9 november

Vi är tillbaka! Efter drygt två års uppehåll (förklaringen till detta finns i detta nya avsnitt) är Stefan och Martin tillbaka i studion och tillbaka i dina öron. I detta nya avsnitt samtalar Stefan och Martin om vad det kan betyda att vara ”kristen bortom Gud.”

Play
8 november

Min kommentar i dagens ViD:

I helgen besökte jag ett höstvackert Prag. En av stadens berömda män, författaren Franz Kafka, står staty i de judiska kvarteren. Konstnären Jaroslav Rona låter Kafka sitta på axlarna på en huvudlös man – som har ett stort hål i bröstet.

Statyn fångar livskänslan hos Kafka. Född jude blev han i vuxen ålder ateist. Världen såg han som en labyrint utan utväg, en tillvaro absurd och ogripbar för människan. Om tomheten – hålet i sitt bröst – säger han: ”Jag är en bur på jakt efter en fågel.”

I vår rastlösa värld försöker vi distrahera oss bort från Kafkas frågor om livet. Intellektuellt bekänner vi oss till ett sekulärt perspektiv och delar Kafkas ateism. Med deprimerande konsekvenser. Francis Bacon, filosofen och vetenskapsmannen, skrev redan 1640 om ateismen: ”De som förnekar Gud, ödelägger människans höghet. Förvisso liknar människan till sin kropp djuren. Och om människan inte är besläktad med Gud genom sin ande, då är hon en låg och föraktlig varelse.”

Vi ökar tempot, som om vi skulle kunna springa ifrån frågorna om livets mening. Ändå gör de sig ständigt påminda.

Årets nobelpris i litteratur presenterades med följande motivering: Priset går till Kazuo Ishiguro ”som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”. Det finns ett ofrånkomligt främlingskap för människan; vår hemhörighet i världen är skenbar. Under ytan lurar en avgrund.

Stig Dagerman, en av 1940-talets mest uppmärksammade författare, är aktuell genom nyutgivning av hans ”Dagsedlar”. Dagermans sista bok kom ut 1952 och heter ”Vårt behov av tröst är omättligt …” Boken inleds med drabbande ord: ”Jag saknar tro och kan därför aldrig bli en lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden.” Två år senare tog Dagerman sitt liv.

1900-talets mest kände ateist var utan tvekan den engelske filosofen Bertrand Russell. Han återkommer på många ställen till de förödande konsekvenserna av Guds frånvaro. I ett brev till Colette O’Niel använder han ett uttryck från kristen teologi och talar om det saliga skådandet, den saliga åsynen – som handlar om att få se Gud, källan till liv. Men för Russel finns inte den källan; men behovet av den finns där. Russell skriver: ”I mitt inre finns alltid och för evigt en fruktansvärd smärta … Ett sökande efter något utöver vad världen rymmer, något förvandlande och oändligt. Den saliga åsynen – vid Gud, jag finner den inte, jag tror inte den går att finna – men kärleken till den är mitt liv … Den är själva livets källa inom mig.”

I Expressen (18/10) skriver Göran Rosenberg om existentialisterna, Sartre och Camus, och hur de sätter sökarljuset på de stora livsfrågorna:

”Existentialisterna må ha gjort sitt (den ´autentiska` individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?”

Det finns en smärtsam ironi här. Kafka, med sin judiska bakgrund, levde så nära svaret. Så lever också vår kultur, med sina kristna rötter, nära svaret. Det är upp till oss som efterföljare till Jesus från Nasaret att kommunicera det svaret. Är vi beredda att göra det?

6 oktober

Min kommentar i Världen idag:

Under ett Almedalsseminarium jag medverkade i kastade en av paneldeltagarna i slutet av samtalet ut ett provocerande påstående: Det är inte bara i Koranen vi finner uppmaningar till våld; det gäller också evangelierna. Några verser citerades ur Lukas där Jesus talar om att ”köpa sig ett svärd”. Så avslutades debatten – utan att jag fick en chans att replikera! Det är förstås debattens villkor; det finns en tidsgräns för samtalet. Likväl är det frustrerande när vilseledande påstående blir hängande i luften.

Texten i Lukas 22:35-38 lyder:

”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” — ”Nej, ingenting”, svarade de. Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” — ”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” — ”Det är bra”, svarade han.

Är detta en uppmaning från Jesus till lärjungarna att de ska ta till vapen? Svaret är ett kategoriskt nej. Fyra omständigheter motiverar den slutsatsen.

  1. De tidiga kristna – från 30-talet till 300-talet – förkunnade evangeliet med ord och gärningar, aldrig med vapen och våld. De använde endast ”Andens svärd, som är Guds Ord”. Trots motstånd och förföljelser valde de smälek och martyrium. De mötte aldrig våld med våld eller vapen med vapen. De tolkade alltså inte Jesus som om han uppmanat dem att ta till vapen.
  2. Jesus själv undervisade sina efterföljare att de skulle vara en radikalt annorlunda gemenskap: ”älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra.” Luk 6:27-29
  3. När Jesu motståndare kom med ”påkar och svärd” drar Petrus sitt svärd. Då tillrättavisar Jesus honom och säger: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” Matt 26:52
  4. Bakgrunden till Jesus ord om att köpa svärd är den tidigare sändningen av lärjungarna i Lukas 10. Där hade Jesus sänt ut dem utan pengar, extra kläder eller andra förnödenheter. De skulle åtnjuta gudomlig omsorg och människors generositet när gudsriket proklamerades i Israel. Men nu går historien in i ett nytt skede, där Jesus själv kommer att dödas. Då förändras också situationen för lärjungarna. Hädanefter ska de ta med sig pengar, kläder och andra förnödenheter. De måste tänka igenom sin situation på nytt. Och då sägs orden: ”den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd”.

Ordet svärd används på flera ställen i evangelierna symboliskt för motstånd och smärta (se Matt 10:34, Luk 2:35) och bör förstås så också här. Dessvärre tolkade lärjungarna det bokstavligt och plockade fram två svärd. Då sa Jesus enligt Bibel 2000: ”Det är bra”. Men betydelsen är snarare ”Det räcker nu”. Eller som vi skulle säga i dagligt tal: ”Sluta!” Som en bibelkommentar påpekar: ”Det räcker, sade Jesus, för att avsluta en konversation som de inte förstått. Jesu sätt, vilket de borde veta, var inte svärdets väg utan kärlekens väg.”

8 september

Min senaste krönika i Världen idag:

För några veckor sedan var jag i Århus på en spännande apologetik-konferens. En av kvällarna var det offentlig debatt om evangeliernas historiska trovärdighet.

Min utgångspunkt var enkel: Evangelierna ska bedömas på samma sätt som vi bedömer andra källor från antiken. De behöver inte okritiskt accepteras, men de ska inte heller betraktas överdrivet kritiskt. Evangelierna behöver ges en rättvis bedömning.

Hur bedömer man om en källa är historiskt trovärdig? Vilka kriterier används vid en sådan bedömning av andra källor från antiken?

Den första frågan gäller genre; vilken typ av litteratur är det? Är texten en dikt, ett skådespel eller en saga, blir förstås frågan om historisk trovärdighet ointressant. Men är texten historieskrivning, kanske en officiell krönika eller en biografi, blir frågan relevant: Kan vi lita på vad som återberättas för oss?

Evangelieforskningen är idag överens om att evangeliernas genre är biografi; de är en del av den grekisk-romerska biografi-genren, med syfte att återberätta en individs liv och dess betydelse.

Den andra frågan gäller datering; hur tidig är källan? Ju tidigare källan är i relation till de händelsr den återberättar desto bättre. Evangelierna är skrivna under det första århundradet, ca 30-60 år efter händelserna. Det innebär att ”de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser”, för att citera historieprofessorn Dick Harryson.

Den tredje frågan gäller författaren; vem är han (i antiken handlar det oftast om män) och hur har han fått sin information? Står han nära eller långt ifrån händelserna? Författarna till evangelierna är antingen själva ögonvittnen (Matteus & Johannes) eller har sin information från intervjuer med ögonvittnen (Markus & Lukas). Lukas skriver: informationen har ”berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen”.

Den fjärde frågan gäller antalet källor; hur många källor om samma händelse eller person har vi? Ett flertal källor, som kan bekräfta eller korrigera varandra, är bättre än en ensam källa. När det gäller evangelierna befinner vi oss i ett positivt läge: vi har tillgång till fyra olika källor.

Den femte frågan gäller bekräftelser; hur väl passar information i källan samman med annan kunskap vi har? För evangeliernas del handlar det om vad som sägs om det religiösa livet, den romerska ockupationen, sedvänjor och kultur, geografiska uppgifter, beskrivning av arkitektur, myndighetspersoner, användningen av arameiska ord, kommentarer om mynt, väder, fiske, skatteindrivning, topografi … Här passar evangelierna väl in i vad vi för övrigt vet. Simon Gathercole, känd evangelieforskare vid Cambridge University, säger: evangelierna ”tillhandahåller beskrivningar som överensstämmer med kulturen och geografin” i Israel under det första århundradet.

En utvärdering av evangelierna utifrån kriterier vi använder för att utvärdera andra källor från antiken leder till följande slutsats: Evangelierna står sig väl jämfört med andra källor från samma tid.

Min fråga till min motdebattör var: Vad har de källor vi allmänt accepterar som historiskt trovärdiga, som evangelierna inte har? På den frågan fick jag inget svar.

 

11 augusti

Har skrivit en kommentar i Världen idag den 11 augusti 2017:

Det är häpnadsväckande. På ledarplats i DN (7/8) skriver Lisa Magnusson ”att det måste vara upp till varje individ att själv definiera sin könstillhörighet”. Som en ny mänsklig rättighet. Subjektiviteten görs allsmäktig; jag är det jag själv definierar mig som.

Det har blivit vanligt att tala om ”vårt tilldelade kön”, alltså att könstillhörighet är något som andra människor gav oss, inte något vi föddes med. Nu ska vi därför ta makten och definiera oss själva.

När jag föddes tilldelades jag mina namn. Den processen var till stora delar subjektiv. Mina föräldrar valde tre namn – de kunde valt tusen andra och jag är idag fri att ta nya namn. I min födelseattest nämns, vid sidan om namn, också längd och vikt. Var det något jag tilldelades – som lika gärna kunde angetts med andra värden? Eller var det något som konstaterades om mig?

För det stora flertalet är könstillhörighet inget som tilldelas och inget som man väljer. Det är tvärtom lika verkligt och ofrånkomligt som längd och vikt. Det är något som konstateras, av andra och av mig själv.

Nu påpekar Lisa Magnusson att 1 barn av 1500 nyfödda inte har något biologiskt entydigt kön. Frågan är vilka slutsatser vi ska dra av det?

Vi kan konstatera att det här, liksom på många andra områden, finns både variationer och komplikationer. Utifrån människovärdesprincipen är alla människor värdefulla och ska mötas med respekt och omsorg. Det gäller inte minst den som lider och kämpar med det som är sönder i kropp eller själ.

Men utifrån det faktum att mindre än en promille föds utan entydigt biologiskt kön följer inte att manligt och kvinnligt därför är något subjektivt, flytande och upp till individens val. Det som följer är istället en förpliktelse att hjälpa och stödja dem som lever med en sådan problematik. Verklighetens grundmönster upphävs inte av några få avvikelser.

Människan är en social varelse som påverkas av sin omgivning. Lisa Magnusson konstaterar att ”antalet barn med avvikande könsutveckling ökar”, att ”de som själva upplever att de har fötts i fel kropp [blir] bara fler och fler” och att i Stockholm ”har könsutredningarna fördubblats varje år sedan 2013”. Vad annat är att vänta i en kultur som driver just Lisa Magnussons tes om att själv definiera sin könstillhörighet?!

Hur har denna flykt från verkligheten kunnat drivas så här långt?

Ett svar på kort sikt är införandet av det könsneutrala äktenskapet. Genom att samhället valde att förneka biologiska realiteter och likställa det som inte är lika – den enkönade relationen med man-kvinna-relationen – öppnade man en dörr som inte längre går att stänga. Signalen är stark; biologi spelar ingen roll. Det inre jaget har företräde.

Ett svar på längre sikt har med upplysningshumanismen att göra. När Gud detroniserades satte sig människan på tronen. Människan blev alltings mått. Med utgångspunkt i den individuella människan finns en inbyggd subjektivitet i humanismen.

2000 år av kristen tro byggde på övertygelsen om sanning och en objektiv verklighet utanför jaget. Det är under den sekulära humanismens epok, det sena 1900-talet fram till vår tid, som den postmoderna relativismen brutit igenom. Nu är inte Gud herre över verkligheten; nu regerar det individuella subjektet.

14 juli

Min krönika den 14 juli 2017 i ViD:

Det händer något med argumentationsförmågan i frågor där det råder bred enighet. När majoriteten med självklarhet kan utgå från att det är på ett visst sätt behöver man inte tänka igenom fakta, argument och motargument. Det räcker att med indignation slå fast det självklara.

Hanne Kjöller, känd journalist och debattör, kan illustrera vad jag menar. I en artikel i Expressen den 13 juni diskuterar hon abortfrågan under rubriken: ”Nej, ett foster är inte en människa”.

Kjöller ska ha heder av att försöka föra en principiell diskussion av abortfrågan. Men artikeln visar samtidigt hur ovan hon är vid en sådan diskussion och hur felaktig hennes argumentation därför blir.

Kjöller ger oss flera argument för den svenska abortlagstiftningen och samtliga av argumenten är, som jag ser det, problematiska. Låt mig ge ett exempel.

Abort kommer alltid att efterfrågas och därför står valet, enligt Kjöller, mellan legala och illegala aborter. Det tror jag hon har rätt i. Så kommer argumentet: legala aborter är att föredra eftersom illegala aborter är ett sämre alternativ. De utgör ju en dödlig fara för kvinnan: ”När WHO räknar globalt landar vi nu på 70 000 döda kvinnor per år” som en konsekvens av illegala aborter. En vidrig siffra, det kan alla vara överens om.

Problemet är att Kjöller citerar WHO:s siffror från 2003, då siffran var 67 000. Denna gamla siffra verkar i svensk debatt för enkelhetens skull avrundas uppåt till 70 000. Men WHO kom med nya siffror 2008 och man kunde då konstatera att antalet kvinnor som dör efter illegala aborter på endast fem år hade sjunkit till 47 000. Majoriteten av dessa dödsfall sker i fattiga länder i Afrika. Vi ser alltså en dramatisk minskning av dödsfall efter illegala aborter – och det finns goda skäl att anta att den minskningen har fortsatt efter 2008.

Jag läser på RFSU:s hemsida om Uruguay, som inte har fri abort. Tidigare var osäkra illegala aborter den främsta orsaken till mödradödlighet i Uruguay. Men något revolutionerande har hänt. De senaste åren har inte en enda kvinna dött efter en illegal abort i Uruguay. Förklaringen är att illegala aborter idag sker på samma sätt som de legala aborterna och därför inte är osäkra såsom de var tidigare.

Detta är en utveckling som kan förväntas fortsätta och dödsfallen efter illegala aborter i världen kommer därför att fortsätta att minska. För RFSU och andra förespråkare för en liberal abortlagstiftning skapar detta problem. Som det står i samma artikel på RFSU:s hemsida: ”Det är ett intressant dilemma. Att kvinnor dör är det mest accepterade skälet att kämpa för legala aborter. Dödligheten är ett starkt argument och i vissa fall kan färre dödsfall minska motivationen”.

Abortförespråkarnas starkaste argument håller helt enkelt på att glida dem ur händerna.

Men Kjöller hänvisar inte bara till föråldrad statistik från 2003. Nej, hon hänvisar till situationen i Sverige på 1930-talet och talar om ”strumpstickor, arsenik och tvålinjektioner i livmodern”. Det är ett skamligt resonemang som helt saknar relevans för Sverige 2017. Illegala aborter i Sverige – precis som i dagens Uruguay – skulle förstås ske på ett annat sätt än 1930.

Det är hög tid att höja argumentationsnivån i abortfrågan.

9 juni

Här är min krönika i Världen idag den 9 juni:

Jag brukar läsa journalisten Hanne Kjöllers texter med intresse. Så också artikeln i Expressen den 6/6 om barnmorskor och samvetsfrihet: ”De kräver ett arbete som de inte vill utföra”.

Kjöller ger oss en analogi att fundera över: En muslimsk man som arbetar på Systembolagets huvudkontor önskar ett mer kundnära arbete och ber att få arbeta med försäljning i butik. Men han kan för sitt samvetets skull inte packa upp och sälja alkoholhaltiga drycker, det får andra göra. Han vill endast hantera de alkoholfria alternativen, vilket förstås är en orimlig begäran.

Hur skulle det kunna vara annorlunda för barnmorskor och frågan om att utföra aborter? För Kjöller mynnar båda situationerna – alkoholförsäljning om man är butiksanställd på Systemet och abortingrepp om man är barnmorska – ut i en enkel fråga: Varför kräva ett arbete som man inte vill utföra?

Kjöllers analogi med alkoholförsäljning är dock missvisande, på åtminstone två områden.

För det första är det inte en korrekt jämförelse. Försäljning av alkoholhaltiga drycker utgör kärnverksamheten, själva idén med Systembolagets verksamhet. Det alkoholfria sortimentet är tillagt i efterhand och kan enkelt tas bort från Systemet. Det säljs ju ändå redan på ICA.

När det gäller barnmorskor och aborter förhåller det sig tvärtom. Att förlösa och ta emot barn utgör kärnverksamheten, själva idén med barnmorskerollen. Abortingreppet är något som lagts till senare och som enkelt kan tas bort från barnmorskerollen. Man kan t ex ha en speciell roll som abortsköterska istället.

Man måste självklart kunna utföra det som är poängen med själva yrket, i de här fallen att sälja alkohol respektive att förlösa barn. Om man inte är beredd att göra det bör man söka ett annat yrke.

Kjöllers analogi illustrerar alltså inte dilemmat för en barnmorska som har samvetsbetänkligheter inför abort; det är en betänklighet inför en arbetsuppgift som inte tillhör yrkets egentliga identitet och som lagts till i efterhand.

För det andra är frågornas etiska dignitet inte likvärdiga. Inget moralfilosofiskt tänkande likställer frågan om alkoholintag med utsläckande av mänskligt liv. När det gäller frågor som abort eller dödshjälp finns det anledning att diskutera dem för sig, eftersom de har en existentiell och etisk laddning som inte går att jämföra med några andra frågor. Det handlar om tidlösa yrkesroller som har till uppgift att värna och vårda det mänskliga livet, men där vi nu diskuterar arbetsuppgifter med det motsatta innehållet; att utsläcka mänskligt liv. Etiskt finns det inga större motsatser än detta: att värna eller att utsläcka en människas liv. Är det verkligen rimligt att förlägga de uppgifterna i en och samma yrkesroll?

Kjöller tar upp frågan om aktiv dödshjälp och om vi ska ”tvinga alla narkosläkare att växla från att rädda liv till att ta liv”. Hon menar att det ”är skillnad på att i efterhand ändra spelreglerna för redan anställda mot att utbilda sig till ett yrke där man från början vet vad som förväntas”. Men notera: när nuvarande abortlag antogs förutsatte man i lagens förarbeten att samvetsfrihet skulle gälla för vårdpersonal. Det finns inga begränsningar att det endast skulle gälla befintlig, men inte framtida, vårdpersonal.

12 maj

Min kommentar i Världen idag den 12 maj:

I år firar vi den store reformatorn; det är fem hundra år sedan Martin Luther började sin protest mot missbruken i kyrkan. Nu beundras och kritiseras han på löpande band. Hans livsverk är imponerande och det finns material att både tjusas över och förfäras inför.

En central fråga i diskussionen om Luther är hans övertygelse om Sola Scriptura, alltså Skriften allena. Övertygelsen om Skriftens primat – dess överhöghet som domare i teologi – utgjorde en grundpelare i reformationen. Idag kritiseras den från höger till vänster.

Kritiken är ofta missriktad: kritikerna verkar inte alltid ha förstått den lära man kritiserar. Så sägs det till exempel att det inte någonstans i Skriften talas om ”Skriften allena”. Därmed saknar läran själv skriftstöd. Men poängen med Skriften allena är inte att enbart ord och uttryck som återfinns i Skriften kan användas av den kristne. Nej, det handlar om innehållet. Endast det innehåll som går tillbaka till Skriften är förpliktigande för den kristne.

Ordet tre-enig återfinns inte i de bibliska texterna, men det är ändå självklart att tala om tre-enigheten. Gud som Fader, Son och helig Ande finns rakt igenom Nya testamentet. Så är Sola Scriptura ett innehållskriterium, inte ett fängelse vad gäller ordalydelse. Grundfrågan är alltså inte om man kan hitta uttrycket ”Skriften allena” i de bibliska texterna, utan om tankegången finns där (vilket den gör).

Vidare förväxlas Sola Scriptura ibland med Solo Scriptura, alltså att Skriften står ensam och att en kristen därför inte lyssnar till någon annan röst. Men det är igen ett missförstånd. Vi måste också använda det av Gud givna förnuftet. Som Luther sa vid riksdagen i Worms 1521:

”Om jag … inte blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller klara förnuftsskäl – ty jag litar varken på påven eller konsilierna ensamma, eftersom det är uppenbart att de inte så sällan har tagit miste eller sagt emot sig själva – är jag bunden av de skriftställen jag anfört. Och så länge mitt samvete är fångat av Guds ord, varken kan eller vill jag återkalla något, eftersom det hotar saligheten och inte är rätt och riktigt att handla emot samvetet.”

Luther hänvisade alltså både till Skriften, förnuftet och samvetet. När Luther senare reformerade skolsystemet i Tyskland tog han bort många av Aristoteles skrifter, eftersom han ogillade den syntes mellan aristotelisk filosofi och kristen teologi som präglade samtiden. Men han behöll Aristoteles bok i logik; det är viktigt att lära sig tänka!

Luther hänvisade också ofta till kyrkofäderna och citerade deras skrifter, eftersom det var viktigt för honom att hans teologiska tankar inte var nya, som vore de ett påfund av honom. Som det står i den Augsburgska bekännelsen: ”hela den här frågan stöds av vittnesmål av kyrkofäderna”.

Poängen är att man självklart ska lyssna till och lära också av andra kunskapskällor; förnuftet, samvetet, den allmänna uppenbarelsen, kyrkofäderna … Men om de olika rösterna inte är i samklang, då har Skriften utslagsröst. För juridiska frågor finns det en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet.  För Luther betyder Sola Scriptura att det i teologiska frågor finns en högsta domstol som fäller det slutgiltiga avgörandet.

7 april

Min kommentar i Världen idag den 7 april:

Trender kommer och trender går. För en tid kan en viss fråga eller en viss inställning i en fråga verka avgörande och därmed lägga annat i skugga. Så springer man på den bollen – bara för att snabbt få se sig överspelad. Som någon sagt: Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka.

Jag började läsa teologi 1982. Då hade 70-talets vänstervåg redan börjat klinga av i samhället och yuppien – från engelskans young urban professional – skulle snart göra entré. Men inom universitetsteologin var befrielseteologi och kristen marxism fortfarande hett. Den var en av trenderna.

Sedan dess har teologiska trender sköljt över oss: feministteologi, ekoteologi, postmodern teologi, queerteologi … Kristen marxism har svalnat betänkligt.

De flesta trender fångar upp något betydelsefullt och ställer väsentliga frågor. Samtidigt förvrider trender perspektiven genom att renodla en sida av saken på bekostnad av andra. Det blir endimensionellt och i förlängningen falskt. Som när postmodernt tänkande understryker det subjektiva i vår kunskap och sedan drar det till sin spets och underkänner alla sanningsanspråk.

Den kristne kan helhjärtat instämma i orden ”Inget mänskligt är mig främmande” – vilket förövrigt var Karl Marx motto i livet. Inga frågor och inga dimensioner av det mänskliga livet ska ignoreras. Gud är skaparen av tillvaron i dess helhet. Rättvisa och frihet, skapelse och miljö, manligt och kvinnligt, kön och sexualitet … är viktiga frågor.

Samtidigt förstår den kristne dessa frågor utifrån ett helhetsperspektiv: Gud är ju skaparen av hela tillvaron! Hans uppenbarelse i Skriften och i Sonen visar oss hur han ser på sin egen skapelse och vad som är hans vilja med mänskligt liv. Istället för att fladdra hit och dit och följa trendernas vågskvalp är den kristne kallad att utveckla ett kristet tänkande utifrån en kristen världsbild. Som Paulus skriver:

”Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus.” Ef 4:14-15

Detta handlar om mer än att bara självständigt gå sin egen väg. Kallelsen är större. Den innebär också att dekonstruera och avslöja de falska tankesystemen. Trender kan ju vara mer än överbetoningar av delsanningar; de kan också vara ett uttryck för människans uppror mot Gud och mot hans vilja med skapelsen. Som Paulus säger: ”Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud”, 2 Kor 10:5.

I grunden handlar detta om kristet självförtroende, att följa Kristus oavsett om man har vinden i ryggen eller om det blåser kylig motvind.

Lukas ger oss en kort karakteristik av den kulturella mentaliteten i lärdomsstaden Athen: befolkningen ägnade ”all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen”, Apg 17:21. Trendkänslighet är uppenbarligen inget nytt – den är själv ingen trend – utan följer den mänskliga naturen. Desto viktigare då att söka förankring i sanningen.

10 mars

Min kommentar den 10 mars i Världen idag:

Jag surfar in på RFSU:s hemsida och läser artikeln ”Abort – argument och myter”. Den börjar med att presentera fem argument för rätten till abort. Första argumentet lyder: ”Alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa.”

Det är ingen slump att detta står först. Slagordet om rätten till sin egen kropp står alltid i främsta ledet när frågan om abort kommer på tal. Anledning är inte svår att begripa: det är verkligen en fundamental rättighet att få bestämma över sin egen kropp. Självklart har alla kvinnor rätt till sin kropp, precis som alla män har rätt till sin kropp – och alla barn har rätt till sin kropp.

Men här blir situationen märklig; detta är ju alla överens om! Det finns inga motståndare att besegra. Abortkritiker bär gärna plakat med texter om rätten till sin egen kropp. Konflikten när det gäller abort handlar inte om att en sida bejakar kvinnans rätt till sin kropp och den andra sidan förnekar den. Nej, konfliktpunkten finns på ett annat ställe.

Jag läser vidare på RFSU:s hemsida och ser att de höjer svensk abortlagstiftning till skyarna:  ”Vår abortlag är en av världens bästa”. RFSU bejakar alltså svensk abortlag, som innebär fri abort till vecka 18 och därefter rätt till abort efter särskild prövning fram till vecka 22. En graviditet varar under 40 veckor. Det innebär alltså att svenska abortlag ger rätt fri abort under den första hälften av graviditeten men förbjuder abort under den andra hälften av graviditeten.

Om abortfrågan handlar om kvinnans rätt till sin kropp borde RFSU skrika i högan sky över svensk abortlagstiftning; den förbjuder ju abort under ungefär lika många veckor som den tillåter abort. Ändå är RFSU knäpptysta på den punkten.

Förklaringen är förstås att abortfrågan involverar två kroppar: kvinnans kropp och barnets kropp. Ja, jag väljer här medvetet att använda ordet barn, istället för foster. Har ni någon gång träffat föräldrar som glatt berättat: ”Vi väntar foster”? Nej, om vi vill ta emot det nya livet säger vi alltid att vi väntar barn. Varför skulle vi då benämna det på ett annat sätt om vi väljer att abortera det? Det är ju bara att lura sig själv med ord. Barnet förändras ju inte till sin natur utifrån vad vi väljer att göra med barnet.

Precis som kvinnan har rätt till sin kropp har barnet rätt till sin kropp. Därför får man inte skada barnets kropp – efter v 22.

Här är den verkliga frågan: Kan barnets status förändras vid en viss vecka, för att sedan aldrig mer förändras? Rätten till sin egen kropp har man ju sedan, som en del av de mänskliga rättigheterna, under resten av sitt liv. Så varför har barnet ingen rätt till sin kropp under den första halvan av graviditeten, men ges sedan den rätten under den andra halvan av graviditeten?

Eller satt på sin spets: När blir en människa till? Vad utgör startpunkten på det mänskliga livet?

Här har svensk media misslyckats med att genomlysa en viktig frågeställning. När hörde ni senast en journalist pressa RFSU på argumenten för abort? När fick de senast en kritisk fråga kring sitt främsta argument – med en följdfråga om barnets rätt till sin kropp? Det väntar jag fortfarande på.

 

 

 

 

Sök