mångfald – sanning. I den ordningen.

23 juli

Här kommer min gästkrönika i Världen idag (22/7, ej online ännu):

Världen har inte upplevts så här oförutsägbar på länge. Villrådighet präglar den politiska utvecklingen i Europa och USA, med misstro och populism i dess spår. Våld och terror slår skoningslöst mot oskyldiga civila. Krig och förtryck tvingar fram migration i en omfattning vi inte sett tidigare. Som en följd sätter rädsla och hopplöshet klorna i många.

Den ogrundade optimismen om människan avslöjas obarmhärtigt. Någon dag efter det fruktansvärda terrordådet i Nice intervjuades en ung kvinna. Hon hade återvänt till strandpromenaden för att sörja och för att hedra offren som så brutalt dödats. Hon arbetade på en förskola och sa att hon inte visste hur hon skulle tala med barnen om det som hänt: vi lär dem ju att ”everybody loves everybody”.

Ljusblå ideologier om ”den goda människan” krossas i mötet med verkligheten. Människans natur, i all sin höghet och storhet, är också förvriden och korrupt och kapabel till gränslös ondska. Vi är ju både skapade av Gud till hans avbild och syndare som har förlorat härligheten från Gud.

Men hur kan vi realistiskt ta detta verklighetens mörker på allvar utan att bli cyniska eller förlamade av rädsla?

Det finns en bild jag ofta återvänt till. Föreställ dig en liten båt ute på den till synes oändliga oceanen. Inga horisonter är synliga så långt ögat når. Endast hav och himmel går att se. Det finns inga fasta punkter och inget att navigera utifrån – och båten saknar instrumentering.

Ändå är seglaren inte förlorad. Så länge himlen är klar går det fortfarande att ta ut en kurs. Stjärnorna blir riktmärken. De utgör fasta punkter bortom båten och anger färdriktning.

Men om stjärnorna slocknar – kanske täcks av tunga skyar – och mörkret sänker sig över båten blir seglarens läge förtvivlat. Det hjälper inte att han tänder aldrig så många lanternor i båten och själv badar i ljus. Eftersom han saknar en fästpunkt utanför båten blir de omöjligt att ta ut en färdriktning.

För mig är detta en bild människans belägenhet, sedan hon klippt banden med Gud och gett sig ut på ensamseglats. Vad ska hon nu navigera utifrån? Med människan som sin egen utgångspunkt blir varje kursangivelse godtycklig.

För den kristne är läget annorlunda. Vi har en förankring utanför oss själva och bortom nuets plågsamheter som hjälper oss att navigera. Vi vet att världens ondska inte ska få sista ordet och att världen i dess nuvarande tillstånd inte är det slutgiltiga.

Paulus skriver i Fil 3: ”Vårt hemland är himlen …”. Vårt fäste ligger utanför oss själva och bortom nuet och det ger oss en fast orienteringspunkt. Och han fortsätter: ”och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.”

Cynism och rädsla är inga alternativ för den kristne. Vi vet att det finns räddning genom Jesus Kristus och att det kommer en dag då allt ska läggas under honom och den mänskliga naturen förhärligas. Därför får vi aldrig ge upp.

I tider som dessa är det församlingens kallelse att engagera sig i nöden i världen och att mer än någonsin förkunna evangeliet om Jesus. Han är det yttersta hoppet i all världens nöd.

22 juli

Skriver replik i Dagen till mina tre kritiker:

Svärdsmyr, Wagner och Varg (se Dagen 20/7) längtar efter ”en kristendom som i korsets tecken … finns mitt i sekulariseringen och gör skillnad underifrån i stället för överifrån”. Den längtan delar jag till fullo. I verkligheten är jag överens med författarna på ett antal punkter.

Problemet är istället att författarna ställer upp ett antal onödiga motsatser mellan tro och förnuft, tro och vetande, tro och argument, tro och liv … I Nya testamentet hålls detta samman i ett konstruktivt både och. Du kan vara kristen som hel människa, inklusive med din tankeförmåga.

Ironin är svår att undgå: det är en artikel som argumenterar för att argument inte är viktigt.

Församlingen är kallad att vara en del av sin tid och sin kultur: vi ska vara i världen men inte av världen. Vår kallelse är därför inte att bygga en subkultur, utan att bli delaktiga i världen omkring oss. Men i världen ska vi vara salt och ljus och inte en spegelbild av det som redan finns där. Den kristne behöver därför med integritet kunna tala om sin tro i relation till de många andra övertygelser som möter oss i ett pluralistiskt samhälle.

Det handlar inte om att ”gå i klinch med hela samhället utanför”, utan om att bygga meningsfulla relationer med omgivningen. Allt gott som förenar oss som människor kan bejakas, samtidigt som den kristne är kallad att bära vittnesbörd om Jesus Kristus, världens ende frälsare och Herre. Kärleken tvingar oss att också – helt i Jesu efterföljd – utmana vår samtid. Det är just detta, att hjälpa kristna att på ett konstruktivt sätt leva i kulturen och peka på Kristus, som vi i SEA kontinuerligt arbetar med.

Definitionen av tro som artikelförfattarna presenterar synes mig mycket bristfällig: ”att acceptera att man inte vet”. Ödmjukhet och ett villigt erkännande av vår kunskaps begräsningar är viktigt, men tro handlar inte om att fira okunskapen. Nej, tro i Nya testamentet innebär att ta konsekvenserna av det vi faktiskt kan veta.

Tänk på Petrus tal på pingstdagen. Han hänvisar tre gånger till vad åhörarna känner till: ”Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet” (Apg 2:22). Han fortsätter att tala om Jesu uppståndelse med hänvisning både till vittnena som sett Jesus och till Skrifternas löften och hävdar att ”Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst” (v 36). Det utgör bakgrunden till utmaningen att omvända sig, tro på budskapet och låta döpa sig.

Tro handlar om att låta det bli sant för mig, som redan är sant i sig, och träda in i en personlig relation av tillit och överlåtelse till en person man kan veta något om.

 

Stefan Gustavsson

Generalsekreterare SEA

19 juni

Min kommentar i Världen idag 17 juni 2016: ”Vi behöver mer värderingsdebatt  i det här landet”

Den senaste tiden har landets ledande politiker lyft in en ny fråga i debatten. På nationaldagen den 6 juni skrev Anna Kinberg Batra en debattartikel i SvD: ”Svenska värderingar behöver försvaras”. Detta följdes upp av statsminister Stefan Löfven som inför partiledardebatten den 15 juni skrev en debattartikel i Aftonbladet med rubriken: ”Vi backar aldrig från svenska värderingar”. Inte en dag för tidigt; vi behöver mer värderingsdebatt i det här landet!

Värderingarna som nämndes är bland annat människovärde, frihet, rättvisa, jämlikhet, ansvarstagande … Vackra och viktiga ord. Det väcker frågan om var rötterna till de värderingarna finns? Varför har de kommit att prägla svensk – och västerländsk – kultur? Uppenbarligen är de inte allmängods eller självklarheter som går igen i alla samhällen världen över. Varför finns de då här?

Det är typiskt för samtalet om dessa frågor att det inte sägs något, varken från höger eller vänster, om vilken världsbild eller livssyn som dessa värden är rotade i. De framställs enbart som självklara och oberoende värden, som vi av någon outgrundlig anledning råkat omfamna här. Det enda som sägs är att det är svenska värderingar. Ska vi verkligen förstå det nationalistiskt; att det har med vår lilla nation och vårt avlånga land att göra?

Debattören Patrik Engellau, som beskriver sig själv som agnostiker, tar bladet från munnen. Det handlar om något annat än det svenska; det handlar om vad som utgjort grunden för vårt land. På sajten Det Goda Samhället skriver han: ”Västvärldens värden kommer från Bibeln”. I artikeln identifierar han två områden som är en direkt följd av den kristna tron som under mer än tusen år präglat Sverige. Det första området är jämlikheten. Den har sin grund i tron att alla människor är skapade av Gud. Vi är alla Guds avbilder, skapade av samma Gud, som älskar oss alla. Därför kan man inte värdera människors värde olika. Det andra området är friheten; rätten att gestalta sitt eget liv. Det är en kallelse och ett ansvar som Gud gav människan i skapelsen. De bibliska texterna markerar redan från början människans frihet, ansvar och valmöjlighet.

Engellau konstaterar att den franska revolutionens motto om frihet, jämlikhet och broderskap, som ofta tolkats som en protest mot kristen tro, i verkligheten har sin grund i Bibeln. Treklangen frihet, jämlikhet och broderskap går inte att tänka utan Europas kristna historia.

Den kristna tron har bidragit på många fler områden än synen på människan och synen på frihet. I verkligheten är det en hel väv av värderingar och perspektiv, hämtade från Bibeln, som utgör bakgrunden till den västerländska kulturen och från vars mylla vår kultur hämtat sin näring. Det handlar om synen på skuld, försoning och förlåtelse, synen på framtiden och ett hopp bortom döden, synen kunskap och bildning, synen på individ, familj, stat och balansen dem emellan, synen på lag och rätt, synen på skapande och skönhet … och framför allting annat; synen på Gud.

Det gläder mig att Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven öppnat dörren för ett förnyat samtal om grundläggande värderingar. Det behövs. Men låt oss då också tala om vad som är de mytomspunna ”svenska” värderingarnas historiska bakgrund.

Sök