28 juli

Här är min senaste krönika i Världen dag med rubriken ”Kyrkan behöver omvända sig från rädslan att kalla till omvändelse”

Under Luleå Pride i juni arrangerades en regnbågsmässa i Luleå domkyrka. Temat var: ”Kom in som du är, kom ut som du vill vara ”. Tankegången passar perfekt in under en pridefestival. Frågan är: hör den hemma i en kristen kyrka?

Som jag ser det är regnbågsmässan i Luleå ett av många exempel på hur man idag försöker gifta samman två oförenliga livsåskådningar: Humanism och kristen tro. Då uppstår dessa motsägelsefulla situationer, där människor vill få bestämma själva över sina liv, samtidigt som man önskar Guds bekräftelse över de egna besluten. Men har man då förstått vad det innebär att Gud finns?

Humanismen som livsåskådning sätter människan i centrum. Man följer den grekiske filosofen Protagoras välkända påstående ”Homo Mensura”, vilket betyder: ”Människan är alltings mått”. Den enskilda människan – inte Gud – är utgångspunkt och normgivare. Människan är autonom, det vill säga sin egen lag. Därmed kan hon definiera både sig själv och verkligheten runt omkring sig – och kan välja att komma ut så som hon själv vill vara.

I kristen tro är Gud i centrum. Han är den som alltid funnits och som har valt att skapa världen och människan. Därmed är Gud alltings mått. Människan är viktig och värdefull, men är inte sin egen lag. Som skapade varelser är vi underställda vår Skapare. Livets mest grundläggande faktum är att Gud är Gud och endast han är Gud. Människans mening och vår djupaste tillfredställelse kan vi finna enbart i samklang med Gud.

Om Gud finns och har skapat oss då är den mest grundläggande frågan: Vad vill Gud med mitt liv? Det betyder inte att frågan om vad jag vill med mitt liv är oväsentlig, men den kan aldrig övertrumfa Guds tanke med min existens.

De goda nyheterna är enligt kristen tro att vi kan komma precis som vi är. Genom Jesus Kristus är vägen till Gud öppen för varje människa. Men vi kan inte förbli vad vi är eller komma ut som vem som helst. Vi är kallade att bli lika Jesus Kristus, i kärlek till Gud och lydnad för hans vilja.

Nya testamentet talar om omvändelse 58 (!) gånger. Det är verkligen ingen liten sidotanke, utan utgör en helt grundläggande del av det kristna budskapet. Jesus och de första apostlarna kallade konstant människor till omvändelse. De pekade inte ut någon speciell grupp eller någon speciell synd. Tvärtom; ”nu ålägger Gud människorna, alla och överallt, att omvända sig”, för att citera Paulus inför Areopagen i Aten (Apg 17:30).

Enligt kristen tro är alla människor skapade till Guds avbild, älskade av honom och därför viktiga och värdefulla. Men alla människor har också syndat och saknar härligheten från Gud. Men Gud har inte gett upp om oss, utan har sänt Jesus Kristus till världen för att rädda oss. Genom hans död och uppståndelse kan vi få livet tillbaka. Hur då? Petrus svarade så här den första Pingstdagen: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.”

Temat ”Kom in som du är, kom ut som du vill vara ” är en omöjlig hybrid. Det är ett försök att smälta samman två oförenliga storheter: Humanism och kristen tro.

Här har vi en stor utmaning: Den kristna kyrkan behöver omvända sig från rädslan att kalla människor till omvändelse.

 

 

5 juni

Roligt med positiva recensioner! Här är Birger Thuressons recension i Dagen av ”Skeptikerns guide till Jesus del 2 – Om Jesu identitet och uppståndelse” (Credoakademin)

Ja, han är sannerligen uppstånden! När jag lägger igen Stefan Gustavssons bok Skeptikerns guide till Jesus 2 efter genomläsning får jag lust att, mitt på blanka vardagen, instämma i församlingens svar på prästens/pastorns glädjefyllda påstående i påskdagens gudstjänst: ”Kristus är uppstånden!”

Det här är ingen guide enbart för skeptiker, utan en bok där vetande stärker den troendes tro på ett sunt sätt. Men naturligtvis också utmärkt litteratur för den som ännu inte bejakat den kristna tron, men nyfiket och vetgirigt söker svar.

Boken handlar om Jesu identitet och uppståndelse. Den är hederlig, gedigen och pedagogisk.

Hederlig, därför att den inte väjer för svåra frågor och tydligt redovisar olika hypoteser om Jesu identitet och olika förklaringar till vittnesbörden om hans uppståndelse.

Gedigen, därför att författaren är beläst och gör en bred redovisning av forskning i ämnet. Litteraturlistan är imponerande och vägleder den som vill gräva vidare.

Pedagogisk, därför att Stefan Gustavsson inte låter lärdomen tynga språket. Boken är lättläst. Och det är inte bara språkets och det logiska uppläggets förtjänst, utan också typografins. Summeringar, punkter och en luftig layout bidrar.

Bokens tyngdpunkt ligger på uppståndelsen. Inte konstigt, eftersom den bekräftar påståendet att Jesus är delaktig i Guds identitet.

Det finns en välgörande ödmjuk ton i boken. Uppståndelsen kan inte slutgiltigt bevisas, skriver författaren, men den som tror att Gud uppväckte Jesus från de döda har de historiska argumenten på sin sida. I en tid när det är populärt att slå lösryckta bibelverser i huvudet på folk och kallar det apologetik är den här sortens försvar för tron extra viktig.

5 juni

Nu börjar recensionerna av ”Skeptikerns guide till Jesus, del 2 – om Jesu identitet och uppståndelse” publiceras. Här är recensionen i HEMMETS VÄN 28 maj 2015:

Skeptikerns guide

Utlovad och efterlängtad, så kan man nog säga om Stefan Gustavssons nya bok Skeptikerns guide till Jesus 2, om Jesu identitet och uppståndelse, Credoakademin 2015. Som alltid när Gustavsson skriver är det bibliskt, intellektuellt klart, logiskt, sprängfyllt av innehåll, lättläst och verkligen trosstärkande. Här ställs frågor till det historiska materialet om Jesus och undan för undan redovisas grunderna för att den kristna tron vilar på klara och åtkom liga historiska fakta.

Boken är indelad i tre stora avsnitt i sökandet efter Jesus i historien. Var ska vi börja leta? heter det första avsnittet. Här bemöter författaren uppfattningen att evangelierna bara är en spegelbild av de myter som florerade i antiken och då inte historiska. Han kommenterar Tomasevangeliet och svarar på frågan om evangelierna är anonyma biografier eller om vi kan veta något om författarna.

1 avsnitt två med rubriken Vem var han? Om Jesu identitet, visar författaren vad Jesus sade om sig själv och hur vi kan ställa oss till hans person, anspråk och undervisning. Det är fram för allt Jesu anspråk på gudomlighet och att vara ett med Gud själv, ja Gud, som gör att frågorna spetsas till. Det klassiska citatet av C 5 Lewis finns med där Lewis skriver: “Du måste välja. Antingen var, och är, den här mannen (Jesus) Guds son eller också var han en galning eller något ännu värre.”

Avsnitt tre har rubriken Vad hände efter hans avrättning? Om Jesu uppståndelse och här befinner vi oss i centrum av kristen tro och – den avgörande frågan. Gustavsson går igenom berättelserna om uppståndelsen, förklaringar till att Jesu grav var tom och hur man skall se på de första lärjungarnas upplevelser och den kristna kyrkans födelse. Här vill man bara ropa: Jättebra! Härligt! Fantastiskt! Tänk att Jesu uppståndelse är en historisk, påvisbar händelse. Kristen tro vilar inte på fabler, påhittade historier, en blandning av myter och legender, rykten, hallucinationer, bedrägeri och religiösa dagdrömmar. Kristen tro är en historisk tro på Jesus, hans person, ord, handlingar, hans död och hans kroppsliga uppståndelse, hans närvaro och hans återkomst vid historiens final.

Gustavssons bok är ett måste för lärare, präster och pastorer och ger mycket predikomaterial, men borde sättas i händerna på unga och äldre som inte är riktigt säkra på vad de egentligen tror på.

Bo Wettéus

19 maj

SoS-artworkStefan och Martin diskuterar den nyss firade högtiden Kristi himmelsfärd. Martin ogillar associationer till rymdfärder och stålmannen och vill reda ut vad Kristi himmelsfärd betyder och har för plats i kristen tro. Avslutningsvis diskuteras också Martins förestående utlandsflytt för studier. För att höra om två tillfälliga avsked, lyssna nedan!

Play
12 maj

Jag prenumererar på John Stott Daily – ett dagligt utdrag ur någon av John Stotts många böcker. Idag handlade det om hur vi om hur vi talar om abort:

The vocabulary of abortion
The popular euphemisms make it easier for us to conceal the truth from ourselves. The occupant of the mother’s womb is not a ‘product of conception’ or ‘gametic material’, but an unborn child. Even ‘pregnancy’ tells us no more than that a woman has been ‘impregnated’, whereas the truth in old-fashioned language is that she is ‘with child’. How can we speak of ‘the termination of a pregnancy’ when what is terminated is not just the mother’s pregnancy but the
child’s life? And how can we describe the average abortion today as ‘therapeutic’ (a word originally used only when
the mother’s life was at stake), when pregnancy is not a disease needing therapy, and what abortion effects nowadays
is not a cure but a killing? And how can people think of abortion as no more than a kind of contraceptive, when what
it does is not prevent conception but destroy the conceptus? We need to have the courage to use accurate
language. Induced abortion is feticide, the deliberate destruction of an unborn child, the shedding of innocent blood.

2 april

SoS-artworkGlad påsk alla lyssnare! Stefan och Martin pratar om Stefans nyutkomna bok Skeptikerns guide till Jesus som bland annat handlar om det historiska bevismaterialet för Jesus uppståndelse. Alltid aktuellt, men extra mycket så en skärtorsdag som denna.

När du lyssnat på detta avsnitt, kila iväg till CredoAkademins webshop och köp både del 1 och 2 av Skeptikerns guide till Jesus till ett förmånligt paketpris!

Play
13 februari

Stefan och Martin är tillbaka i studion för att diskutera IS, islam, religiöst motiverat våld och varför det är svårt att kunna ha en bra och konstruktiv debatt om idéinnehållet i islam. Lite olika synsätt kring relationen mellan islam och islamism diskuteras, liksom behovet av att göra tydliga distinktioner så att idéinnehåll och inte folkgrupper blir föremål för religionskritik.

Länkar till saker som diskuteras i detta avsnitt:

Samt vägar att stötta CredoAkademins arbete via autogiro, Swish eller bankgiro. Tack för din gåva!

Play
12 februari

Har gett längre intervju i ViD om synen på islam. Finns online här.

15 januari

I tidningen Dagen har jag idag en artikel där jag motiverar varför det var viktigt för mig att skriva under det s k  pastorsuppropet. Här nedan finns artikeln med länkar till viktigt material som inte fanns med i Dagen-versionen.

De 380 pastorernas upprop för generositet och tolerans har fått mycket uppmärksamhet, främst ros men också ris. Jag tillhör en av dem som, trots att jag inte är pastor, tyckte det var viktigt att markera min uppfattning och att därför stå med bland undertecknarna.

Kritiken mot uppropet tycks mig i huvudsak ha missat själva poängen, vad det var uppropet hade för syfte.

Poängen var inte varje enskild formulering i texten – själv hade jag synpunkter på både vad som sades om Islam och vad som påstods om korstågen. Men uppropet handlade inte om de frågorna, utan hade en annan huvudpoäng, vilket gjorde att jag gärna skrev under.

Poängen var inte att ignorera integrationsproblematiken. Tvärtom; uppropet talar tydligt om att vi måste förbättra integrationen. Därför var det också mycket positivt att KD bara någon dag efter uppropets publicering signalerade att det nu är tid att bryta tystnaden kring integrationen och alla de utmaningar vi står inför. Andra partier har sedan gett liknande signaler. Här menar jag det måste göra ännu mycket mer, från samtliga partier som är för en generös invandringspolitik. Vi ska inte bara låta människor få en fristad i Sverige; vi måste ge dem möjlighet att etablera ett meningsfullt liv här. Frågan om invandring och integration är därför två separata frågor.

Notera att integrationsproblemen inte försvinner genom att vi stryper invandringen; de kvarstår (på sin höjd slutar problematiken att växa, men den försvinner inte). Problemen beror nämligen minst lika mycket på oss som är här, som på de som kommer till oss.

Poängen var inte heller att tala om vilket parti kristna ska eller inte ska rösta på. Den kristna församlingen har inget sådant mandat, än mindre vi som kristna ledare. Församlingen är en gemenskap öppen för alla människor, oavsett politisk färg, där vi möts runt evangeliet om Jesus. Vi vet dessutom att väljare lägger sina röster på ett parti av de mest skilda anledningar. Ganska få gör det för att de har lusläst partiprogrammet och tycker sig omfamna alla punkterna där. Nej, människor väljer – och det är poängen med demokrati att det är individen som själv väljer – ett parti därför att man gillar en viss sakfråga som partier driver, eller därför att partiledaren inger förtroende (eller kanske rent av ser bra ut), eller därför att man röstar taktiskt och ser politiken mer som ett strategispel, eller därför att man vill proteströsta, eller …

Men även om församlingen inte tar partipolitiskt ställning är det förstås naturligt att utifrån den kristna tron diskutera olika politiska frågor: Hur stämmer Fi:s äktenskapssyn med kristen tro? Hur stämmer V:s syn på äganderätten med kristen tro? Hur stämmer KD:s abortsyn med kristen tro? Inget av riksdagspartierna klarar sig helskinnat undan i en kritisk analys utifrån kristen tro.

Så vad var då poängen? Uppropet markerar flera gånger att det handlar om SD:s människosyn. Hur stämmer SD:s människosyn med kristen tro? Här ser jag tre relaterade problem:

För det första SD:s formuleringar kring människan, där man i principprogrammet talar om ”nedärvd mänsklig essens” som skiljer oss människor åt. Därmed hör vi bäst hemma i olika gemenskaper (dvs. i olika nationer) och ska helst inte blandas, för då uppstår problem. Människosynen ligger sedan till grund för nationalismen. Den bakomliggande tanken är att det är vi med liknande essenser som bäst kan bygga nationen Sverige. Detta finner jag mycket problematiskt. Sådana tankar – om nedärvda essenser – är både främmande för kristen tro och empiriskt felaktiga.

Som Lennart Nordfors påpekade vid 2014 års Ohlinföreläsning liknar SD:s ideologi den sydafrikanska apartheidideologin. Henryk Verwoerd, som skapade apartheidideologin, beskrev tanken så här i ett linjetal 1948:

Nationalistpartiet “anser att en beslutsam politik för separation mellan den europeiska rasen och de utomeuropeiska rasgrupperna, liksom tillämpningen av principen om åtskillnad mellan de icke-europeiska rasgrupperna, är den enda grund på vilken karaktären och framtiden för varje ras kan skyddas och ges möjlighet att utvecklas i enlighet med sin egna nationella karaktär, förmåga och öde.”

För det andra återfinns dessa skrivningar i partiprogrammet hos ett parti – SD – som i närtid går tillbaka till rasistiska rörelser som BSS – Bevara Sverige Svenskt. SD är, för att citera Sydsvenskans framstående politiske kommentator Per T Ohlsson, “ett parti vars ideologiska rötter letar sig tillbaka till de bruna förvillelser som drog världen i fördärvet”. När nuvarande partiledare gick med i partiet fanns det skrivningar om en “etniskt och kulturellt homogen nation” (partiprogrammet 1994).

Precis som V:s avståndstagande från kommunismen på flera plan måste betecknas som halvhjärtat – en omvändelse under galgen – så har SD:s avståndstagande från rasism på flera plan varit halvhjärtad. Varför annars alla dessa återfall i rasistisk retorik, också från partiets toppskikt? Det är knappast en slump att SD tvingats införa nolltolerans mot rasism.

Man kan förstås inte hålla ett partis historia mot partiet hur länge som helst, alla har rätt att förändras, men precis som med V övertygar inte förändringarna hos SD mig. Kombinationen av tanken på nedärvda mänskliga essenser som skiljer oss människor åt med partiets historiska närhet till nynazism och rasism är problematisk.

För det tredje är denna människosyn inte en liten punkt bland andra i partiprogrammet; den är den drivande tanken bakom ideologin och den har sin viktigaste tillämpning i invandrings- och flyktingpolitiken.

Det är denna människosyn och dess konsekvenser som är uppropets poäng.

När det gäller frågorna om flyktingmottagande, invandring och integration har riksdagspartierna tyvärr, av rädsla för att identifieras med SD:s människosyn, i allt för stor utsträckning abdikerat från den vanliga politiska processen. Som om alla frågor redan var lösta! För mig är frågorna om asyl, invandring och integration politikområden som alla andra. Det innebär att det är självklart att alla frågor kan ställas, att problem måste analyseras och åtgärdas, att det finns regelverk och begränsningar och att dessa fritt kan debatteras, att man måste göra ekonomiska prioriteringar etc. Men detta arbete behöver ske utifrån en människosyn som inte skiljer människor åt genom tal om olika essenser och som inte bygger på en nationalism utifrån ett sådant essenstänkande.

Vi behöver helt enkelt en bättre politiskt debatt om invandring och integration. Men det är en debatt som behöver ske utifrån en annan människosyn än vad SD utgår från. Därför skrev jag på uppropet.

Stefan Gustavsson

 

23 december

SoS-artworkNär juldagsmorgon glimmar, jag vill på bio gå. Martin och Stefan diskuterar kommande filmen ”Exodus: Gods and Kings” om Mose och uttåget ur Egypten. Dessutom en ordentlig tillbakablick över hösten på CredoAkademin.

Passa på att ge din julgåva till CredoAkademin! Stefan och Martin berättar om frukten av CredoAkademins arbete, och bjuder in till dessa tre sätt att vara med och stötta CredoAkademin:

  1. Skicka via bankgiro 544-9491
  2. ”Swisha” med din mobil till 123 394 20 26
  3. Mejla oss om att bli månadsgivare! Vid minst 250 kr/mån får du automatiskt nya böcker från vårt förlag!

 

Play